litterär insikt 2017

13.01.2018 kl. 19:46

En av mina favoritbooktubers Books by Leynes har under 2017 producerat serien Black Writers Matters och hennes läsningar av Baldwin och Lorde har varit viktiga upptäckter för mig under 2017, där jag själv återupptäckte Baldwin i och med dokumentären I am not your negro, vilken ni måste se! Lorde är en återkommande "to be read", särskilt eftersom att hon arbetat mycket tillsammans med Adrienne Rich, vars arbete jag återkommer till ofta (Hennes tankar om obligatorisk heterosexualitet är grundläggande för min uppfattning om sexualitetens formulering i det västerländska samhället).

Under januari fylls booktube av best of/worst of 2017. Sammanfattning av hur deras respektive läsår representeras ofta i just dessa best of/worst of, där innehållet oftast reflekterar över en bra handling, en protagonist att identifiera sig med, eller just det omvända. Men Books by Leynes hade på sin best of med Nabokovs Lolita. Inte bara för bokens estetiska värde, utan också därför att den förändrade hennes uppfattning om läsandet och hur hon läser. "Lolita really destroyed me", säger hon, läsningen var en fruktansvärd upplevelse där hon ville lägga ifrån sig den flera gånger, men faktiskt inte gjorde det. Hon tog sig igenom den, och förhöll sig till den som en berättelse om en pedofil, inte en kärleksförklaring. Men när hon avslutade läsningen var hon, trots tårarna, tom. Romanen fick henne att känna, och tänka, på ett sätt hon inte tidigare hade gjort. 

Och Book of Leynes analys av Nabokov fick mig att reflektera över min viktigaste bokmässiga-insikt under 2017. En insikt som förändrade mitt sätt att se på en specifik författare.

Under 2017 läste jag mycket Sara Stridsberg. Jag hann med novellen American Hotel som gavs ut på Novellix och Medealand och andra pjäser. Jag läste Happy Sally för första gången, och tog upp Drömfakulteten igen (Jag tror mitt problem med den är att jag inte tycker om Valerie). Framförallt så läste jag Darling River. Det tog väldigt lång tid. Jag la ifrån mig den flera gånger. Samtidigt som jag läste Darling River läste jag också Birgitta Trotzigs Dykungens dotter. Det var som att stoppa ner kroppen rakt ner i gyttjan. Med huvudet före. Drunkningsfara!

Dykungens dotter är fortfarande inte utläst. Hon ligger, tillsammans med andra böcker, i en hög för senare tillfällen. För stunder då jag kan lägga mig i gyttjan igen. 

Men Darling River läste jag ut, och jag förstod den inte. Jag visste inte vad jag hade varit med om, jag kunde inte tolka vad jag kände för den. Så för några månader sen fick jag veta att den var "en sorts Lolita". Och bitarna föll på plats. Det var flera bitar som föll på plats, som till exempel att jag tycker att Stridsbergs sätt att locka fram den äckliga kvinnokroppen ofta är på bekostnad av densamma, men framförallt så kunde jag äntligen förstå varför jag lämnades så ambivalent till Darling River. Känslan, att den lämnade mig ensam och övergiven, och inte uppfylld och mänskliggjord. Känslan, att den övergav inte bara mig, utan även alla kvinnorna inuti texten. 

Jag trodde att jag lagt ifrån mig boken därför att texten förmedlat ett äckel, vilket självklart var sant - men samtidigt förmedlade den en reproduktion av någonting som, när en väl klär av det allt äckel och slem, ser likadant ut. Fult och smutsigt, bakom en grotesk (särskilj här på grotesk och girlesque) kropp som rör sig mellan sjuk och sjuk, mellan män och man, mellan gyttjan och svärtan. 

Att inte ha tillgång till denna kunskap, om att skavandet var ett obehag, fick mig att fundera på varför jag hade så svårt att definiera obehaget. Andra författare jag läst har jag direkt kunnat peka på vad som varit svårt. Varför jag låter bli att fullfölja dem, eller lägger dem i högen med dykungar. Men jag ska ju älska Sara Stridsberg. Det ingår i min fantasi-kanon att älska Stridsberg, att utmärka henne och hennes språk som mitt språk, som den äckliga kvinnans språk. 

Min insikt, således förutom just den om romanen i sig, handlar framförallt om att jag läser med en förförståelse om innehållet, som rör sig före mig själv. Jag läser en bok och upptäcker den innan jag har hunnit tänka ut den själv. Jag kände igen detta i min läsning av Herta Müllers Hjärtdjur, vilken också var en tung läsning för mig. Men den lämnade mig inte sökandes ett svar på vad som skavde. Istället lämnade den mig med en känsla av att ha förändrat mitt sätt att läsa, att förvänta mig mer av det jag läser. Och Stridsbergs Darling River var en bok jag för-förväntade mig mer av. Och som sedan lämnade mig vaksam på mig själv. 

