måndag

Hon sätter på sig de grå hörlurarna, de nya. HÖRS DET IGENOM frågar hon och jag skakar på huvudet. NU DÅ nej, inte nu heller. Sen ler hon nöjt och sätter på radioprogrammet jag pratat om tidigare under dagen. Sen går hon runt i lägenheten, och är för sig själv fast helt nära. 

Jag skriver ( i huvudet ) om; Hon går ner till vattnet även om vintern. Hon har med sig en yxa. Med yxans rygg slår hon ett hårt slag i isen så att den spricker upp igen. Sen går hon ner från bryggans stege och rakt ner i det iskalla vattnet. Hon blundar när känslan slår runt henne kropp. Som nålar säger de, men det här är någonting annat. Hon står kvar en stund, tills det känns som att huden helt har domnat och som att insidan är stilla som istid. Då kliver hon upp ur vattnet och går naken upp till huset, som en nymf, i den kalla snön. Där inne sätter hon sig framför den öppna spisen och torkar. Hela tiden är tystnaden omkring henne. På natten drömmer hon om barn igen. De ligger i stora högar längst vägarna. Deras öppna munnar skriker och hon vaknar svettig. Det enda hon längtar efter hela dagen är vattnet. Att känna känslan mot huden. På kvällen lyser bilens lampor upp hela huset. Hon står kvar en stund utanför huset med bilen på tomgång innan hon går in. Hon gör alltid så. Som att deras separation behöver ett andningshål. När de båda är i huset går de tillsammans ner till vattnet, men det är bara hon som går i. Den andra väntar på kanten med en handduk hon aldrig använder. Grannarna kommer bli tokiga, sa hon något år men ingen av grannarna har sagt någonting. De är väl tillräckligt besvärliga som det är. 

Publicerad igår kl. 15:56

Den stora ensamhetsflykten. 

Och jag går tills jag får ont i magen eftersom att kroppen inte är van vid att röra på sig såhär längre. Det är stilla på alla gatorna och de små husen hyser bara hemligheter jag ingenting vill veta om i kväll. 

Istället fortsätter jag att gå tills jag inte vet vart jag är och måste fråga ett par med barnvagn. Den ena ser ut liksom jag. Jag vet inte om det är jag som flutit ut, eller om jag har slutat försöka. 

Jag är i Blåsut. Raka vägen fram ligger tunnelbanan men jag hittar den inte, så jag fortsätter att gå. När jag kommer till bron ser jag åt höger och funderar till och med på att ringa. Ibland tänker jag på alla natturer jag tackat nej till. Som jag hade behövt. 

Ofta tänker jag på att ditt innersta är mitt yttersta. 

 

Går in på H&M och köper två par örhängen för 79 kronor styck innan jag tar tåget tillbaka hem.

 

Jag inser, i kapp med min uppsats, att jag saknar språk.

 

Publicerad 03.12.2016 kl. 18:40

Dold bakom andras ord

Titta! Vilket fynd, va?! I dag när jag gick till Myrorna vid Odenplan - där jag nästan allt som oftast hittar en bok jag vill ha, hade de i dag en superfin Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Den boken som blev Selma Lagerlöfs stora sagotantsbok.

I boken hade någon vänlig själ inte bara sparat ett urklipp om Mårbacka från 1980, utan också lagt ner den här! Den 11 mars 1990 skrev Carl Otto Werkelid på Svenskans kultursidor om Selma Lagerlöf och den nyligen utgivna "Snödrottningen", av Henrik Wivel. Av titeln att dömma kan nog Werkelid ha ifrågasatt Wivels projekt, samtidigt som han hyllar det i artikeln, men nog finns någonting dolt i Selmas ord. 

1990 hade det gått femtio år sen Selma Lagerlöf dog, och i en överenskommelse med Kungliga Biblioteket, KB, i Stockholm, hade de fått ha lådor efter lådor efter lådor med brev sparade i femtio år. Först därefter var tiden mogen för att öppna. Det var allt som allt drygt 42 000 brev. Som öppnade ett helt nytt öde för Lagerlöf och hennes författarskap. Men också för hennes kärlek till Sophie Elkan, som framförallt låg i allas intresse (Se gärna mitt inlägg om julkalender 2016 för mer information).

