Att välja

Sedan 2017 började har jag klarat av mer än det är meningen att jag ska klara av. Jag har studerat mist 150 procent hela tiden, och hade en plan på att fortsätta göra det även över sommaren. Jag menar, hur svårt kan det vara?

De senaste dagarna har jag inte mått så bra. Eller, under en längre tid har jag kommit att må märkligare och märkligare. Sådär att jag inte känner igen mig själv eller mig själv i andra.

När jag påbörjade projektet läsa in magister- och kandidatkurser på en och samma termin, så sa en av mina lärare att hon inte tyckte att det var någon bra idé. Att en förlorar det roliga i det som ska vara roligt, och istället bara fokuserar på att bli klar med saker. Jag lyssnade nog inte så bra på det, och istället sitter jag här.

I dag fick jag veta att jag fått godkänt på en av vårens kurser som jag var osäker på om jag skulle klara, vilket innebär att jag enkom saknar 15 poäng för att få hämta ut min kandidat i september. Det är allt jag behöver. Så jag säger farväl till Pippi Långstrump redan innan hon fått fäste, även om hon inte ska ägnas så mycket tid tar hon tid ändå för mig. Allting tar ju lite extra tid för mig. Som har svårt att sitta långa stunder, som måste läsa om flera gånger och som hittar lite för mycket där det ska finnas en liten röd tråd...

Istället kan jag välja att fokusera helt på vampyrerna, på makten och på kvinnorna, och kanske kan det göra att jag får lite lättare att andas. Att mitt språk kan komma tillbaka till min mun, att minnet blir lite bättre. Att jag blir lite gladare och lite roligare att vara med.

 

Publicerad 22.06.2017 kl. 12:47

Å r s t a

Det tar tid ibland. Men tid är allt vi har. Vi åkte ut till huset igen. Tog med oss böcker, mat och ost. Dagarna går snabbt där ute. Vi läser mellan måltiderna, tar en promenad. Det kommer ett ösregn och vi tittar på Modern i Midsumer klockan tjugoett.

 

 

 

Publicerad 21.06.2017 kl. 12:34

s e n a s t e - l i s t a


(stulen av systrami & kaneli)

På senaste tiden har jag...

Tänkt på hur svårt det är att röra sig mellan lärosäten när en inte gör som en ska. Men också på hur mycket femton biblioteksböcker kan väga i väskan när det regnar, och du måste skydda dem med ditt liv. Jag har tänkt på hur det är att vara ensam hemma, hur lätt jag faller in i skräpigheten. Jag har tänkt på hur lätt det var att släppa allt när vi var ute i farsans hus och bara äta, läsa, äta, prata, läsa äta, sova, och så allt om igen. 

Tittat på Arrow. Jag blev lite mätt så jag bytte till Legends of tomorrow istället. Nu inför vampyrtentan så tog jag mig an Vampire diaries, men det var så svårt att se på så jag bytte tillbaka till The 100. 

Läst Pippi, och om Pippi och ja. Pippi. Och Bourdieu om smak och konst, kultur och kapital. Om vampyrer och folklore. Om samhälle och makt. Inte så mycket Trollkarlen från Oz tyvärr. 

Planerat semester. Vet ni hur svårt det är att planera en semester när en inte lever ensam? När en inte lever självklart ihop med bara en person, med ett hushålle? Utan det också ingår flera andra familjemedlemmar och barn och hus och gud vet vad. Jag planerar dock allting efter mina tentor, eller papers som de heter. 

Haft på mig så lite som möjligt. Jag klarar inte av värmen. Känner mig så lätt instängd, kladdig. 

Lyssnat på en gammal spellista Spotify gav mig! Sommaren 2013. Mycket mysigt. Kanske mest därför att jag inte har några känslor för några av låtarna längre. Det är inte ett sår att öppna den spellistan och trycka på play. Sånt är alltid skönt.

Ätit så svalt som möjligt. Värmen, vi går inte ihop. Men jag tuggar sallad och bröd och lägger brie och sötsaker på knäckebröd för att göra det lite roligare. 

Längtat efter huset. Efter att återkomma till äta, läsa, äta, läsa, prata, sova, ja den där repetitionen. Jag längtar också efter att sommaren ska vara slut, tillbaka till det jag egentligen vill syssla med just nu, uppsatsen.

 


Så länge går jag kvällspromenader förbi, bland andra, dessa sötnosar.

 

Publicerad 15.06.2017 kl. 13:20

514

Ett tips spreds via en Facebookgrupp för skrivande, 500 ord om dagen. De flesta verkar tänka projekt, helhet, avslut. Själv är jag glad om jag faktiskt upprätthåller projektet i 21 dagar (21x500 är tydligen en bra manuslängd). Jag börjar med en självinsikt. Trots att jag hela tiden söker komma så långt bort ifrån mig själv jag kan när jag skriver prosa. Jag är så trött på geggandet. Så ointresserad av det självbiografiska, efter ett liv av att ha klämt dagbok på dagbok på dagbok. Det var någonting som hände under självframställningskursen i skolan förra våren. Någonting jag inte hunnit tänka på än. Nå,

här är mina 500 första. 

Jag ser en bild på mig själv när jag är tjugoåtta år. Den är nästan gammal. Fotografiet är taget i en fotoautomat. Fotografiet är taget i den fotoautomaten som alltid var trasig som stod inne på Fotografiska, tills de tog bort den. Fotografiet var inte automatiskt. Inuti stod en vanlig digitalkamera som var kopplad till en självutlösare. Skalet, själva automatens utformning, med snurrpall och liten spegel var dock som vilken annan kameraautomat som helst. Det fick mig att fundera på hur den där automaten ser ut egentligen, den som står på centralen. Om det inte också bara är en kamera inuti en låda som ska få allting att verka så mycket mer, när det egentligen bara handlar om

Print On Demand.