Kajsa Gustavsson
Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 6 med bokstäver:
spännande inlägg! jag har själv lämnat müllers hjärtdjur oläst, borde ge en chans. avgudade däremot trotzigs dykungens dotter, tyckte den var märklig, äcklig och stark. blev inte jätteupprörd av lolita, mer fascinerad av den som ett litterärt verk..
Hanna01.02.18 kl. 16:24
+ tack för tipset om youtubekanalen, har kollat, gillar starkt! har du fler tips om kritiker på youtube?
Hanna01.02.18 kl. 17:38
Nämen! Jag är så ovan vid att få kommentarer så jag tittar inte ens och så låg den här frågan här och var obesvarad! Jag har ett par booktubers som jag följer för att det är mysigt mest, men tyvärr har jag få tips om djupgående analyser. Men BrownGirlReading är ett annat konto jag gillar, eftersom att det både analyserar och tittar på den egna booktubevärlden. Sen tycker jag om FromTheDustyBookShelf, som läser mycket äldre lesbisk litteratur, typ pulpnoveller och det är kul för jag har så svårt att få tag på såna och de är en stor del av den lesbiska kulturens historia i framförallt Nordamerika (hon bor i Kanada). Men hon har också spännande inputs på annat! Men om en bara vill mysa så tipsar jag om TheBookNook, som är helmysig med ett stort intresse för poesi och smalare (brittiska) förlag! Hoppa du får några ingångar av det här. Booktube är ju så hiiiimla stort.
21.02.18 09:34

påminnelselapp;

Happy Valley, Last Tango in Halifax (Sally Wainwright)
The Split, The Iron lady, River (Abi Morgan)
Killing Eve (Phoebe Waller-Bridge)
Gypsy (Lisa Rubin)
 

16.10.2018 kl. 15:15

14 oktober

Hon ligger kvar en stund i sängen. Det har fallit på hennes lott att ta den sista kissen, den som sträcker sig bara nedför trappan och ut på den gröna backen. När hon kommer in är hon kall, kryper ner under täcket. Svarta faran har börjat gå runt i sängen på nätterna. Han kan hoppa upp och ner, de lever farligt nu. En gång vaknade de inte utan fann honom i fotändan på morgonen. De tror att det var då han märkte, att ingen flyttade på honom där han låg. 

 

Hon försöker ta bilder på honom bland löven, men hon hinner inte. Hans nos rör sig hela tiden, hans ansikte högt och så kisar han när vinden kommer. Hon känner också doften av hösten, hur den ligger och väntar. Det är ovanligt varmt, eller, så är det bara varmt. 

Ibland så befinner sig tiden så långt bort. Eller, rättare sagt; Ibland är tiden på riktigt. Hon arbetar, och sen tar hon helg. Och helgen blir helg, med det en gör. Städar, dammar, bjuder över på kaffe och kaka och ser film. 

De ser de två sista avsnitten av The Split på raken. Har undvikit att tala med andra, för att inte få veta vad som hände förra veckan. Hon sitter och tar sig för pannan "Det är inte klokt. De kan inte göra såhär!!!" När den sista scenen blir svart söker hon "the split season 2". 2019. Andas ut. 

 

14.10.2018 kl. 17:47

9 oktober

Två stycken sitter vid ett bord längst det stora fönstret som sträcker sig över spåren. I ena hörnet samlas de, tittar på varandra innan den ena börjar berätta. Den andra lyssnar.

Morgonen efter stiger hon upp en stund efter den andra. Det är födelsedag, och hon gör iordning frukosten. Tar fram födelsedagsduken, ställer ett ljus intill. Sätter på kaffevatten.  Det har just börjat bli mörkt när de går upp, så mörkt att de inte ser någon skillnad när gardinerna dras isär. Hon vaknar inte riktigt. Senare på arbetet, så kommer kollegorna att påpeka det, att hon ser trött ut. 

Hon lagar den första svamppastan för året. Hon bryner svampen i smöret, precis lagom länge. Hon samlar sig där framför spisen. Går ut i hallen och tänder den lilla röda lampan. Hon längtar ju hela tiden efter att det här mörkret ska komma, sluka sig runt lägenheten. Samtidigt som hon är så rädd för det. Inte vågar titta ut genom fönstret, inte se bortom parkeringens ljus.