Jag blir så himla glad av såna här fynd! Det är verkligen klenoder. Jag är nära på att skicka ett mail till min handledare och visa det hela, för att det är så typiskt för min uppsats, den tystnad som omgärdar den lesbiska, både i sak och person. Det är inte alltid de egna orden som döljer, det är ofta någon annan som inte vet hur den ska läsa.  

Publicerad 02.12.2016 kl. 19:17

Julkalendern: Selmas saga

"Jasså Selma, du tror inte på sagor längre?"

Jag vet faktiskt inte hur det är i Finland - och det borde jag ju veta, men jag vet inte, hur det är med julkalenderns plats i teverutan. Såhär års brukar jag sitta och sucka åt avsaknaden av magi och mystik i julkalendern och att jag tycker det är så himla urtrist när de inte passar på att faktiskt gå rakt in i någon form av drömvärld som julkalendern om något kan ge. Men i år! I år!!

Efter att har rymt hemifrån och fastnat i en vinterstorm, råkar Selma överhöra ett samtal hos akademin där forskaren Efraim von Trippelhatt söker pengar för att åka på en expedition och hitta jultomten. Selma och Efraim möts i en gränd och hon säger att hon vill följa med på expeditionen. Längre än så hann inte berättelsen komma innan avsnittet var slut. Det går fort nu för tiden! 

Selmas önskan, att få bo kvar i huset hon är uppvuxen i, kommer ifrån att hennes föräldrar sagt att de inte längre har råd att bo kvar. Den magiska bostaden är röd och grann, och påminner samtidigt om det mjuka, varma, men fattiga hem, Tim Burton skapade för Charlie i Charlie & the chocolate factory. Liksom Charlie har sängliggande mor- och farföräldrar, har Selma, nå, åtminstone en. Och den gamla gubben, som är Björn Gustafsson (den äldre) och därför får vara Björn Gustafsson även här, ska berätta en historia om tomten. Selma, som blivit precis lagom stor för att säga att hon inte tror på tomten, får repliken "Jasså Selma, du tror inte på sagor längre?" 

!

Med den förhandsinformation jag har om julkalendern kan jag redan nu avslöja att Selma och Forskaren Efraim von Trippelhatt kommer att segla iväg på ett skepp vid namn Valborg II. Notera gärna II. 

För den som har koll på sin Selma Lagerlöf, Sveriges sagotant nummer ett, ringer det kanske några klockor? Ja, Valborg var nämligen Selmas tjej. De levde tillsammans på Mårbacka fram till Selmas död 1940. Tyvärr vet jag faktiskt inte om Valborg bodde kvar i huset efteråt, det är någonting jag måste råda i. Selma Lagerlöf skrev Nils Holgerssons saga, vilken redan i titeln av julkalendern klingar igen. Den här gången är det däremot Selmas saga som berättas. 

Så åter till "II", kan det menas att där funnits ett skepp innan? Selma och Valborgs relation beskrivs ofta som författarinnan och hennes sekreterare - ett sätt att beskriva en lesbisk relation som någonting asexuell och passivt, förmildrande. På det sättet är den inte en fara för heteronormativiteten och Selma förbli den "snödrottning" som Henrik Wivel skriver ut henne som. Den obesvarade kärleken till Sophie Elkan får däremot blomma upp, till och med i viss åtrå, den är ju ändå inte besvarad och de två får aldrig varandra. Det är den lesbiskas lott. 

Jag ser fram emot att följa julkalendern utifrån mitt Lagerlöfsperspektiv, så får vi se hur långt det går ...

Publicerad 01.12.2016 kl. 11:13

Karin Johannisson

Jag har tre utkast nu. Tre utkast på blogginlägg som handlar om Karin Johannisson, en av Sveriges största forskare, som just gått bort. Hon skrev sin sista bok, till kvinnorna på Beckomberga sjukhus. Hon förändrade bilden av kvinnan, av hennes sjukdom och hyseri. Och för det tackar jag henne. 