Jag går inte till Fotografiska längre. De senare utställningarna jag såg var så dåliga, men jag minns fortfarande mannen som tyckte att det var Avskyvärt, jag vill blunda! när han såg fotografierna Sally Mann tagit på sina barn. De visade Annie där en gång också. Och då var såklart fotografierna på Susan med. Jag kallar dem vid sina förnamn eftersom att jag känner dem. Alltså, så som en bara kan känna de som en faktiskt inte känner. Så som en bara kan känna dem som inte går att nå.

Det är en svindlande känsla. Det är ett sug i magen, i kroppen. En förståelse att vara så långt ifrån att det aldrig går (Susan är ju dessutom död), att samtalet aldrig blir av. Samtalet, istället en monolog mellan mig själv och min fantasi om den andra personen. Jag säger ofta att jag har pratat med Patti Smith i hela mitt liv, att jag inte behöver prata med henne ”i verkligheten”, eftersom att vi redan för en konversation. På så sätt, så saknar jag henne inte när hon inte är här. Hon är alltid Här. Samma sak med Susan, vars död jag tyvärr inte minns. Då visste jag ju inte, att vi skulle ha samtal långt in på småtimmarna, eftersom att vi inte alltid höll med varandra. Men sakta började jag förstå henne, och snart förstod jag att vi ändå inte hade helt olika tankar om saker och ting.

Min känsla för tjugoåttaåringen på fotografiet, med det slitna bleka håret och blicken som just börjat vakna, den är en annan. Den är ett minne, av någonting jag försöker att slippa. Alla år av terapi, alla år av att försöka nysta i det som hänt, har jag slutat helt. När jag var tjugoåtta skrev jag dagbok. Den finns kvar, jag läser den ibland. Innan jag började skriva det här faktiskt. Jag håller knappt med henne. Men ändå finns hon kvar. Hon är ju här inne, jag har bara inte skrivit ut henne ur sin egen smärta än. Tjugoåttaåringen på fotografiet har jag inte glömt, men jag sparar henne tills jag kan ta hand om henne, föra ett samtal med henne, försöka förstå henne, och inte bara ge henne skit för det hon gjorde då. Det hon trodde var rätt då. Som vi såhär i efterhand, jag, Patti och Susan i våra samtal, kommit fram till inte var så bra.

Publicerad 13.06.2017 kl. 00:06

R e s a 1.

 

Såhär såg det ut sist vi var ute och vattnade blommorna hos farsan. Där ute på går livet liksom långsamt. Förra året regnade det en hel del, och jag tror att det kanske kan komma att upprepas denna gång. Jag har ändå köpt en solskärm, utifallatt.

Resan är nog den första "semesterresan" den här sommaren. Hit åker vi med SL-kort.

Jag tar med mig kurslitteratur men också Trollkarlen från Oz, för hobbyläsningens skull. Farsan sa att de fått en vettig butik i byn igen, och en kan dricka vattnet direkt ur kran och behöver inte koka bubbelvatten till kaffet. Vi reser snart, först ska vi bara gå på skolavslutning för en som slutar fyran. Samma dag jag kommer hem åker Hjorten till Paris. Det ska bli roligt att kunna lyssna på radio till frukost (det är så lyhört och vi har så olika tider att det är svårt med radioskval tidigt), men också märkligt att inte träffa henne på två veckor. Jag har ju blivit så van vid att ha henne nära jämt.

Publicerad 09.06.2017 kl. 14:28

En hög kommer lastad med kurslitteratur!

Vet ni hur många böcker det finns om Astrid Lindgren? Det finns jättemånga. Här har jag lånat ett par, och då lämnade jag ändå hälften i bibliotekets hylla. Pris ske sommarlån, säger jag och behöver inte oroa mig för att komma ihåg omlån om en månad! Den här veckan börjar jag två kurser som jag kommer att läsa över sommaren. Båda är på kandidatnivå (alltså den lägsta "akademiska" nivån en kan få examen på) och behövs för just min kandidatexamen. Jag har studerat både på kandidat- och magisternivå nu under våren för att kunna skriva uppsatsen under hösten. Det har varit otroligt slitigt och jag rekommenderar det endast till de som är lite som jag, som inte kan sluta när de väl börjat, och som läser jävligt fort. Den ena kursen är alltså en kurs helt om Astrid Lindgren! Det ska bli väldigt roligt att läsa. Vi har 2 500 sidor valfri litteratur av Lindgren, och det ska bli roligt att samla på sig kanske inte bara de gamla typiska klassikerna. Även om jag redan nu längtar efter att få möta Lotta på Bråkmakargatan igen. Ingången till Lindgren är självklart via barnbokslitterära teorier, och jag har tänkt lägga krutet på flickan, och kanske inte bara genom den där Pippi-bilden som vi så ofta vill diskutera i oändlighet.

Den uppmärksamma ser att där också smugit sig in två vampyrer. Det är den andra kursen! Men mer om det en annan gång.

 

Publicerad 07.06.2017 kl. 18:14

S n a b b a S e l m a

Det här gullet pillade jag på tidigare i veckan! Jag var inne en snabbis på Söderbokhandeln för att se om de hade kvar någon Elin Wägner - ur Novellix lilla idolkortssamling. Tyvärr var det slut på den fronten så jag får gå förbi Novellix när jag kommer hem från farsans hus och fråga om de har. Söderbokhandeln är min absolut bästa butik att vara i. Jag älskar att låta handen dra över alla händer, lyssna på den musiken de spelar just då och titta upp i det fallfärdiga taket. Det är liksom behållet som en dröm, den där drömmen du bara ser på film. Jag tänker mig att det är som affären Audrey Hepburn arbetar i i den där filmen, är det Funny Face?

Den här gången tog jag bland annat upp den här (jag kunde ju inte kliva in och inte ta i någonting) och överblickade en tjusig biografi och verksöversikt av Selma Lagerlöf. Mycket behändig i formatet och jag fnissade försiktigt när jag läste kortversionen av min favorit Bannlyst. Den klarade sig på en sida och "slutet" var verkligen på pricken! Den fick inte följa med den här gången. Jag har så mycket kurslitteratur att införskaffa och det är dyrt att börja två kurser som jag inte har någon tidigare litteratur till. Även om jag köper mycket second hand (Men ofta gillar kurserna senaste utgåvor, och inte den från 1976 som jag råkade hitta mycket billigare). 