 

09.10.2018 kl. 19:01

6 oktober

På bara några dagar hinner allting bli både märkligt och förklarat. Åtminstone delvis. Hon ligger i sängen och värker, somnar först klockan sex. Sen sitter hon på kontoret och pratar, pratar, pratar, pratar. Tills hon åker hem igen. För att få berätta allt hon pratar om. Det finns en ensamhet i det, en ensamhet i att behöva lufta sig. 

Hon släpar sig själv. Släpper in luft, släpper ut den. Släpper in luft, släpper ut den. Har smutsiga fingrar, svarta faran äter på allting igen. Plastpåsar, snus, någonting hon inte vill tänka på vad det faktiskt var. 

Hon åker hem. Hon ska skriva och vänta på att resa sig igen. Kanske försöka på en gång. Men så säger kroppen emot. Den läcker och gör henne liten. 

06.10.2018 kl. 12:58

2 oktober

Hon vet inte riktigt vad detta säger om världen. Vad det betyder, hur det blev så, eller varför. Hon får värk, den sätter sig i kroppen. När hon är klar tycker hon att det doftar, nej, luktar om henne. Som att andra kan känna doften, som att hon hela tiden luktar av någonting snuskigt och fult. 

Hennes hud faller samman, eller, den torkar ihop. Den är ihärdig. Formulerad som sådan sedan innan. 

Det hade ändå inte smakat bra, tänker hon. Sitter i köket tills det blir mörkt. Väntar med att diska frukostdisken, låter den stå på köksbordet hela dagen, för att ha någonting som väntar på henne när hon kommer hem. 

Hon trivs ensam, det minns hon nu. 

02.10.2018 kl. 19:56

30 september

Hon orkade inte läsa det klassiska citat en gång till, så hon lät bli att skriva ut det själv. Istället babblade hon på om politisk aktiv handling, om de Beauvoirs känsla för kvinnors konst som ett påhitt, och så undvek hon huvudlitteraturen så gott hon kunde. Ibland tänker hon att hon är motvalls bara för att. Men sen minns hon, nej, det måste bara vara så. Det är inte samma sak.

Svarta skuggan har varit dålig i magen igen. Han går på skonkost, mer än så märks det inte. Han har lärt sig att hoppa upp i soffan. De borde väl hindra, men samtidigt är det lättare än att försöka få honom att sluta bita på femtontusen kronor-fåtöljen. 

 

 

30.09.2018 kl. 21:23

29 september

Tog upp kameran vid ett tillfälle i går. Hon har fortfarande svårt för inställningarna så stunden hon skulle fånga var förbi, den andra var redan på väg ut ur bilden in i någonting annat när hon klickade av.

Tänker ofta på den sidan som Jenny Maria Nilsson visade ur sin dagbok. Tänker på den som en bild. Susan Sontag hade André Gides dagböcker som inspiration för den egna. Ofta tänker hon på att dagboken i den form hon själv läst den är redigerad, antagligen hårt redigerad, och utgiven på förlag. Det är inte längre en dagbok, utan en bit litteratur. Den är fråntagen det privata, blir istället personlig.

Svarta skuggan lägger sig tillrätta. Han har flyttat ut från under köksbordet, de tror att det beror på att kylan nu väller in, åtminstone är den i antågande. De tidiga morgonpromenaderna väcker huvudet, men kroppen blir stel av kylan. Hon lägger sig på mattan och sträcker på kroppen. Försöker strunta i dess svaghet och istället bara lyfta.

Trots att det (återigen) förändrade allt, har hon inte hunnit tänka mer på varken Nords Barkmark eller Kärlekens Atlantis. Läsningen kommer i stötar. Märkbart är det svårt att hålla i stämningen när rädslan för att förlora den är starkare.

Hon bytte frisyr för en dag, och ingen kände igen henne. Hon vet inte vad hon tycker om det.

 

29.09.2018 kl. 11:38

22 september

Hon äter lunch halv två. Morgonens kaffekopp står fortfarande kvar på gårdagens tidning. I bakgrunden, en tyst radio. Hon borde ha börjat för länge sen. Det svåra med att fylla sig själv med en uppgift, är att också lyckas med att kräkas upp den ur sina gömmor. 

 

22.09.2018 kl. 14:21

20 september

Det är någonting med att behöva svälja gråten på pendeltåget även denna morgon. Barmark handlar om kvinnors arv. Om tystnaden som kan uppstå i ett sånt grymt vakum (vakuum?). Jag går en bit, försöker hitta en avskild plats men sätter mig tillslut på den som mest utsatta, längst ut vid en av tågets många ingångar. Varje gång tåget stannar passerar någon, och alla i de fyra gånger fyra sätena framför kan glo på mig, kan undra vad som händer med mig när jag lägger ner boken i knät för att andas.