 

Det är allt jag kan säga just nu.

Publicerad 25.11.2016 kl. 13:35

Uppsats

Det är så tydligt att jag inte har orden. Trots att det är dem jag allra helst vill ha. Och behöver. 

 

Jag skriver om tystnad, och jag finner inga ord. 

Publicerad 15.11.2016 kl. 21:39

söndag

Hon går över min förortsplan. Kappan är lång och öppen. Hon kort. Inne på Konsum går hon inte in i butiken utan hon bara går igenom sopkorgarna utanför kassan efter någonting. Hon ser precis ut som Joan Didion. Det är sant! Som att Joan Didion gick omkring i min förort och letade pantburkar på söndagskvällen. 

Det är mörkt utanför, så jag blinkar lite extra för att se den djurmönstrade kappan. Den ser ut som en tjock, tung matta, över den lilla kroppen. Hon går med böjd nacke mot nästa soptunna. Halkar inte som de andra. Hon har broddar. Såklart! Klart att Joan Didion har broddar. Hon går långtsamt över förortsplanen. 

Publicerad 13.11.2016 kl. 18:18

Francesca Woodman en torsdag.

I dag gick vi på utställning på Andréhn-Schiptjenko. De har hängt Francesca Woodman där, och det fotografiet jag allra mest skulle ha i min ägo kostade 72 000. Utställningslokalen är ganska stor och de har låtit varje fotografi ta plats. Det här är inte samma utställning som varit på Moderna Museet i Stockholm. Den är för närvarande i Malmö. Huruvida den ser likadan ut som i Stockholm vet jag inte - men där hade föräldrarna Woodman basat. Här verkar det vara ett privat urval av Andréhn-Schiptjenko och det är välgjort. Tavlorna hänger i synkade grupper. Det första fotografiet vi möter är det Woodman tar som trettonåring. 

Även om jag tror att samtliga fotografier fanns med på Modernas utställning är jag ändå glad att vi gick i dag. Jag tyckte verkligen inte om hur den utställningen gjorde Woodman till en fragil, svag, genomsorgsen kvinna. 

Efter att vi tagit oss ett litet varv i den vita lokalen gick vi in på ett utav de andra gallerierna och tittade en snabbis på Heli Hiltunen inne på Andersson/Sandström.  

Och när vi skulle bege oss hemåt så råkade vi på en Lidl! Bara sådär! I rikemanskvarteren. Så vi gick in och de hade kvar sitt erbjudande om storblommigt för 70 kronor. 

Publicerad 11.11.2016 kl. 00:32

tisdag - vinterlista

Vad tycker du om vintern?
Jag tycker mycket om vintern. Jag tycker om mörkret och snön och fnaset och knastret och kylan. Jag tycker om att gå till KB i slask och dunka skon i muren när jag kommer fram så att det mesta av snön faller av. Jag tycker om hur varmt kaffet känns när det rinner ner längst hakan eftersom att jag är så dålig på att dricka ur kaffemugg och jag tycker om att dra halsduken närmre. Jag tycker om det mörka och det ensamma, men jag längtar varken efter det eller värmen. Det är vad det är, och så får det vara. 

Hur kommer du se ut i vinter?
Jag har en jacka jag badar i, den är stor och kommer från H&M och är väl ett snott försök Vetements, men den är som ett tält och den är grön och härlig. Det bästa är att min tjocktröja med stor ärm får plats under. Till det har jag för närvarande ett par skor med hög sula, så att jag ska slippa den värsta kylan. Mössa, vantar, halsduk. Under ser jag nog ut ungefär såhär;

Egentligen ska jag ha min långa kappa, men jag känner inte alls för den just nu. Den dyra jag köpte som present till mig själv när jag kom på vad jag skulle skriva min c-uppsats om. Men det kanske kommer. 

Snö och -20 grader eller snöfritt och +10 grader?
Snö! Kylan gör detsamma. De där plusgraderna blir ändå kalla när snön inte lyser upp. Den mörka vintergatan är min mardröm. Den, och slasket såklart. 

