Författaren som levande död

Med anledning av Flora Wiströms blogginlägg gällande hennes bok Stanna, och reaktionerna på både bokens innehåll, och det inlägg hon skrivit så måste vi tala lite (och nu menar jag lite) om författaren. 

En gång i tiden var författaren ett geni. Att dessa ord kunde komma ur hans (ja, hans - därför att vid den här tiden kunde bara män skriva) simpla lekamen kunde ju inte vara någonting annat än en gåva från, ja, från vem? Geni! Det är vad han är. 

En gång i tiden började akademin att analysera den tidiga litteraturen. De var ju så illa tvugna eftersom att det fanns så mycket att rensa bort (ja, jag generaliserar här). Men då kom vi tillbaka till det där geniet och vikten av författaren i texten. Utan författaren, ingen text. På olika sätt sammanvävdes författaren och texten, och ibland hittade de inte ur varandra. 

Så blev allting modernt och Roland Barthes skrev "författaren är död". Vi ska bara ägna oss åt text. Det finns ingenting intressant att hämta hos författaren, åtminstone inte för litteraturvetenskapen. Kanske kunde författaren, i den mån hen var (er)känd vara intressant för någon form av tabloidpress, men det var ju inte vad litteraturvetenskapen sysslade med. Den här tanken var kvar väldigt länge, och vår lärare har själv sagt att hen var livsrädd för att skriva ett enda ord om författaren under sina första år på litteraturvetenskapen. TEXT TEXT och åter TEXT. 

Sen hände någonting. Författaren levde upp igen. Detta i samband med att nya frågor ställdes; Vem skriver, och varför just han? Vad händer med litteraturen om dess grund (kanon) bara är vita män? Vad händer med olika människors rätt att berätta? 

I dag tror vi att alla romaner är Lena Andersson berättar om Roy Andersson. I dag är författaren en kändis, en som åker runt på bokmässor, talar i små lokala bokhandlar (tack för att ni finns!) och är med i teve. De har Instagram-konton och hänger på Tumblr. Författaren är överallt. För dens skull behöver vi inte tro att all text tillhör författaren. 

Vissa menar att texten tillhör läsaren. Det är läsaren som faktiskt läser texten - och det är dens för-förståelse som utgör innehållet. Det är här det blir problematiskt. För någon som Flora, som aktivt lägger ut delar av sitt liv på en av Sveriges största bloggar är det klart att människor läser texten och på så sätt läser in den text de redan läst - på bloggen. Därför att den Flora som de möter på bloggen, faktiskt, är lika mycket en fantasi och fiktionaliserad som den som läsaren letar efter i boken. Därför kan läsaren söka bekräftelse på den fantasi som Flora ger ifrån sig flera gånger dagligen. Om en istället ser texten för vad den är - en berättelse, en historia, ett narrativ insprängt mellan alla våra upplevelser så händer någonting med läsningen. Den börjar leva för sin egen skull och inte för bekräftelse. 

Precis som en bild på Instagram aldrig är den sanna bilden av den upplevda verkligheten, är texten det inte heller. Inte autofiktionen, inte självbiografin. Knausgårds Min Kamp är en serie minnen, förvrängda genom gången tid. De är en bild av ett jag, men det är inte på något sätt det sanna jaget - men vem vill egentligen åt det? 

 

 

 

Publicerad igår kl. 23:22

tisdag

Jag lyssnar på Global Infantilists och Mare Kandre sjunger. Det är konstigt hur skarpa mina kanter blir av att jag gråter en hel kväll. I skolan hamnar jag närmast vår föreläsare och jag försöker göra mig så liten som möjligt. Jag har glömt rätt block hemma hos Amanda, så jag skriver i det lilla blocket som egentligen är till för hemligheter. 

När jag kommer hem öppnar jag en helt ny liten bok för nya hemligheter. Där skriver jag ner sidorna från Virginia Woolfs dagböcker. 

Jag ligger helt nära väggen för första gången på länge. 

Men i dag fick jag post. Ett paket med en sån fin present. Jag ska visa en annan dag. Nu måste jag stryka under lite mer, på fredag har vi gruppredovisning av Ann-Sofie Lönngrens text i Queera läsningar.

 

 

 

Publicerad 27.09.2016 kl. 23:15

Millesgården

En dag klädde jag på mig och tog min kära under armen och så åkte vi till Millesgården. Jag var där i våras senast och ville se hur det såg ut nu när luften började klarna.