Anja, som får berättelsen om mormodern genom just mormodern. Men vi vill ju få höra av våra föräldrar, vi vill ju att de ska tala om sig själva som sina mödrars barn. När Anja får missfall vrider det sig i magen. Nords beskrivninga av Anjas förlust känns igen, även om jag aldrig behövt förlora någonting annat än mig själv som liten. 

I huset där Anja tagit plats med sitt eget barn, lever de på lånad tid. Ett annat arv, ett mycke säkrare, ska ta över hemmet där Anja lever ensam tillsammans med Hanne, Hanne som stannade kvar i kroppen. 

När jag närmar mig min slutstation stänger jag boken just innan ett nytt kapitel. 

Det finns en särskild hålighet, för oss som inte fått ärva vårt arv, annat än det vi kan gissa oss till, våra felaktigheter som vi vet därför att vi läst om dem i böckerna. Att likna någon som inte vill påminnas. När Nord skriver om Anjas mormor Signes flykt från krigsdrabbade Norge, fylls den håligheten av saknad. Av saknaden av att aldrig riktigt få veta, hur det kändes, fastän det är så nära. Har min farmor flytt? När dog hennes mor, som delar mitt namn? Ofta tänker jag, att jag måste skriva min egen historia. Att jag kan hitta på bäst jag vill, det är ändå ingen som vill kontrollera. 

 

20.09.2018 kl. 10:41

19 september

Efter Kärlekens Antarktis är det mycket mer noga med allting annat. Vad jag lyssnar på, vad jag ser, vad jag uppfattar som mänskligt. Jag plockar upp Malin Nords Barmark. Det hade inte behövt vara, men är nog något av ett lyckokast. Nord har ett språk som jag står ut med. Liksom att jag har satt Thåströms "Beväpna dig med vingar" på repeat, eftersom att det får Stridsbergs roman att stanna längre inuti.

Men jag oroar mig redan över vad jag ska läsa efter Nord. Som att all litteratur slukats och förgjorts. Eller åtminstone hotas att göra det. 

Kanske ska jag återgå till Duras? Plöjandet. Bouraoui hade också kunnat gå. Ja, vi får väl se. 

Bläddrar i tidskrifterna, skriver recension och skriver om en gammal text från bloggen, den ska få plats som krönika nu. Presenterar mig. "Hej, jag tänkte försöka." 

 

19.09.2018 kl. 22:51

17 september

I går köpte jag Sara Stridsbergs nya.
17.09.2018 kl. 11:07

3 september

Jag vill bara få skriva att det är så svårt att börja igen.

 

Men, jag har räknat ut att bokhyllorna i vardagsrummet skulle kosta 16569 kronor i runda slängor.

03.09.2018 kl. 17:35

2 september

Ser på medan du sätter dig på cykeln. I hallen ligger han, vägrar gå därifrån så länge du inte är hemma. Jag mäter väggen i ditt vardagsrum. Räknar.

 

I morse läste jag i den andra boken. Nu läser jag ur Kön och krig, Anna T. Höglunds avhandling från 2001, Uppsala. Jag stapplar. Innan, när jag låg på soffan och dåsade, då tänkte jag att jag skulle ge det sex timmar om dagen, eller, de dagar då jag kan. Göra ett schema. Ett ordentligt schema. Ge det den tiden. Ta den tiden. Sen somnade jag.

02.09.2018 kl. 16:34

28 augusti

Tvätten. Hunden. Texten.

Ligger i sängen, intill svarta fläckens. Om jag går så vaknar han till, biter. Han har börjat bita igen. Odågan.

Alison Stones An introduction to feminist philosophy fortsätter att vara en illa skriven bok. Hon är känslomässigt involverad, ställer sig på sidor. Lacan är svår att förstå, därför gör hon sitt bästa att sammanfatta för oss, här, så att vi ska slippa läsa. Lacan är svår, men det ska inte en introduktion till feministisk filosofi säga. Den ska förklara, utan värdering. Stones röst är svår att följa. Är det hon som tycker någonting (För tycka gör hon), eller är det någon annan? När börjar och slutar hon själv? Med tanke på de avtryck hon ändå lämnar, så måste hon ju finnas i texten på något sätt.

Jag har fastnat vid ordet odd, som hon använder när hon talar om politisk lesbiskhet, och det faktum att en kan välja sexualitet. Hon lyfter frågan om det politiska som en motsättning mot en naturlig sexualitet; "It usually feels as if it is just in ones nature to be..." Jag läser resten av kapitlet. Hon reder inte ut tanken om den naturliga sexualiteten (liksom hon reder ut olika tolkningar av kön/genus, men sedan inte tycks reflektera över att tanken om en naturlig sexualitet följer ett essentiellt och statiskt kön.), och det är när jag kommer vidare en bit i texten som jag förstår, att hon själv inte arbetar med språket.