Det är någonting fint med dessa böcker, som samlar och gör någonting som kanske verkar överdådigt, som Selma Lagerlöfs hela person och författarskap, men som också fungerar som en överblick. I mitt pill kunde jag dock inte låta bli att tänka på det där med berättelse och vad litteratur är. Snabbversionen av Bannlyst gick på en sida, men fick inte med sig det jag anser som något av det viktigaste i romanen - kärlekshistorien. Eller jo, den menar att Elversson är kärleken, men det menar inte jag. Jag menar att han är normaliteten och det som måste vara kärleken, när det egentligen inte är det. Dessutom, så är Bannlyst påverkad av att det inte är Lagerlöfs slut. Det är inte det hon ville ha, utan hon skrev om det efter påtryckningar av förlag, Elkan och Olander. Egentligen, så skulle det ha slutat helt annorlunda. Ett hafsverk har det sagts, men jag älskar den förvisso liksom att slutet vore hennes riktiga. Jag vet ju vad hon vill ha sagt. 

Allt det, får ju inte plats i en snabb version. Allt det saknas om vi bara talar om berättelsen. Det är en djupare läsning, en som går bortom språk och in i förståelsen. Förståelse får aldrig plats på en sida, kanske får det aldrig plats mellan pärmar. Men den finns där och jag tycker den är viktig. Vi får aldrig glömma att leta efter det som finns inuti texten, inte bara det som den berättar. 

Publicerad 09.06.2017 kl. 16:51

m å n d a g

Jag 

Träffar min syster och min mamma och vi tar en fika på stället där jag brukar plugga. Sen köper min syster blommor till sin balkong. Jag åker hem och köper en påse godis. 


tvättar förhand i det slitna badkaret. Emaljen har lossnat på flera ställen. Där finns en fläck av vit färg, spräckligheter av svart. Jag fyller upp vatten en bit, häller i tvättmedlet och sköljer runt. Jag kanske borde ha handskar? Sorterar noga, vad behöver jag? Jag vet inte vad jag behöver när jag behöver det. Det är sällan vi vet vad vi behöver när vi behöver det. Det är därför vi hela tiden tar det vi vill ha just nu. Vi vet aldrig om vi behöver det - sen. 

Jag har alltså bokat tvättid på onsdag, men nu vet jag att jag behöver somna intill dig på natten och jag orkar inte åka hem igen för en tvättid, så jag stoppar ner händerna i badkaret (jag har satt på mig handskar nu).

Hur ser min vecka ut?
En av kurserna jag pluggat på distans slutade i går. Det blev något krux med min sista inlämning, så jag kanske inte får räkna in den. En halvtimme svettades jag ut min magisteruppsats som är beroende av de där poängen. Sen kursregistrerade jag mig på Astrid Lindgrens värld, 7,5hp. Då kändes det bättre, lättare, i alla fall lite. Jag har tittat på en video på mina lärare och de är gulliga och det känns tryggt. 

En annan kurs jag ska läsa börjar på onsdag. Det är först då all information kommer upp och jag stressar. Ja det gör jag. 

Innan dess ska jag alltså somna intill dig, packa väskan. I helgen åker jag till Årsta Havsbad, till farsans hus. Hjorten är kvar i stan och när jag kommer hem, då åker hon till Paris. Vi rör oss på olika sätt, men aldrig stanna, aldrig stanna. 

Jag ska träffa Helena, Hurra! Vi ses när hon är i Stockholm och ibland dricker vi drinkar högt upp. 

Jag ska ladda kameran också. Den riktiga alltså. Det kanske vore någonting, att göra någonting på riktigt ibland. 

Publicerad 05.06.2017 kl. 20:39

r a p p o r t

Det luktar så gott att jag saktar ner lite när jag närmar mig buskarna, att jag ställer mig precis nära och drar in doften så djupt jag kan. Ibland pressar sig andra sommardofter in samtidigt. Piss-doften, kiss-doften och lukten av unken stad. För hur vacker Stockholm än gör sig i sommarljus har jag börjat förstå att jag längtar härifrån. Jag kan inte lära mig hur det är att stå ut med sin ensamhet i en stad som kräver av dig. Så jag jublar lite när vi bokar biljetter till huset i Dalarna och jag räknar ner dagarna till vi ska åka och vattna pappas blommor. 

Jag blev påmind av en gammal klasskamrat om min egen avsaknad av arv. Hur mitt arv är en hemlighet, och två skott i tinningen, en galenskap och två krig. När min farfar gick bor såldes huset jag vuxit upp i eftersom att ingen ville ha det. Ingen ville ha det arvet, det huset, det mörka träet och fula köket. I dag tror jag inte att någonting av det finns kvar. Det är brustet mitt itu, mitt arv. De har till och med tagit bort gungan. 

 

 

Här finns inga minnen, annat än mormors krokodilskor och farmors fula ljusstake. Fåglarna i glas, mammas porslin. 

Tidigare i veckan skurade jag fönstren i vardagsrummet. Sen fick jag löss på blommorna i det ena fönstret och sprutade med såp-vatten så som jag läst mig till. Vet ni att såp-vatten lämnar fula fläckar på nytvättade fönster? 

Här om dagen var jag på Deleuze-symposium på Södertörns högskola. Det var intressant. Jag är allergisk mot filosofins män, men höll ut och fick höra Selberg om Duras och det var värt väntan. Hon bryter med någonting, det gör mig glad. 

 

Publicerad 03.06.2017 kl. 15:08

s ö n d a g

så (o)villig att göra rätt. Så (o)rätt att vara villig. 

Jag placerar ut växterna på lagom avstånd från varandra, skurar hela fönstret. Varje centimeter räknas, har jag läst mig till. Det sitter små djur på bladen på flera av växterna från ena vardagsrumsfönstret. Jag går loss med vad jag kan - tillämpad teori i praktiken. Såpavatten i parti och minut. 