De hade en Josef Frank-uställning som vi snabbt gick igenom. Frank var formgivare och skapade ett antal mönster som i dag är oförglömliga klassiker i den svenska borgerligheten. 

En ny upptäckt den här gången var att jag läste på en skylt i den mörka "hallen" som ligger en bit ifrån Carl Milles gigantiska ateljé med det stora glastaket. På skylten stod det att den lilla rektangel vi stod i var Olga Milles ateljé. Rummet är mörkt och inte alls storts. Hon sysslade med måleri och teckning. När jag så läst på skylten blev jag så sur på Carl att jag absolut ville gå och köpa en bok om Olga i shoppen sen. Det fanns ingen. 

Tillslut satte vi oss och åt lunch i hutlös miljö. Varken jag eller Amanda är så bra på det här med borgerligheten. Jag känner mig lätt fel och utanför. Men vi bestämde båda att om hon vann 38 miljoner skulle vi köpa en av huslådorna som såg ut över bron. 

Millesgården i sig är en väldigt vacker plats att vara på, men paret Olga och Carl Milles var i sig inte jättehärliga. Äkta paret Milles var antisemiter och ansåg att judisk konst var skit. Läs gärna Jessica Kempe recension av Millesgårdens (dåvarande) chef Staffan Carlens bok Olga och Carl Milles - konsten, hemmet, maten från 1999. Trots att den har några år på nacken är den fortfarande aktuell och kräver reflektion;



1931 drev tyskfientlighet, ekonomiska problem och konstnärliga tillkortakommanden den medelålders Carl Milles från Sverige för en nästan två decennier lång emigration till Amerika. Den ständigt hemlängtande Olga följde motvilligt med. Därifrån klagar de 1939: "Olga och jag . . . ha känt oss ganska olyckliga sista 1/2 året här, ty agitationen i landet mot Tyskland är så svinaktig och lögnaktig att vi kräks." Sin antisemitiska hållning behöll paret livet ut.

Publicerad 26.09.2016 kl. 12:07

Lördag

1. Jag önskar att mina dagböcker påminde om Virginia Woolfs. Det gör de inte. Framförallt skriver jag dem inte, alls. 

2. I dag sa Patti Smith Hi, till mig. Jag tror att jag svarade men ingen i sällskapet är riktigt säker. Vad som trots allt är säkert är att hon hade glasögonen på sig vilket nog betyder att hon såg min skrämda blick. 

3. Kvinnan i mitt liv bjöd på räkor och vitt vin till middag. Nu luktar mina händer av räkor, men det är ändå bättre än kavajen som hänger ute i hallen som fortfarande doftar av kräftskivan vi var på i slutet av augusti. 

4. I fåtöljen sitter hon, med anteckningsblocket i handen. På radion berättar olika kulturpersonligheter om sin relation till sina djur. Jag gäspar stort. Vi gick upp tidigt i dag igen.

Publicerad 24.09.2016 kl. 23:42

Dagens tips

Jag hoppas ni läser bloggen Oh Baby som handlar om hur det är att skaffa barn när en inte lever i en heterorelation. Och om hur den finska lagstiftningen är så enormt efter (ja, efter), och att jag blir tokig av frustration vid varje inlägg. Även om jag vet att det pågår konstiga frågeformulär i Sverige också - så vet jag att det blivit så mycket bättre bara de senaste åren. Men in och läs med er. Det är viktigt!
Publicerad 21.09.2016 kl. 20:28

Söndagsstudier

Jag borde läsa Mörkrets hjärta men bläddrar lite då och då i den här. Det är den här som all annan forskning lutar sig mot. Den som de utgår ifrån, polemiserar mot, sliter och drar i för att komma ifrån. Abenius ger ut en gedigen biografi 1950. Det har inte ens gått tio år sen Boye begått självmord. Biografin baseras på Abenius egna relation med och till Boye, men också intervjuer med personer i Boyes närhet. Homosexualiteten ska helst kallas bisexualitet, eftersom att det är mindre farligt. Framförallt psykologiserar hon den. Boye läste själv mycket Havelock Ellis, och det är honom Abenius går till. Vem som sagt citatet i nederkant vet jag inte. Kanske står det någonstans. Hur som helst - så är det inte bara den här boken jag kommer att behandla. Jag vill nämligen visa på hur bok på bok på bok delvis reproducerar Abenius blick - också genom att ifrågasätta den. Men nu ska jag nog återgå till Mörkrets hjärta

Publicerad 18.09.2016 kl. 21:46

Tove Jansson, Mumin och havet

Saker en klarar sig med när stormen kommer;

Mycket knäckebröd, cigaretter, sen kommer väl mat och sen kommer vodka och sen kommer kaffe. Därimellan någonstans kommer tvål.