Det är först med Lacans teorier om att språket, symbolen, kommer först, som jag förstår (Eftersom att hon tycker att Lacan är så svår), att hon inte tänker på språket som meningsbärare. Det är en Lacansk svår teori, vilken hon själv håller avstånd till, inte bara genom att förklara för oss andra hur dumma vi är/hur hon förstått någonting vi andra kanske inte kan förstå. Själv hytter jag med näven åt nästan varenda sida. Läser snabbt, för att få börja om och tänka själv.

01.09.2018 kl. 14:59

24 augusti

På skolgården har fritids öppnat igen. De leker ute nästan hela tiden, jag hör dem genom kökets väggar och fönster. Jag sov med stängt fönster inatt. Det var tillräckligt svalt, och jag vågade inte ha öppet ifall att någonting skulle komma in. 

Jag läser Lol V. Stein på tåget. Jag hade först tänkt läsa den bara, endast, hemma. Över en dag. Men någonstans var jag tvungen att ta paus när jag inte förstod vem som var vem i rummet. 

Jag läser om skam, för att förstå den. För att gå djupt inuti den, för att klösa ur den, gröpa tills där ingenting finns kvar. 

24.08.2018 kl. 08:26

18 augusti

Vardag. 

Jag älskar vardag. Jag älskar att gå upp med gruset i ögonen, skölja rent det medan kaffevattnet börjar koka. Älskar att stänga dörren försiktigt och se till att svarta faran inte vaknar allt för mycket, att han lägger det söta lilla huvudet i sängen igen. Tar tåget till jobbet, är där tidigare än andra. Städar undan gårdagen, jag städar aldrig innan jag går. Rensar istället innan jag börjar om. Kollar mejlen, suckar lite. Går över till andra vingen och tar en kopp kaffe som stått kvar sen dagen innan, fyller på med vatten från vattenkokaren, lyssnar på dem prata om små barn. De senaste dagarna har jag förstått att jag och min chef levt i samma bubbla. "Jag piper till varje gång jag ser en panda på stan. De är ju utrotningshotade." Komma hem, läsa lite i en bok. Planera att göra saker jag aldrig gör. 

Att komma hem. 

Jag övade i går. På ensamheten. Gjorde ostbricka (lärdom: ät inte all ost på en gång. Ät den framförallt inte innan du ätit middagen du lagar samtidigt som du äter all ost), spelade Super Mario 3 ett par gånger. Nästa vecka börjar terapin igen. 

I dag ska jag fira min mor. Hennes födelsedagspresent har jag sedan länge tappat bort. Varför tappar jag alltid bort dem? 

Jag försöker resa mig. Den är tiden, melankolisk depression säger din mamma. Sen, när september kommer, då kan vi andas igen, hon och jag.

 

18.08.2018 kl. 11:07

12 augusti

Jag som längtat efter ett bli gammal, hade en annan kropp. Den var tunn, liten. Vi gick till skolsyster och de sa någonting om att det blir inget berg av den här kroppen, det blir det inte. Alltid så tunn. I början av sommaren tog en 16-åring över min tidigare garderob. Det mesta från 2011-2015 låg i högar i vardagsrummet som hon valde mellan. Hennes kropp, en 16-årings, var den kropp jag hade tills jag var trettio. Jag måste ha varit så tunn, så liten. Nu när jag blir äldre, och inte bara tiden går, ser jag på min kropp helt annorlunda. Jag kan inte jämföra den med 16-åringens, eftersom att jag är dubbelt så gammal, dubbelt så mycket kropp. Men det är också läskigt. Jag ser hur min kropp ser ut. Vad som blev kvar, eller vad som skapats, det vet jag inte. Hur den ser ut efter ett ganska stilla liv. Jag tänker hela tiden, den här veckan gör jag det. Men det är fortfarande så, att det där som skapa euforin hos er, det är alldeles för nära den svidande känslan av kris för mig. Som att det slår över. Som att mina känslor går i en cirkel, ingen linje. Samtidigt så bär jag min kropp. Nu när ångesten inte rinner, nej, inte rinner på samma sätt. När den istället inkräktar, inte bor. Det där tunna, som hela tiden hotade att gå av, det har formats annorlunda, blivit mer berg.

12.08.2018 kl. 10:56

11 augusti

Nu är jag hemma. Alltså, hemma, i lägenheten som bör vara mitt hem, min utgångspunkt. Där jag är, och den plats som jag söker efter hela tiden. En ny sådan plats. En sådan min plats. 