Handlar. 

Det har varit loppis på torget och i hörnen står det lådor med "free stuff". Jag tar första Harry Potter, och så Fenixorden. Jag har dem båda redan, men jag kunde bara inte. Kanske borde jag lägga dem åter, men det kanske börjar att regna och jag vill inte att de ska gå sönder. Det kommer nog börja regna. Nu, när som helst. 

Ligger i den bäddade sängen och säger Varför känner jag mig så dålig, om jag nu är så bra?

Jag har inte använt hjärnan på en vecka, jag har alltså inte teoretiserat på en vecka, det är vad jag måste göra. Teoritisera. Teoretisera. Jag måste lära mig att stava det jag gör. 

 

Publicerad 28.05.2017 kl. 18:59

" G U N I L L A "

Ja, jag tittar på svenska kriminaldramer när jag sitter här. När jag sitter fast med själen i kläm och i jag vet inte vad. Turen har nu gått till Fjällbackamorden, "havet ger, havet tar" från 2013. I just den här delen är Harriet Andersson med, och JEZ, vad fin kostym Kicki Ilander jobbat fram åt rollfiguren Gunilla;

Älskart!

Publicerad 22.05.2017 kl. 14:27

S o m m a r o r o n

Det är sommar snart. De senaste åren, sen jag började plugga, så delas mitt år in i terminer. Terminer av egna studier, terminer av andras studier. Jag har nämligen arbetat som administratör på en högskola. Den här sommaren tycks det bara bli mina egna studier, jag har en kurs till innan jag är klar för uppsatsen på d-nivå!

Jag var så nöjd när jag klev in på kontoret första sommardagen för några år sen. Det var så jävla skönt att slippa sommaren där ute. Jag lider nämligen av sommarångest. Den sortens ångest där varje lilla "vad ska du göra i sommar då?" skapar ett mörker inom mig. Jag har aldrig vant mig vid vad jag ska göra i sommar. Jag kan inte planera en sommar, men framförallt så vill jag inte göra det där som andra gör på sommaren. 

Jag genomlider sommaren, värmen, och allt det där. Jag är ambivalent till den på ett sätt som jag tror att många är, men inte lyckas formulera i all den här sommarlängtan. Det är klart att det är härligt att sitta på en gräsmatta barfota med bok i knät, men jag klarar en kvart av solen, sen vill jag in i skuggan igen. 

Jag är inte en gruppmänniska, jag klarar inte av sociala konstallationer som är större än två (där jag är en av två), så alla de här resorna till hus och landställen och föräldrahem är för mig skrämmande och ger mig migrän (på riktigt). Men jag vill ju så gärna vara en sån. Under sommaren avföljer jag flera av de bloggar jag läser under hösten därför att min ångest blir för stor. Min ångest kring att inte vara som dem. 

Ofta tänker jag - varför ens blogga när jag inte är en social person? Det tycks som att det är kravet för att få blogga - gruppbilden.

Som det är just nu ska jag nog fira midsommar i stan, med du. Det räcker så. Jag var på middag i förra veckan och varje gång jag tänker på större sammanhang får jag ont i magen och det börjar snurra. Det tar tid för mig att komma tillbaka efter en social period. Och jag som inte heller klarar av att vara ensam. 

Nå. Sommaren, åter till sommaren. Den blir fin, den blir det nu för tiden - men jag tänker inte sätta upp mål för den och jag tänker inte kräva den på någonting som jag inte kan ta emot. 

Jag tänker sitta i skuggan och vila, så kroppen orkar med mig. Så lägligt då att jag ska gå en kurs om vampyrer och makt. 

Publicerad 23.05.2017 kl. 11:00

q u i z

 

Lista funnen hos Flora, som fann den hos Kissie. 

 

HAR DU...
folköl i kylen?

Nej, men vi har en 4,5a från Evas femtioårsfest som vi skulle dricka upp på Hjortens trettioårsfest men det är fortfarande en kvar.

Något husdjur?
Nej, men den där familjen jag är en del av lite då och då vill skaffa katt. Jag måste gå och göra allergitest innan dess bara...

En sötsak?
Ja, det skulle väl vara ovan nämnda familj. Och så tre polly (ljusa) och en lakritspinne i en godispåse här bredvid.

Puder på dig?
Nej, jag använder bara läppstift. 

Några framtidsplaner?
Ja, det har jag. Det är inte helt vanligt, eller alltså, jag vänjer mig vid att ha dem. Men de finns nu. 

Några MVG:n
När jag gick ut högstadiet och gymnasiet hade jag inte det. Jag har 88% betyg från gymnasiet, i Sverige behöver en ha 90% för att komma in på gymnasiebetyg på högskola/universitet. Så jag gjorde högskoleprovet, fick 0,9 av rena turen och kom in på så sätt. Nu har jag lika många VG:n som G:n i skolan, de kurser jag gått hittills har bara haft G & VG. 

Något beroende?
Jag är trygghetsnarkoman. Vill inte bryta upp, aldrig någonsin, vill bara göra samma sak, äta samma sak, se på samma sak. 

Fikat idag?
Ja, det skulle jag nog våga påstå att jag har gjort. Även om jag arbetar hemma i dag och klockan bara är halv ett.

Nagellack?
Två stycken. Ett rött, och ett rosa. Det är så himla fint med blandat lack tycker jag. 

Någon vän som bor i ett annat land?
Jag tror det. Men vem är vän och vem är bekant? Jag vet inte hur en drar de gränserna. 

VEM...
Avskyr du? 
Det finns många. Det är en svår och lätt fråga samtidigt, men jag vet inte om den säger er någonting om mig oavsett vad jag skriver. Jag avskyr människor som räknar liv i pengar. 

Delar du flest minnen med?
Kanske Hjorten? Det där att dela. Jag och min familj har ju minnen, men tre av oss har hål i hjärnan och den fjärde anser sig inte ha plats på hårddisken för att komma ihåg allt. Jag och du delar också minnen. Vi påminner oss om allting hela tiden, det är viktigt tycker jag. Att minnas oss från början.