/Tove Jansson

 

Publicerad 17.09.2016 kl. 13:43

Terapi, Nostromo, Om du visste vad du ville, Silver

Det finns saker jag inte förstår mig på. Som det här med fotografiet, döden och livet.

I dag släppte Sveriges största band de fyra sista låtarna. Bandet som varit mitt sällskap sen jag var fjorton finns snart inte längre. Det är med stor sorg jag satt och grät på tunnelbanan i dag, till låtarna som jag redan gråtit på tunnelbanan till ett par gånger förut. Men det var många år sen nu. I dag grät jag därför att det är någonting magiskt med det hela. Att höstluften kommer samma morgon som de släpper sina fyra sista låtar. Att sommaren lämnar samma morgon som jag hör Silver för första gången. Att ljuset som jag tycker så mycket om sticker mig i ögonen när jag drar upp rullgardinen. Ljuset som jag har vant mig vid när jag går ner till tunnelbanan och sätter på Terapi.

Du får inga bilder den här gången. Allt du behöver är ljud.

Publicerad 16.09.2016 kl. 11:18

En extra korr

I dag gick jag till biblioteket och fann ett antal av minnesböckerna sammansatta av Karin Boye sällskapet. Jag tog mig igenom några stycken, men gav sen upp. Ibland finns bara inte orken där. Särskilt inte när det finns så mycket andra kloka kvinnor som gör och är. I brist på annat så jag slog upp Karin Boye och hennes man (2011) som är utgiven av Kaj Björk, mannens bror. Leif Björk och Boye var gifta ett tag. Ingenstans i någon bok har jag hittat att de var uttalat förälskade i varandra. De verkade mest ha funnit varandra på andra nivåer, men blicken Leif har på bokens omslag är väl i sig en kärleksförklaring. Oavsett så är boken intressant, ur det perspektiv att berättelsen om Björk och Boye inte verkade ta slut när de separerar, utan fortgår fram till hennes död. För min egna läsning gör det mycket att jag har fått det exemplar där någon gjort en korr i efterhand, vilket jag tackar så väldigt för. En väldigt slarvig redigering har gjort att två lesbiska markörer (ett personnamn och en boktitel) är felaktiga. De är som ni ser ovan - att Klara Johansson kallas för Karin (freudian slip kanske?) och att Radclyffe Halls viktiga Ensamhetens brunn fått en helt annan titel. Just sån här slarvighet påverkar min läsning av texten - eftersom att den visar på ett slarv i brist på intresse. Klara Johansson var, förutom lesbisk, en stark röst i dåtidens Sverige och en viktig del av vår kvinnohistoria. Bortförklaringen, och förminskningen av Johanssons kvinnotillvända sexualitet som kommer efter den felaktiga återgivningen av hennes namn, visar också på hur författaren inte kan använda ordet lesbisk - som att det vore farligt. Istället pågår där någon form av omskrivning av lesbiskt sex. Å andra sidan ska Björk ha en eloge för användandet av "fullständig sexuell förening" - det hade jag själv inte kunnat hitta på. 

 

Publicerad 14.09.2016 kl. 21:14

tisdag

Anpassningsbar. 

 

I dag har jag alltså testat på hur det är att flåsa mellan plats till plats. Hur det är att sitta och anteckna en hel förmiddag, till att hasta i sig en alldeles för dyr lunch och sen lägga sig raklång för att först i efterhand förstå att jag inte alls gör det jag ska där. Sen ta sig med buss till nästa ställe och kränga ner alla sina saker i ett litet litet skåp eftersom att alla andra är upptagna och så hämta ut böckerna, sätta sig vid ett bord och mitt i allt bli avbruten av sin handledare i den tysta lässalen och försöka förstå vad hon säger utifrån hennes läppars rörelse. 

Men jag har åtminstone börjat. Jag har åtminstone läst och läst och förstått att det inte är en enkel resa jag har framför mig. 