Några särskilda planer för din blogg i vinter?
Jag tänkte eftersträva struktur. Jag har ett hemligt dokument med veckans alla dagar. En riktig blogg har ju väntelista på sina inlägg. Sån tänkte jag bli i vinter. Och sen blir nog planen att försöka att inte skriva bara om min uppsats. Även om det kan vara svårt att låta bli. 

Vad gör du för att få upp värmen när det är iskall ute?
Massor av lager och så bästa musiken i öronen. Jag har ju skaffat såna där utanpåörat-hörlurar nu. De värmer! 

Nämn fyra saker du vill göra i vinter.
En bra uppsats, skriva på DET STORA GENOMBROTTET (lugn, bara lugn, alla böcker jag skriver heter det), ta promenader och gå på bio. 

Nämn kultur du planerar att konsumera inom de närmaste månaderna.
Ja det är väl Karin Boye, och Om Karin Boye och Av Karin Boye och sen har jag smyglånat två böcker om Majken Johansson. Men tragiken finns där som ett spår jag följer. Jag vill så gärna också hinna läsa Fröknarna von Palen så att jag kan prata med min handledare om den. 

Vad vill du att ska vara annorlunda denna vinter i jämförelse med förra vintern?
Den får gärna vara ganska lik den förra vintern, jag minns den som fin. 

Publicerad 08.11.2016 kl. 21:43

Uppsatstankar

Det är svårt att skriva om tystnad. Om en samling ord som är så farliga att de fortfarande knappt går att uttala. Orden samsas om en och samma plats att vara på. Tillsammans med tystnaden blir det så trångt att vissa ord blir kvar. 

I går sa min handledare Du kan använda ordet igen. På 90-talet kunde ingen ta det i sin mun. Det gick som en våg genom rummet om någon sa någonting sånt. Men nu använder du ordet och du berättar varför. 

Så över natten bestämde jag mig för att fortsätta med tystnaden. För att ta det för vad det är och ge det allt jag har. 

Så nu sätter jag mig i tysta läsesalen igen och börjar en gång till. 

Hej så länge!

Publicerad 08.11.2016 kl. 10:57

Frida Hyvönen och sanningen om Kvinnor och barn.

I Dagens nyheter går att läsa en recension av Nils Hansson gällande Frida Hyvönens nysläppta skiva Kvinnor och barn. Recensionen tar sin början i en ansats att beskriva vad låtarna handlar om, och det är redan här det spårar ur. Hansson skriver;

 

För första gången skriver hon på svenska och det känns som att hon talar så direkt som att hon har längtat efter att få chansen. Öppningsspåret ”Sjön” handlar om en vän som tog livet av sig, och hur starkt hon reagerar. ”Balkongmannen” om ett övergrepp från en granngubbe när hon var sju. ”Vänner i vardagen” om den ensamhet mitt bland andra som bara vuxit efter att hon fått barn, uttryckt som en längtan ”efter en mycket större flock”.

Många biografiska detaljer är lika specifika som igenkännliga, som i ”Alla vet att det är vackert i Paris” dit hon har flyttat en period och en journalist kommer för att skriva idyllreportage. Eller i ”Min stad”, med sin ambivalens inför att vara norrlänning i Stockholm, där hon också nämner huset hon köpte i en liten västerbottnisk by för att det var så billigt.

 

Här läser alltså Hansson in att Hyvönen spelat in sin egen självbiografi, sin egna dagbok. Jag tänker genast på Joni Mitchells Blue. Ärligheten i den, och att jag varje gång jag hör den undrar om det är nu hon kommer att brista.

Men så fortsätter jag min läsning i Hanssons recension;
 

Ändå är hon så noga, när hon nu pratar om skivan i intervjuer, med att stryka under att det inte alls handlar om någon dagbok, att texterna är fiktion. Låt vara med vissa inslag av hennes liv.