Längtar du mest efter?
farmor. Alltid. 

Stör du dig på?
Liberaler. Sorry.

Gosar du med?
du. Jag är en ganska monogam gosare. Det gör ingenting.

Lagar mat?
Du. Jag hjälper till, men du är bra på att laga mat på ett sätt som jag inte är, så oftast tar du över. Hjorten och jag delar på ansvaret att koka pasta och göra sås. 

Diskar
Varier. Hos du finns ju diskmaskin! En sån lyx. Men jag försöker lära mig att diska undan varje dag. Ibland för att det känns normalt att göra det, för att få känna mig normal. Ibland för att det känns som att jag presterat någonting. Vi ska ju alla prestera någonting. 

VILKEN...
dagstidning läser du?
Svd för där finns Mumin-serien. Annars läser jag öppna artiklar online. Jag läser det jag bryr mig om och jag läser för att försöka förstå hur världen blev beskaffad såhär.

buss åker du oftast?
Fyran till/från Odenplan.

dag fyller du år?
i år infaller den på en torsdag.

Årstid föredrar du?
Innan värmen kommer. När solen är, och det doftar sommar men värmen ännu inte lamslår mig. 

stad är du uppväxt i?
Stad? Jag har inte vuxit upp i en stad. 

VAD...
gör du nu?
Jag har paus i studierna (Om ras och vithet i det samtida Sverige, red. Hübinette, Hörnfeldt, Farahani & Rosales), dricker kaffe som svalnar hela tiden. 

är bra med dig?
mycket är bra med mig. 

är dåligt med dig?
Usch.

Vill du arbeta med?
Att förändra akademin inifrån.

Är roligast just nu?
Jag har ju precis smygbörjat med min uppsats lite. Bara lite. Det är roligt. Och så är det roligt att läsa om Sara Ahmed, ett återbesök i Vithetens hegemoni bland annat. 

Har du på dig nu?
Min hemma-klänning, ett sånt där tält från Monki. 

Äger du för skor?
jättemånga. 

Har du för storlek i skor?
36-37. 37 om det är barnskor. 

Läser du för bok?
Ovan nämnda, Judith Butler - Genustrubbel, Tollin & Törnqvist - Feminism i rörliga bilder, Elin Wägner - Pennskaftet.

Ska du göra nu?
Flytta bokhögarna så jag kommer fram till garderoben, klä mig och åka till Odenplan.

 



 

 

 

Publicerad 22.05.2017 kl. 13:28

Y t t r a n d e f r i h e t & twitter

Under förra veckan var Vian Tahir, nätsäkerhetsexpert, ansvarit för SIs twitter-konto Sweden. En av de första sakerna hon tog upp var den blocklista hon har satt ihop tillsammans med andra, för att slippa hot och hat. Framförallt består listan av olika "äggkonton", eller "trollkonton" som vi kan kalla dem för enkelhetens skull. Alltså konton som skapas på hög, för att olika människor ska kunna skicka så mycket hot och hat som möjligt på kortast tid. 

Detta har resulterat i en diskussion på svenska Twitter gällande yttrandefrihet, som mynnar ut i att vissa tycker att det är dåligt att ha en blocklista alls, andra tycker att blocklistan är icke-objektiv och vissa verkar tycka att det är problematiskt att deras kompis blivit blockad. 

Så, jag återkommer till vad Tahir faktiskt är - nätsäkerhetsexpert. Hon vet alltså hur det går till, och har valt att arbeta fram en lista som många använder för att slippa känna sig hotade på nätet.

Med anledning av det utrymme block-listan fått på Twitter kollar inte Tahir sitt eget konto, utan en annan person går igenom hennes mentions, hennes följdförfrågningar osv, för att slippa se hatet som nu är riktat mot henne. På grund av att hon blockat rasister, fascister, och människor som, oh wait, redan har hotat henne. 

Här om dagen hade jag och en något mer besökt Twitter-person ett samtal om en journalist. Ingen av oss vågade skriva ut namnet på sagda journalist, eftersom att vi vet att det kan innebära reprisalier i form av hot och hat. Hon, mer än jag. 

En gång råkade jag svara på en av journalistens tweets, då blockade jag ungefär 35 personer, som alla hade någonting att säga mig efter den här kommentaren. De sitter alltså och letar upp kommenterar de inte håller med om, och går på. Det är så det fungerar och det är planerat och systematiskt. 

Många har lyft den fråga bättre än jag kommer att göra här, jag vill bara få skriva av mig lite. Ta upp frågan om yttrandefrihet. 

Därför att det kan inte finnas regler om yttrandefrihet när det kommer till den egna säkerheten. Oavsett om någon tror det eller ej, så är det så att Tahir sitter med sitt eget välmående som insatts när hon kopplar upp sig. Att då hissa yttrandefrihets-flaggan är okunnigt. 

Om vi nu ska diskutera yttrandefrihet på Twitter (TWITTER???? INTERNETS SKITHÅL) borde vi inte då också diskutera konton bakom lås och bomm? Är det också att tumma på yttrandefriheten när människor inte ens får läsa vissa människors tweets?? Nej, det är tydligen inte samma sak. Vad jag inte förstår är, varför är det inte samma sak? Varför är det en mänsklig rättighet att på olika sätt få hota och hata på olika människor? Varför är det en mänsklig rättighet att systematiskt trycka ner de som varje dag kämpar för att hålla sig ovanför ytan i ett klimat som premierar dessa röster. 

Här om dagen gick ett åtal igenom, en man som hotat journalister på Twitter får x antal dagar fängelse i Sverige. Det är en viktig markör, precis som den dom där en kvinna fick dagsböter för att ha hotat andra journalister. Men alla de som inte är journalister? 