På vägen hem handlar jag mat. När jag väl kommer hem är jag för trött för att laga någonting. Sätter mig i soffan och sätter på Bibliotekstjuven. Stänger av. Jag har redan varit i det där huset en hel dag. 

 

Publicerad 13.09.2016 kl. 21:24

Ögonblick av (o)frihet

I dag är det den sista dagen i augusti, och liksom nästan alla andra är den obeskrivligt vacker. Morgan var här över veckoslutet; blyg, känslig, gränslöst charmerande. En kväll blev vi berusade och talade om sodomi, om lesbianism, med stark inlevelse - så mycket att han nästa dag framhöll att han hade varit full. Morgan sade att doktor Head kan omvända homosexuella. >> Skulle du vilja bli omvänd? >> frågade Leonard. >> nej >>, sade Morgan mycket bestämt. Han sade att han fann lesbianism motbjudande: delvis av konvention, delvis för att han inte gillade att kvinnor gjorde sig oberoende av män.

 

ur Virginia Woolf - Ögonblick av frihet, Dagboksblad 1915-1941. (31 augusti 1928)

Publicerad 12.09.2016 kl. 14:49

skamlös reklam

Publicerad 12.09.2016 kl. 11:57

det vita strecket

En gång när vi skulle till jobbet båda två och hade sällskap hittade vi den mest fantastiska av ting! Längst hela vägen fanns ett mysterium, som jag tyvärr inte hade tiden att följa upp - men halvvägs hemifrån fann vi alltså streckets början. Snart såg vi att det var två, ett streck på varje sida. Vid övergångsstället upphörde strecket - men på andra sidan gatan såg jag hur det fortsatte. Jag var så upprymd! Så stod vi och sa farväl och vi ses vid stationen där jag skulle gå ner och under jord medan hon tog sig uppåt mot kullerstenarna. Men mysteriumet fortsatte långt bort till parken vid gatans slut, det kunde jag se klart och tydligt. När jag så skulle bege mig hemåt glömde jag tyvärr bort att undersöka mysteriet närmare och dagen efter var det som bortblåst.

Publicerad 09.09.2016 kl. 15:20

lesbisk narratologi

Minns du, att jag började läsa Birgitta Trotizig förut? Att jag hade Dykungens dotter i väskan tills jag inte klarade av det längre och la den ifrån mig? Nu har jag en annan bok i väskan och den ska vara utläst senast torsdag förmiddag. De utsatta, som är skriven 1957 ingår i min kurslitteratur i vår kurs "litteraturens teori och metod" som vi läser nu inför C-uppsatsen. Veckans ämne är narratologi, alltså hur vi förklarar hur en berättelse är uppbyggd. Vår fantastiska lärare Mattias försökte i dag förklara det hela på whiteboarden. "Det här är alltså en katt" och så pilar hit och dit. Kanske var vi fruktansvärt långsamma bara, eller så är narratologi tusen gånger svårare än en tror. 

Det intressanta är dock hur narratologin går ihop med våra föreställningar om världen. Susan S. Lanser skriver om hur vi läser kön, genus och sexualiteter och hur dessa berättas, utan att uttalas. Eftersom att dessa föreställningar om världen ofta består utav ett visst samhälles normer (även om berättelsen i sig handlar om ett annat samhälle vars normer kan skilja sig från det egna) antar vi saker utifrån dessa normer som finns utanför bokens faktiska berättelse. Ungefär, eftersom att vi lever i ett patriarkat där män räknas lite mer än kvinnor, så antas ofta en berättare vars kön inte är uttalat och som svävar liksom lite ovanför berättelsen, vara en man. Även om författaren är en kvinna. Det har att göra med den fallocentriska världsbilden, där män och maskulinitet har en högre status och är normen. På så sätt följer ofta, enligt Lanser, regeln om ett avvikande genus och en avvikande sexualitet. Texten är från 90-talet och innehåller en del problematiska uttalanden. Men den gör mig uppmärksam. Lanser tar upp ett exempel på en symbol, ett tecken. Kjolen. Om kjolen nämns utan att könas som kvinnlig, och senare uppmärksammas läsaren på att kjolen sitter på en man - läses ofta mannen som manligt homosexuell. Eftersom att han bär ett feminint kodat plagg. Varför en läsning skulle göras på detta sätt vet jag inte, men samtidigt ifrågasätter jag den inte - då män med feminina drag ofta antas vara manligt homosexuella. Däremot så läses inte en kvinna i byxor som lesbisk. Det krävs en hel arsenal av konotationer, tecken, symboler, för att en kvinna ska läsas som lesbisk. Av just dessa anledningar så finns det de som anser att lesbisk narratologi står så utanför den "vanliga" narratologin, eftersom att lesbiskhet blir osynlig i de narratologiska rummen, att den skapar som sin egen sfär. Samtidigt så kan inte den lesbiska romanen slippa undan från att vara problematisk - liksom den är i det vardagliga livet, eftersom att narratologin samverkar med den heterosexuella matrisen. På detta sätt skapar alltså lesbiskhet en problematisk sfär inom det narrativa. Julie Abraham menar i Are girls necessary, Lesbian writing and modern stories att en roman med ett lesbiskt kärlekstema fortfarande handlar om heterosexualiteten, eftersom lesbiska inte upprätthåller heterosexualiteten och att det är problematiskt. Jag hoppas läsa mer om lesbisk narratologi när jag läser Patricia Juliana Smiths Lesbian Panic: Homoeroticism in Modern British Women's fiction där Smith gör en (queer) lesbisk narrativ läsning av Virginia Woolf. 