Alltså fallerar hela Hanssons ingång. Resten av recensionen handlar om hur han övertalat sig själv, och nu försöker göra detsamma med andra - om hur Hyvönens texter visst är en sorts dagbok över hennes liv. Det enda intressanta i en recension vars första stycken beaktar Hyvönens röst för att sedan inte återgå till skivan, utan istället förhålla sig till Hyvönens texter som absolut självbiografiska. 

Som att vi handfallet landat i svenskt 70-tal och den kvinnliga "bekännelselitteraturen". En tid där kvinnor äntligen fick utrymme att skriva om en annan sorts kvinna. En kvinna som inte var anpassningsbar, eller som rent av gjorde som hon själv ville. En kvinna som ifrågasatte, eller som gett upp. Dessa berättelser blev kvinnors upplevelser - inte mer. 

I dag är många av dem klassiker skulle vissa hävda, men det är ju inte Tolstoy. Det är inte Tre systrar  som skulle kunna vara kvinnors upplevelser men av någon underlig anledning är högre litteratur. En riktig klassiker.

Åter till Hansson. Jag blir förargad, och jag skriver en text i affekt. Jag som ska sluta skriva texter i affekt. Jag som ska låta skrivande vara en vilande plats, en ro. Men när en recensent går in och kliver över hela människan, konstnärskapet och inte litar på, inte låter Frida Hyvönens egna ord om icke-biografin vara rådande - utan istället menar att hon ändå talar om självupplevda händelser. Jag blir nyfiken på hur Hansson kan veta vad som hände Hyvönen när hon var sju, när hon flyttade till huset i den västerbottniska byn. Hur nära inpå hennes liv lever Hansson? Och om han nu vet allt om henne - är det inte då en jävig recensent?  

Lyssna gärna på Frida Hyvönens nya här men glöm för fan inte bort att lyssna på förra skivan här också.

 

Publicerad 07.11.2016 kl. 11:12

Du

Är hos dig så ofta nu att jag det känns som att jag är någon annanstans när jag åker hem till min egen säng. 

Publicerad 04.11.2016 kl. 15:09

Torsdagsrapport

Här är hösten! Skrek jag och drog upp gardinen. Framför det äggade vardagsrumsfönstret som ingen av oss orkar göra rent hänger nu en murgröna i ett försök att mjuka upp Hjorten som inte alls njuter av den svala luften, de mörka kvällarna. Allt är vattnat och jag har stekt köttbullar till matlådan. På dagarna sitter jag allra helst vid borde intill mittgången eftersom att lampan inte glänser ner i boken då. I dag kom jag till sidan 57. 
 

 

Anteckningar från diverse artiklar relaterade till Karin Boye och  Domellöfs avhandling;

Läste nu en recension av Domellöf i Samlaren, littvetsforskningens tidskrift. Den var också intressant läsning.
Recensentens tystnad kring Domellöfs läsning av sexualiteten är talande, så att säga.

Läser en otrolig dålig text. En förvanskad, och urgröpt och fruktansvärt slarvig läsning av Boye. Att kalla Hanel för Boyes älskarinna är också ett sätt att ge relationer mindre legitimitet. Inte ta den på allvar. I rutan beskrivs hennes personlighet; "Musikalisk, flitig, engagerad, bisexuell, opraktisk, sökande." En -sexuell personlighet..? "Karin Boyes desillusionerade syn på tillvaron bara växte" i stycket efter beskrivningen av Hanel som "älskarinna". I titeln anges att de hade en djup hemlighet - men i texten menar Karlsson att Boye klivit ur garderoben och ville leva öppet..? HUR SKA HAN HA DET, undrar jag.
 

Publicerad 03.11.2016 kl. 21:00

TFL- även kallad, Täffel-dagen*

I fredags var jag på skolan i tolv timmar. Det är inte alla förunnat. Dessutom i delen av skolan där inte studenter kommer in. Ja, jag tycker det är lyxigt att få komma in bakom låsta dörrar, in i ännu en trist och beige korridor. 