Jag har hört historier som får mig att må illa, och i dag, när TERFs blir allt mer och mer synliga blir jag återigen orolig för mina vänner. Jag ser hur retoriken liknar trollens, hur deras sätt att upprepa samma sak, aldrig gå med på fakta (förutom deras egen) och det konstanta viftandet med förtrycks-flaggan är en återkommande teknik för att hävda sig själva som offret. Jag ser det feministiska samtalet förskjutas, jag ser det som en bekant till mig på twitter länge förutspått, den backlash som kan fara med dödlig utgång. 

Jag blockar skiten ur internet. Jag kollar igenom vilka som följer mig på Instagram, jag kollar igenom de som följer mig på Twitter (trots öppet konto, kom och ta mig), jag följer Tahirs lista och jag väljer bort att lägga upp bilder på mig själv i allt större utsträckning. Jag funderar tio varv innan jag skriver någonting, trots att jag lever i en väldigt skyddad värld i mitt hörn. 

Allt detta får mig att fundera på vad jag kan göra annorlunda. Om jag kan backa upp på ett annat sätt än nu? Jag vill ofta gå in i diskussioner, men väljer, för min egen säkerhets skull, att inte. Men vad händer då med någon annans? Hur egoistisk har andra råd med att jag är? 

Publicerad 18.05.2017 kl. 12:34

Feministisk kanon

På svenska bokbloggen feministibiblioteket fann jag en lista som i överenskommelse mellan Hanna Lager (som har bloggen), Ebba Witt-Brattström, Karin Olsson, Anna Våglund och Mia Latvala, bildar en feministisk kanon. Listan verkar gjord 2013. Jag säger en feministisk kanon, eftersom att jag inte ser kanon som någonting linjärt eget, istället menar jag att flera kanon kan röra sig intill varandra, korsa varandra, och bete sig som varandra, samtidigt. 

Listan jag länkat till ovan är en bra början till en feministisk kanon, men jag menar att den kan uttökas med ännu mer. Bland andra; Klara Johanson, Audre Lorde, Adrienne Rich, Hélène Cixous. 

Klara Johanson är en av Sveriges skarpaste pennor vid sekelskiftets slut. Det är hennes ansikte jag ser framför mig i Elin Wägners Pennskaftet (1910) och det är henne jag tänker att jag ska ägna mig åt när jag får fri tid. Mycket glädjande håller Malin Hellqvist Sellén, som också gjorde Missionären, just nu på med en föreställning om Johanson som heter Parveln

Audre Lorde är en av den svarta feministismens största namn. Hon borde också vara en av feminismens största namn. Jag har ännu inte hunnit läsa in mig på Lorde, som inte verkar finnas översatt till svenska, men jag planerar att ändra på det under hösten. 

Adrienne Rich, som var nära vän och feministisk arbetskamrat med Lorde, är även hon någon jag nött och blött i vissa fall, men helt missat att hon till exempel skrev annat än bara akademiskt skrivande. Jag hoppas kunna läsa detta tillsammans med Lorde, kanske någonting att använda i uppsatsen till och med! Låtom oss hoppas. 

Hélène Cixous, som inte hon heller är särskilt översatt, däremot finns en del på engelska, är. Hon är. Hon är någon där våra läsningar går isär, och vissa anser henne för biologisk för att fungera i dag, medan jag menar att detta handlar om hur en läser och vad en antar i sin läsning. Lite som skillnaderna i hur vi läser Judith Butler. Cixous talar om ett feminint skrivande, som inte är kopplat enkom till kvinnor, (hon ger exempel på Jean Genet och James Joyce), utan handlar om hur vi skriver, läser, rör texten. Någon som jag verkligen tänker mig skriver så är Nina Bouraoui, för att ta ett mer "nutida" exempel. 

 

Ett par förslag alltså. Om en vill vidga sin läsning. Jag ger inte så specifika exempel på böcker eftersom att det är roligare om ni hamnar någonstans och läser mer på egen hand, än att jag ska bestämma åt er.

Publicerad 17.05.2017 kl. 13:09

G a g n e f i M A J

Publicerad 16.05.2017 kl. 21:58

s ö n d a g

Fika med N och vi pratar om Kate Bush, flickskap och om att vara trettioen år gammal. Att prata med henne är som att prata med sig själv och få svar. Vi pratar om hur det är när våra hjältar dör (för vi vet) och så skrattar vi när de börjar spela Patti Smith, för även hon ska ju dö någon gång.

Jag har lånat en bok på biblioteket och undvikit att låna fler. Jag har lyssnat på Kate Bush i snart ett dygn. För att verkligen höra vad det är frågan om, och så tänker jag på flickor i trädet. Högt, högt upp.

Jag har köpt glasögon. -0,5. Jag ser hela gatan nu. Och blommornas blad. Det är lite härligt och lyxigt. Det är söndag och det är en trött dag. Jag är ensam några timmar innan du kommer hem.


Publicerad 07.05.2017 kl. 19:11

d o k u m e n t

Jag har under några månaders tid varit intresserad av fotografiet i relation till hashtagen #nofilter. Ofta när jag ser bilder på instagram med hastagen märker jag att det finns en stolthet över bilden, det behöver inte vara fotografiet i sig, utan det handlar om verkligheten. När hashtagen används är verkligheten snygg som den är, den behöver filtreras för att räcka till.

Jag lever ett relativt vanligt liv. Det händer inte tusen saker, och framförallt så händer det ungefär samma saker hela tiden. Mitt liv är inte den där kicken, och jag letar inte heller efter den. Så hur porträtterar jag det med bilder? Hur visar jag på dagens repetativa miljö, utan att lägga för stor värdering i vad jag tar för bild?

Jag vet att varje fotografi är ett utsnitt, ett valt fokus på någonting. Allt det som hamnar utanför ramen är ju egentligen det intressanta, för det kommer vi aldrig att få se. Jag fotograferade tulpanerna på köksbordet, och ljuset mot väggen i sängen. Jag försökte att inte tänka för mycket på vilka bilder jag tog, men småningom förstod jag att jag ändå hade ett mönster formulerat. Det kunde inte alltid likna sig självt, eftersom att jag förflyttar mig. Men tanken var att skjuta strax framför ansiktet, och ofta vinklar jag ner telefonen en aning för att ta bilden.