När jag kom hem var jag för trött för att vara rädd, men jag är så ofta rädd. 

Jag var i Göteborg, tog en resa "spontant". Med spontant menar jag dåligt planerat. Med spontant menar jag att allting gick fel och att vi dök upp klockan tre och allt var spegelvänt. När Patti Smith gick av scenen gick vi hem. Jag har aldrig varit med om så mycket ljud som aldrig tog slut. 

Hon bor i en jättefin och liten lägenhet där böckerna står travade överallt. Som att de också bor där, vilket förstås är sant. Vi äter frukost dagen efter, jag är slö i knäna, "gammal". På morgonen har jag vaknat av att fönstret vid köket har blåst upp, alltså rätt ut. Jag fick stå på tå för att stänga det. Efter några timmar kliver hon upp och vi sitter sen i soffan och fåtöljen. Jag ligger, sitter, föser ihop mig. Vi pratar. Det är ovanligt. Att vi pratar. Vi skriver ju mest. 

När jag kliver på tåget, när jag kliver på i första klass-vagnen (låt oss tala om hur kroppar rör sig i första klass. Hur de talar, hur de talar högre, hur det inte gör någonting. Hur det påminner om första klass) är jag fortfarande trött. Allt gick så fort. Jag åker hem och det är mörkt när jag kommer hem, vrider nyckeln sina två varv. 

Ligger i sängen. Vaken. Märkligt. Längtar efter att allting är över, att ingen ska behöva vara i sommaren mer. Ni får längta, och det är okej, jag står ut med er längtan (den är annars onödig. Som att ni inte vet att allting kommer tillbaka igen. Som att ni varje gång glömmer bort att den finns. Som att ni varje gång glömmer bort att för varje år blir det värre), ert tjat om vädret som jag egentligen avskyr. Jag ska längta, bara lite till. 

11.08.2018 kl. 10:01

29 juli

Nu har vi varit här i en vecka. Regnet har kommit. Någonstans i närheten slog blixten ner. Det är fuktigt. Håret lockar sig. Jag har använt hälften av mitt internet den här veckan. 

Det går långsamt framåt med skrivandet, jag läser långsamt. Försöker att inte fuska, försöker att läsa så som jag läser. Men det är svårt när det finns andra, som redan förklarat. 

Jag spenderar tid i arbetsrummet ensam. Sen går jag in i vardagsrummet, kysser dig och går tillbaka. Sitter en stund till. Måste ha ljud på i bakgrunden hela tiden. Kraftigt ansträngd koncentrationsförmåga. 

 

 

 

 

29.07.2018 kl. 17:04

22 juli

Vi är ensamma hemma. Han sätter sig tyst mitt på golvet och ser sig omkring. Det är helt tyst. Det har varit ljud i två veckor nu, men nu är det bara tyst. Han stirrar på skärmen, där det rör sig, en stund först. Leker vilt, följer mig vart jag än går (att kissa med honom sittandes, stirrandes rakt framför). Till slut somnar han. Jag läser Orkidébarn, Eva-Stina Byggmästar. Hon befinner sig inuti växten. Inuti dess ludna förvar. Mellan djur och växt. Orkidébarnet - när barnet är ett djur. När vi inte särskiljer djur från människa (icke-mänskliga djur och mänskliga djur). Inuti. Det finns trasmattor inuti. Flera gånger påminner Byggmästar om trasmattor, om hem. Hennes användning av utropstecken! 

Du säger Vad köpte du för gott när du var ensam? Jag svarar att jag inte köpte någonting alls, förutom lite frukt. Tänker på att du poppade popcorn, slog upp ett glas vin och började läsa Pansarkryssaren i går kväll, med sådan självklarhet. Att du tar dig själv. Sen tog vi över dig, jag och han. Medan svarta faran låg och sov i köket. 

Det är svalare nu. Jag känner det i huvudet. Det går att tänka. Även på svarta faran märks det. Han rusar mer, springer mer. När din äldsta kom hem igen blev han alldeles till sig. Det var två veckor sen de sågs. Svarta faran hade längtat. 

Medan han tar sin tupplur ska jag äta lite godis. Läsa lite. Njuta lite.

22.07.2018 kl. 18:52

20 juli

Det är svalare på kvällarna nu. Svalare, som i att min kropp inte reagerar på värmen. Svalare, som i att jag inte tar kvällsdoppet därför att det är för kallt (Det är det där med mensen också). I kväll ska jag sova i den egna lägenheten för första gången på två veckor. Den känns främmande. Som att jag gör ett besök hos någon annan. Som att jag inte minns hur det ser ut, hur jag ska röra mig. Det gäller bara en kväll, en natt. En vattning. Bryter av. 