Den här gången var det därför att jag skulle hjälpa till vid TFL-dagens föreläsningar under dagen. TFL - Tidskrift för litteraturvetenskap, som i detta nummer behandlade Östersjön som tema, befann sig alltså på Södetörn. På min ära, må jag säga! eftersom att samarbetet mellan Södertörn och Uppsala denna omgång (redaktionen sitter i två år för att sen lämna vidare, nästa gång är det Göteborgs tur) hade kunnat förlagt festligheterna till Uppsala. 

För att inlägget inte ska bli för långt (jag försöker lära mig att hantera text horisontellt) har jag valt ut ett par väl valda delar i min återgivning av det hela. Det utelämnade är inte oviktigt, men min erfarenhet är att läsare tror det. 

Det alltså på mitt egna "campus" där jag och några fler från min klass valt att hjälpa till. Det handlade framförallt om att städa efter den sena middagen, och egentligen var det en ohemult lyxig dag att få lyssna till både Åsa Österlund och Monika Fagerholm inom några timmar. 

Framförallt samlades samtalen alltså kring Östersjön - och kanske allra mest till hur en transporterar sig däröver. På en båt, eller genom språket. Markus Huss, en av mina lärare på litteraturvetenskapen, diskuterade flerspråkighet i litteraturen ur ett intressant perspektiv när han ville vidga begreppet att även inkludera ljud, känslor och andra förnimmelser vi alla har gemensamt när språket inte står oss bi. 

Monika Fagerholm är en otroligt intressant historieberättare - även när hon talar om sig själv. Hon svor och viftade med armarna och kanske var det som att bli tagen med en sorts språklig storm när hon kom igång. När det var dags för frågor bad vi henne istället berätta mer - kanske av rädsla för att ställa fel fråga. 

De flesta läste på svenska, eller den finlandssvenska dialekten, men en talar talade engelska och så var det det där med danskan. Som jag förstod till en början, men snart krävdes det alldeles för stor koncentration för att jag skulle hänga med i varenda mening. När jag kom hem tänkte jag på mitt misslyckade försök att försöka förstå vad danskarna sa i serien Bron, genom att titta utan textremsa. Försöket var misslyckat. 

Jag uppskattar däremot att var i ett rum där flerspråkigheten är ett faktum, och ofta när jag läser äldre litteratur från skiftet 1800/1900 ser jag avundsjukt på den rikedom som författarna har, när de kan läsa de skandinaviska språken (borträknat då kanske finska, om inte författaren/recensenten/osv har Finland inuti sig). 

Kanske uppskattade jag också de många finska inslagen då jag själv har det finska inuti mig, utan att kunna språket. Utan att kunna kulturen. 

Nu sitter jag här och skriver inledningen till min uppsats. Ja, jag börjar där. Som för att se själv vad det är jag sysslar med. I väskan ligger Maria Margareta Österholms avhandling i litteratur, Ett flicklaboratorium i valda bitar. Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005​ och påminner mig om vad det är jag ska göra. Hennes inledning är rakt på och uppviglande. Jag hoppas att även min lille c-uppsats ska bli så kraftfull.

*Täffeldagen - ett uttryck A myntat. 

Publicerad 23.10.2016 kl. 13:54

ful

På grund av skolan läser jag om Den högsta kasten, Carina Rydbergs "nyckelroman" från 90-talet. Vad en nyckelroman är vet jag inte. Om det är nyckeln till henne, eller till någonting annat. Själv ser jag den som ett monument över ett 90-tal i Stockholm, som en avkrok av världens ände. 

Jag minns inte exakt när jag läste boken första gången, men det var efter utgivning och jag hade väldigt lite koll på vilka hon pratade om. Hon namnger, låt oss börja med det. Riktiga namn helt ofingerade magiskt utplacerade. Hon är en av de första som råkar riktigt illa ut efteråt. 

Jag kan däremot minnas exakt att Rydberg berättade en av de första berättelserna om en barndom som jag själv kunde känna igen mig i. Först kan jag nämna incidenten med ryska posten, där den coola killen säger "ta vem som helst", så de tar Carina. Men när coola killen ser vem det är säger han "vem som helst, men inte Carina". Alla vet, alla accepterar. Carina också. Den är inte en kopia av en självupplevd situation, men låt oss säga att jag inte lekt särskillt mycket ryska posten i mitt liv. Inte heller som vuxen. 