Liksom ofta börjar jag att tröttna på dessa bilder. Som att de inte räcker till för mitt bildbevisande själv. Så jag dokumenterar vid sidan av, flyttar på saker och tar bilder mer medveten om hur de faktiskt - ser - ut. Sen redigerar jag dem hårt och sparar på telefonen. Det känns falskt av mig att börja lägga upp dem på instagram nu när Stockholm har vårkänslor och hashtagen #nofilter dyker upp allt oftare.

länk till verklighetsflukt

Publicerad 05.05.2017 kl. 12:07

D r u s k o w i t z

Nedan är en något reviderad version av en text om Helene von Druskowitz. Den är ganska lång, men likt förbannat är den redigerad så gott jag kunde. Hav gott mod, det är värt det.

 

"Det här är ett hot:

Vi är kvinnofällan. Vi är värdinnedjuret, uppkopplad mot slappköttade parasiter såsom lata män och manipulativa knullviljor och bortskämt omedvetna sällskapsjon.
[...]
vi har alltid varit bra på mycket komplicerad kärlek.
[...]
Det finns en kvinnlig frihet. Platser i känslan du inte vet finns.
[...]
Maskinerna i oss finkalibrerade till fruset fokus:"
 

Inledningen till Aase Bergs diktsamling Hackers, beskriver hur hennes bok bör läsas; som ett hot. Ett hot mot mansdominansen, mot män som är as, mot män som beter sig som djur. Ett hot mot de män som tar med våld, och de män som borde låta ”ett pessimistiskt omdöme ersätta er egenkärlek och ert behov av självhävdelse, granska och undersök er själva skoningslöst…” Det senare är ett citat ur Helene Von Druskowitz, eller Helene Druskowitz, eller Adalbert Brunn, eller H. Foreign, eller von Calgis, eller E. Rene, eller Ventravin, eller Dr. H. Von Druskowitz eller i just det här fallet, Ernas, text Pessimistiska kardinalsatser, vademecum för de friaste andarna från 1905, i svensk översättning 2014.

 

Jag tänker på inledningen till Bergs diktsamling när jag läser essän av Peter Handberg, som också översatt Druskowitz text. Essän i sig är texttung och tar mer plats mellan bokens pärmar än Druskowitz egen text gör. I essän fabulerar Handberg samman ett plötsligt och kanske möjligt scenario för den scen som kommer att utspela sig i Helene Druskowitz liv, den scen där hon tvingas skriva under på att hon aldrig mer ska författa. Detta dokument tvingas hon skriva på efter att Pessimistiska kardinalsatser givits ut. Boken blir inte recenserad i dagspress. Hennes manliga förmyndare, hennes manliga läkare, alla är de där för att se på när hon skriver sig själv in i offentlig tystnad. Påskriften sker på det mentalsjukhus hon tvångsinlagts på några år tidigare. Senare kommer hon att dö, men det är på ett annat mentalsjukhus.

I Min undersökning av Druskowitz som del av ett kvinnonätverk, har jag funnit att hon inte alls är särskilt omtalad i direkt tilltal. Ofta nämns hon som ett namn utanför kretsen, eller som en icke-tillhörande. Allt för radikal. Vad gör att en kvinna skrivs ut ur historien på det sätt som Druskowitz har gjort? Var hon ens del av historien? Denna dårskap.

Låt oss början från början;

Druskowitz föds 1856, 10 år innan Viennese Women’s Employment Association bildas, vilken anses som inledningen till den organiserade kvinnokampen i Österrike.
Druskowitz blir världens andra kvinnliga doktorand vid 22 års ålder. Hennes mor har kunnat betala hennes studier med det arv Helenes far lämnat efter sig.  Hon skriver om Lord Byrons Don Juan.

Druskowitz är, förutom kritiker och författare, även dramatiker. Ett av hennes mest kända lustspel är Die Emancipations-Schwärmerin från 1889.

Druskowitz blir knappt spelad på teatern. Hon är radikal, hon är fel sorts radikal.

Druskowitz tillhör inte de emancipatoriska kvinnorna i Wien, hon står utanför, hon befinner sig ärligt talat inte ens i Wien.

Den österrikiska feministiska första vågen, handlar framförallt om kvinnans rätt till bildning och därigenom ett eget arbete och ett eget kapital. De emancipatoriska kvinnorna ville ha samma rättigheter till fortsatta studier som män. Elsa Asenijeff, författare och dramatiker, och Druskowitz liknar varandra men skiljer sig på ett antal punkter bland annat när Druskowitz ofta blir anklagad för att vara manshatare. Problemet var enligt Druskowitz, att det de emancipatoriska kvinnorna eftersträvade var ett likställande med mannen vilket de båda författarinnorna inte alls handlade om kvinnans frihet. Mannen, som brist och våldsverkare, var inte ett ideal att se upp till. Istället ansåg Druskowitz att könsseparatism var nödvändig. Dela upp städerna mellan könen, bryt upp alla äktenskap och låt kvinnorna, som blivit, och jag citerar ”fruktansvärt kuvade, men det krävs inte mer än en plötsligt uppryckning för att åter kunna hävda den ideala nivån”.

Pessimistiska kardinalsatser benämns återkommande som manshatande. Det är även någonting som Handberg ger medhåll för i sin essä efter att ha citerat Anton Bettelheim, vars åsikt gällande kardinalsatserna är ”ett bevis på komplett galenskap”. Att kalla Druskowitz text för manshatande är att ha missat poängen, att agera utifrån en androcentrisk världsbild. Druskowitz är kvinnoälskande, för att inte säga kvinnobefriare. Druskowitz poängterar nödvändigheten med det som vi sedan andra vågen-feminismen kallar för syster- eller syskonskap.