 

 

20.07.2018 kl. 12:17

18 juli

Vi äter frukost, jag klär på mig, bäddar sängen, tar ut den svarta pälsen på promenad en stund. Det är svalare i skuggan än på flera dagar. Vi öppnar alla fönster i köket och i vardagsrummet. Dörrar smäller igen av draget, men vi öppnar igen. Jag sätter mig på tunnelbanan, på vägen ser jag människorna som äter frukost på gatan. De sitter i skuggan av huset, om några timmar går det inte längre, solen ligger rakt på. 

Jag åker till KB. Första dagen satt jag i forskarsalen. Då började jag frysa efter en stund. Sätter mig i glasburen istället. Har en plats jag gärna sitter på, men den är upptagen. Någon annan har kommit på dess geniala placering. Måste sitta en stund i det stängda caféet, för att hitta ensamheten. 

Det gäller att sätta sig på en plats som fungerar redan från början. En där jag kan sitta länge. Räknar tiden. Lunch tolv, halv ett. Sen tillbaka. Skriva till fyra. Åka hem, gå på promenaden. 

På kvällarna sitter du med en annan mamma och svarta faran på stenarna mellan de två stränderna. Jag har mens och är svag. Träffar C. Han har semester, eftersom att han fått jobb till hösten. Vi pratar om den "senaste tiden", utan att komma ihåg vad som hänt sen sist vi sågs. Var det före eller efter konferensen? 

Går hem, kommer in på gården. Ett gäng kvinnor har fest med öppna fönster på nedervåningen, en tatueringsmaskin ljuder genom varm kväll. Kommer hem när ni borstar tänderna. Svarta faran har somnat i hallen, får hoppa upp i sin säng. Han sover till sju. I värmen orkar han inte annat. Vi lägger en blöt handduk på honom när han sover. Efter en stund kommer han in i vardagsrummet, sakta, som ett litet spöke. Lägger sig på handduken igen. 

Vi tittar på brandkartorna hela tiden. Uppdaterar oss om vart de Italienska planen är. De som kan fyllas med flera tusen liter vatten. Det har brunnit i närheten, vi vet inte läget, men vi antar att det är släckt nu. Frågar oss om vi ska våga åka. 

18.07.2018 kl. 11:42

14 juli

Möter en bekant i bokaffären. Jag är där för att köpa en present till dig. Jag väjer först undan, jag blir så nervös. Vad ska jag säga? Men tillslut så står vi mittemot varandra så jag säger "hej Ulrika", och det går bra. Det är nya jaget, den uppdaterade versionen, säger "hej namn" och sen flyter det på. Jag inväntar vad den andra ska säga. Är kanske fortfarande lite hastig, men försöker att lugna ner mig. 

På kvällen går vi ner till vattnet. "Jag kan inte lova någonting", säger jag redan vid middagen och han nickar, något besviken, försöker att inte visa det. Men vi går ner till stranden och en av oss har stannat flera gånger på vägen för att dricka vatten eftersom at den svarta pälsen värmer så fruktansvärt fastän kvällen hunnit bli sval. 

Vi lägger våra handdukar på en sten på stranden medan du sitter kvar med den svarta pälsen, vi kallar honom Satan (därför att han är så gullig, därför att ingen skulle tro oss om vi sa att vi kallar honom Satan). Jag går ut en bit innan han kommer efter. Vi är nästan lika långa. Det är ju den här åldern de brukar gå om mig. Vi går längst med stranden så att vattnet inte höjs över våra kroppar till en början. Jag trampar lite snett, faller ner med ena sidan av kroppen. Det är lika bra, tänker jag, och låter vattnet svepa över mig. 

Vi simmar ett par längder. Fram och tillbaka. Han kan simma mycket mer än så, men vi har mycket att prata om samtidigt och snart blir svarta pälsen alldeles hysterisk. Det är för mycket folk för en tioveckors och vi börjar gå tillbaka i kvällen. Jag håller i kopplet och han går så fint. Den svarta pälsen blänker i kvällssolen. När vi kommer hem somnar han på badrumsgolvet medan vi tre borsta tänderna. Jag bär försiktigt in honom till hans säng. Han försöker inte ens tugga på lakanet. Lägger bara huvudet tungt mot kudden.