Förresten så läser jag De utsatta alldeles för långsamt. Det är någonting i språket. Jag måste in i språket. Det saknar regler. Språket har lärt sig alla regler och nu bryter det upp dem för att skapa ett nytt språk. Det är som att Trotzig var före sin tid med det brutna, det som Cixous talar om  hur en skapar ett nytt, ett språk av kvinnor, för kvinnor. Men om nu berättelsen Trotzig berättar har en manlig protagonist, en manlig berättare och en manlig berättelse - kan hon då använda sig av det kvinnliga språket? Och redan mer än tio år innan Cixous formulerar sina tankar om det? Kunde Trotzig franska? Frågorna väcks. Själv tänker jag gå att lägga mig fastän klockan bara är tio över tio. Jag måste läsa De utsatta långsammare. Jag har inte tid. Men tiden i berättelsen är inte samma lika som tiden utanför. Liksom den hoppar fram och tillbaka bläddrar jag mellan sidorna för att se om punkt kommer efter komma. Det är inte alltid så

 

Publicerad 06.09.2016 kl. 22:43

Lena Andersson och att inte hålla med.

 En av de största läsupplevelserna jag hade under 2014 var Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Romanen, en heterosexuell kärlekshistoria, berättades på ett sätt som jag tolkade som utan fördomar. Huvudfiguren Ester Nilsson tar sig igenom en snårig skog av kärlekstörstande, utan att faktiskt bli törstande. Ändå är hon desperat. Det jag framförallt tyckte om med boken var att den saknade känslor och gav oss bara medlen för hur dessa känslor togs i uttryck. När Ester står nedanför Hugo Rasks port, känner vi själva, trots att där inte står utskrivet, vad hon känner. 

När så uppföljaren Utan personligt ansvar kom, blev jag bestört. På de första sidorna märkte jag, förutom en obehaglig ton av förakt som växt hos författaren, mot Ester Nilsson - också en idé om könen som motsatser, som i grund och botten olika. Jag slutade snabbt. 

Sedan tidigare vet vi som läser Lena Andersson i DN att hon inte tycker om kvinnor och sport. Hon tycker inte om uttryck av femininitet blandas med sport (Lyssna gärna också på när hon är med i P1s Stil från 2014). I en ledare från i början av mars 2015 skriver hon, med anledning av att hon sett kvinnor med mascara i skidspåret; 

I hela detta resonemang finns ett aber. Fortfarande sminkar sig inte herrarna inför sina lopp i skidor eller ens i friidrott. Och det är här skon alltid klämmer. Ytan, pyntet och ornamenteringen gäller bara kvinnorna. Alltid, alltid.

I krönikan tar hon inte alls upp det faktum att många sportmän är just täckta av ornament av olika slag, pynt och yta. Men att det inte syns i skidspåret. Deras tatueringar är ett förevigt, medan mascaran kan tvättas bort efteråt. Reaktionerna på Anderssons ledare var så gott som omedelbara och många skrev om just tatueringar, men också om könsnormer och om att höja statusen på det som kopplas till kvinnlighet. 