Men det viktiga i min berättelse om mitt möte med Rydbergs barndom, är att hon är ful. Hon pratar om sin fulhet på ett sätt som för mig var helt och fullkomligt befriande. Och igenkännande. Dels hur hon förstod att alla i klassen visste om det före henne, men också om hur fulheten sen skapade ett jag - en förståelse för att vara annorlunda. Och ja, även jag var lika självgod som hon i min barndom och antog att detta betydde att jag var menad för större saker. Det tror jag fortfarande. Och jag hoppas att Rydberg också gör det.

Som barn passade jag inte in. Jag förstod inte vilka kläder en skulle ha, och hur håret skulle se ut. Jag kunde inte sminka mig. Jag köpte ett par skor, som jag hade i någon vecka innan jag slutade. Ett par Carhart tvang jag mina föräldrar att köpa. Det minns jag också. Hur vi gick och köpte dessa skor som skulle ta mig ifrån mitt underläge. I dag har mamma de skorna på hösten och vintern när hon är ute i huset. 

Att läsa om någon som är ful, och själv vara det, är väldigt befriande. Det säger också någonting om vad fulhet är. Det är en överenskommelse mellan människor. För liksom Rydberg tog sin fulhet på stort allvar, gjorde jag det. Jag var ful länge. Jag försökte dölja det genom olika metoder, och när jag kom upp i full gymnasieålder hade jag nog testat det mesta. Ingenting fastnade. 

Att ha växt upp som ful gör saker med en. Ofta tyckte jag att de som hånglade med mig bara var snälla. Och jag blev ju snyggare efter några öl, det såg jag också. Jag förstod inte hur någon orkade titta på mig och jag har fortfarande svårt att se på fotografier från vissa år. 

För några år sen började jag se annorlunda ut. Som att jag växt ikapp mig själv. Jag hade blekt håret och sminkade mig "ordentligt" (alltså inte mycket, utan, ordentligt) och jag var snygg. Som en ska vara snygg, inte snygg därför att en satt ihop någonting konstigt som vissa förstår vad det är. Utan därför att jag var lätt att se på. Efter ett tag tröttnade jag. Som jag alltid gjort. Jag slutade färga håret och satte oftast bara upp det i en knut som jag lät sitta tills den föll ner. En morgon insåg jag att mina ifyllda ögonbryn gjorde att det var lätt att titta på mig, så jag slutade att måla dem. Jag ville inte gå med på att det där snygga i mig berodde på att jag äntligen förstått hur en målar ögonbrynen!

I dag använder jag läppstift. Inget annat smink kan fästa på denna hud eftersom jag använde massa gamla skitsaker under flera år. Ögonen tåras av den vänligaste av mascaror och kinderna fnasar av bara minnet av en rouge. 

Det är nog inte lätt att titta på mig i dag heller. Jag har dock växt ur barnets klumpighet på ett sätt jag inte trodde var möjligt. När jag står naken framför spegeln (vilket jag aldrig gör, men ni förstår metaforen) ser jag en kropp i förändring. Inte heller är den vacker, men jag har inte det kravet på min kropp att den ska vara vacker. 

Jag ser ut som jag gör och det är bra så. Men det är någonting härligt i att gå tillbaka till en text, att minnas den som en ingång till fulheten, till en hel tonårsperiod av fulhet som tillslut mynnar ut i ett mycket bekvämt ingenting. 

 

Publicerad 19.10.2016 kl. 10:02

Stormen, Stockholm. 
Vet saker om litteratur, kvinnor och längtan.

Lesbisk feminism. Kvinnors relationer till andra kvinnor. 

Här pratar jag mest. Rakt ut i luften. I bland tar jag bilder också. De kallar mig för fotograf. 

När jag var liten kallade min farmor mig för pieni tyttö.
Hon försvann innan jag blev stor och hon kunde kalla mig för någonting annat.

"gråt inte - forska!"