14.07.2018 kl. 13:53

10 juli

Jag har plockat upp McCullers igen. Läser en mening eller två. Det är svårt att hinna mer nu när valpen är här. Valpen. Ibland tittar jag på honom och förstår inte att han är på riktigt. Jag vet inte vad han annars skulle vara, men han binder mig till dig på ett helt nytt sätt. Han är inte min, inte alls. Han är din, bara din. Men han har också valt mig, kommer när jag ropar hans namn. Biter i mitt öra när han lyfts upp för högt, kissar på min skjortärm.

Vi googlar. Det är det värsta en kan göra. "Han kräktes, vad ska vi göra? Här står det att han är dödssjuk!" Sen lugnar vi oss, han gör det inte och vi tänker att det nog inte är någon fara. "Borde vi byta foder?"

Vi är trötta. Jag kan inte ens tänka mig att ha ett litet litet barn. Jag är trött. Jag får jobba hemma på förmiddagarna för att orka. Jag åker in några timmar till kontoret. Hemma öppnar jag mejlen klockan sex, strax efter att vi har varit ute. Han äter på allt. Jag måste skrapa med mitt pekfinger längst tungan och tänderna flera gånger varje promenad. Om jag skulle dricka för mycket vatten skulle det börja sippra ur de små hålen på fingarna.

Maria Karlsson tänker också på Sara Ahmed när hon läser Bannlyst.

10.07.2018 kl. 14:58

1 juli

Nedan följer utdrag ur längre text, påbörjad juni 2018.

De talar om att lägga ifrån sig böcker. Att inte vilja läsa klart. De äcklas av dem. Lägger dem ifrån sig och tar aldrig upp dem igen. Mår fysiskt illa av att se omslaget, en annan läser den flera gånger just därför. 

Jag är en sån som lägger ifrån mig böcker. Jag har inte tid att läsa romaner som jag är ointresserad av. Senaste året har jag lagt ifrån mig tre. De finns fortfarande, och kan väl ägnas en blick då och då, men oftast väcks återigen endast det där ointresset. 

Men de äckliga böckerna.

Jag älskar dem. Men jag väljer dem också med omsorg. Vilket äckel är det vi talar om? Lolita är äcklig, men samtidigt ett litterärt mästerverk. Det är så vi säger. Det är en fantastisk roman med en fruktansvärd berättelse. Jag är ointresserad, inte äcklad. Jag förstår inte vad jag ska få ut av att läsa en sådan roman. Det finns berättelser som är mästerverk i sig, som skapar sig själva som litterära mästerverk utan att vara Lolita. 

Ta Bannlyst, Selma Lagerlöf, som ett exempel. Romanen rinner av äckel. Det var så mycket äckel att Lagerlöf bad Valborg Olander ta bort ett par, förändra, göra den lite mjukare. En roman så äcklig att äcklet inte fick plats. Mottagandet var svalt. Det hade inte läst äcklet som litterärt, utan antog en sorts distans till verket därför att det var för rörigt. 

Men är inte det just äcklet i sig? Här hade jag kunnat driva Kristeva och det abjektala, när människan äcklas över sig själv. Det var vad Lagerlöf hoppades att läsarna skulle förstå. Men kritikerna ville ha litterära mästerverk, kvalité, inte äckel. Inte krigsroman med kärlekstema. Inte äckel som smakar just som äckel. 

Linda Schenk, som översatt just Bannlyst till engelskan, under titeln Banished, påtalade under Selma Lagerlöf-konferensen i Karlstad i mitten av juni, att en favoritförfattare inte måste vara jämn och perfekt alltid. Vi kan uppskatta de 'sämre' verken, när vi förstår vad vår författare är ute efter. Den behöver inte vara ett litterärt mästerverk för att väcka äckel. 

För mig är Bannlyst en civilisationskritisk roman. Hur kan, som Lagerlöf själv undrade, den civiliserade anse att det är rätt att starka krig? Det finns ingen logik i detta, bara döda kroppar. Kritiken rör sig i romanens alla lager, mellan krig, död och kärlek - det är däri dess mästerlighet ligger. I det dolda lyfter Lagerlöf fram en kritik mot en civilisation byggd på institutionell moral och etik men som själv inte bekräftar den. För kriget är moraliskt och etiskt fel, liksom andra av institutionell art fattade. Här finns en kritik mot kyrkans predikan om rätt och fel, en kritik mot påhittad moral, därför att den passar. 

En roman som fler borde ta till sig och läsa i dag, inte som ett av Lagerlöfs litterära mästerverk så mycket som för att väcka äcklet mot det som pågår i vår värld i dag. 

01.07.2018 kl. 12:15

Stormen;
vet saker om litteratur, kvinnor och Susan Sontag.

När jag var liten kallade min farmor mig för pieni tyttö.
Hon försvann innan jag blev stor och hon kunde kalla mig för någonting annat.

"gråt inte - forska!"