Så länge kvinnor envist förknippar sig själva med dekoration och pynt kommer de att förknippas med det och glastaket bli kvar. Könsrollerna är i högsta grad en samverkansteater. Man kan inte gärna söka de där begärsblickarna och sedan klaga på att ingen ser hur duglig man är. Att verka i världen är att kommunicera.

Andersson la i ledaren ansvaret på kvinnorna. Och hon anser dessutom att pyntet och dekorationen som kvinnor sysslar med är någonting negativt och dåligt. Hon ser inte att vi kan uppvärdera det feminina, utan att det manliga (det enligt henne opyntade) är idealet. Jag håller inte med om någonting i ledaren, men jag läser den och uppskattar hur jävla välskriven den är, men hur hon använder ett språk likt det hon använder i uppföljaren till Egenmäktigt förfarande när hon beskriver kvinnan som yta för ytans skull och mannen som prydlig och ren. 

 

Ett och ett halvt år senare skriver Andersson en kolumn om hur normkritiken gått snett. En text, som jag kan tycka skiljer sig från den ovan. Andersson verkar ha tänkt vidare på det här med normer, och vad det är. Liksom jag ofta finner mig själv, verkar det som att hon nu formulerat om sitt sätt att se på världen, eller så kanske hon har hittat orden. Jag tycker om att inte hålla med Lena Andersson. Jag tycker om att vi inte tycker likadant och att hon kallar normkritiker för anti-biologister. Fortfarande älskar jag att läsa hennes tankar, som jag fortfarande inte håller med. Och kanske är det därför jag gör skillnad,  vrider och vänder, på hennes argument mer än de flesta andra jag inte håller med. Därför att det är bra skrivet. Andersson använder sig av språket för att berätta, och berättar genom språket. Hon vill inte bara att vi ska se att hon har tänkt, hon vill också beskriva hur hon har tänkt det, utan omsvep. Liksom i Egenmäktigt förfarande känns hennes ledare och krönikor lika välgjorda, välsmekta, och perfektionerade. Och samtidigt så håller jag knappt med i en rad.

Det mest fantastiska i detta, är att jag inte behöver. I dagens kolumn menar hon att det normkritiska samhället blivit absurt.

Konventioner påverkar förvisso men är de spontant framväxta och inte skapade genom dekret är det troligt att de upprätthålls för att förnuftiga människor finner dem bättre än alternativen, annars ratas de och byts ut. 

Själv anser jag inte att det finns någon förnuftig människa i dagens samhället. På så sätt så står inte jag och Andersson på samma grund, och det är därför svårt att hålla med varandra. Denna insikt, som kanske kommer i mitt fall med min läsning av Hannah Arendt, är inte helt förfinad än kan jag säga (ofta blir jag förbannad innan jag ens läst klart en text). Genom att Andersson anser att det finns någon som är förnuftigare än andra och därför kan rata och byta ut, verkar Andersson tro på den linjära utvecklingsmodellen och det viktiga är att nå vår fulla potential. Vilken också Andersson nämner i ett senare stycke; 

Det går inte att vara människa på hur många sätt som helst. Det som ser ut som normstyrd imitation kan vara ett utslag av biologisk universalism. Man låter sig inspireras av andra eller av budskap i samhället för att det man där ser stämmer med en känsla av att inte vara framme där man skulle kunna vara, vid sin fulla potential.

Det jag kan göra med Anderssons olika tankar är att reflektera över dem. Ofta när jag läser en text jag inte håller med i/om blir jag provocerad, men aldrig så till den grad av Lena Andersson. Det är så välskrivet att jag inte ids. Jag respekterar henne som skrivande, tänkande människa och vill verkligen inte möta henne i ett intellektuell samtal då hon skulle sopa mattan med mig. Men jag vill möta henne i text och reagera på henne. Hon ger mig nya uppslag och tankar. Hon för mig framåt, i den spiral jag kallar min utvecklande tankebana och som inte har förnuftiga människor. 

Publicerad 03.09.2016 kl. 11:13

Stormen, Stockholm. 
Vet saker om litteratur, kvinnor och längtan.

Lesbisk feminism. Kvinnors relationer till andra kvinnor. 

Här pratar jag mest. Rakt ut i luften. I bland tar jag bilder också. De kallar mig för fotograf. 

När jag var liten kallade min farmor mig för pieni tyttö.
Hon försvann innan jag blev stor och hon kunde kalla mig för någonting annat.

"gråt inte - forska!"