Den kvinnobild som män som Weininger, Möbius och Freud framlägger under seklets slut ska komma att påverka även i våra dagar. Karin Johannisson beskriver i sin bok Den mörka kontinenten, att en gynekologisk och alltså biologisk kvinnopatologisk modell, ersätts av den neurologiska modellen under 1800-talets slut. Tidigare biologiska begränsningar av kvinnan banade nu väg för kulturella och psykosociala faktorer. Framförallt används Freuds kvinnopatologiska modeller och förklaringen av kvinnan som hysterika, ett sätt för kvinnan att låsas in i galenskapen.

Sara Stridsberg skriver i sitt förord till SCUM manifestets svenska utgåva, Modernista, 2010; ”I Valerieland står det feministiska slaget inte mellan kvinnor och män utan mellan kvinnor och kvinnor. Valeries antipatriarkala projekt omfattar över huvud taget inte män.”

Claudia Lindén påpekar i SvDs under strecket, 7 juni, 2014, likheten mellan Pessimistiska kardinalsatser och Valerie Solanas S.C.U.M manifest, eller kanske mer med Sara Stridsbergs förord till Solanas manifest; Lindén skriver; ”Liksom ’SCUM manifest’ är ’Pessimistiska kardinalsatser’ något så ovanligt som en text av en kvinna, om män, för kvinnor. Liksom ’SCUM manifestet’ tar den sig rätten att vara orimlig och är samtidigt helt rimlig.” Slut citat. Båda påståendena hänvisar till Stridsbergs förord.

Likheten med det SCUM manifest som förändrat Stridsbergs liv, och många andra kvinnor med henne, är en gemenskap i en text skriven för kvinnor, där män inte är subjektet. Där män på sin höjd, agerar som ett objekt, ett förfallet sådant. Ett degenererat, sjukt och våldsamt objekt.

Att läsa Druskowitz kardinalsatser som en motsats till en anti-feministisk och misogyn rörelse kvinnan är den svaga och mannen den starka, är att göra det allt för lätt för sig. Detta menar jag trots att Druskowitz inleder kapitlet ”mannen som logisk och moralisk omöjlighet och som världens förbannelse. Mannen stryks – kvinnans betydelse” med ”1. Pessimismens tyngdpunkt ligger i åskådningen av mannen. Den enda sanna och riktiga belysningen av världen kulminerar i en förintande kritik av mannen”.

Om vi jämför detta med inledningen till Otto Weininger lyder citatet; ”Where my account is anti-feminist - which it is almost everywhere - men vill also be reluctant to agree readilly and whole-heartedly…” slut citat. Inte heller Weinginger gör det lätt för sig. Denna proklamation hade kunnat vara en anledning till att bortse från boken och rycka på axlarna åt den. Istället trycks den upp i flera upplagor och översätt till flera språk. Boken översätts dock aldrig till svenska, men hänvisningar går att finna på flera håll i svensk litteratur.

Varför då inte mena att Druskowitz text är en motsats?

Därför att Druskowitz, för att återkomma till en tidigare del av min analys, är skriven av en kvinna, för kvinnor.

Därför att Druskowitz må mena att det är patriarkatet som ska krossas, och med patriarkatet menar hon männen. Weiningers misogyni pekar inte på kvinnan som ett hot, annat än för mannens svala sexualdrift. Han menar att hon saknar all möjlighet till moralisk kompass, eftersom att hon är själlös. Men han menar inte att utplåna henne, hon är redan obefintlig.

Druskowitz menar utplåning.
Valerie Solanas menar utplåning.
Med välvilja kan en säga en utplåning av det som i dag kallas toxic maskulinity, giftig, smittsam maskulinitet.

Det finns en särskild styrka i de kvinnor som ansetts för radikala, vars texter lästs och tolkats utifrån ett androcentriskt perspektiv, och därför ofta förlorats i ett diktomiskt tillstånd, där kvinnan inte är mannen som inte är en kvinna som är en paradox, som är ett sjukt djur, som är mannens motsats som är ett tillstånd som är ett allmäntillstånd. Men som Gertrud Stein säger, a rose, is a rose, is a rose. Och liksom Druskowitz poängterar i sats 36; ”Eftersom grundförutsättningarna är utomordentligt goda och allt ont i grunden kan tillskrivas enbart det andra könets lumpenhet och brist på intelligens, måste kvinnovärlden endast renas och separeras genom en fri och djärv uppfostran, uppmuntras genom fria yrkesval och delning av städerna efter kön, genom en begränsning av antalet giftermål, vilket slutligen kommer att leda till en eliminering av äktenskapet. Då kommer kvinnorna åter att vara heliga som av naturen och värdiga en äkta kult. Feminismen måste etablera sig med eld och glans. Det är den moderna tidens heligaste ideal. Att kvinnornas ädla naturrättigheter har upptäckts så sent sätter den så kallade mänskliga evolutionshistorien i en hemsk blixtbelysning.” Eller, som Aase Berg sa ”Det här är ett hot”.

Publicerad 03.05.2017 kl. 14:32

S Ö N D A G 07.30

Du vaknar först. Sen jag. Sen grus i ögonen men vi går upp och du är skuttig hund, rör dig runt runt i sängen tills jag kommer med. Vi äter frukost, sen säger du Ska vi ta en morgonpromenad, innan alla andra hinner vakna? Jag reser mig på en gång. 

Sen tar vi en promenad, vi går nästan en mil innan klockan är tolv. Vi äter lunch ett, då har jag redan skickat in examinationen och hunnit ändra det som skulle ändras. Sen ser vi två avsnitt av Frankie & Grace eftersom att vi kan. En stund innan jag går lägger du dig på mitt hjärta och blundar. 

Publicerad 30.04.2017 kl. 18:04

V E C K A 1 7

 

F I L M / D O K U M E N T Ä R
Sedan sist, har jag sett I am not your Negro, en film om James Baldwin. James, åh, James. Har ni möjlighet borde ni se den. Det var som att få slag i magen, men det var väl behövliga slag. När vi gick ut därifrån sa jag Vad fan håller jag på med? Och då svarade A Du gör någonting bra. 

Filmen handlar om en period i den svarta amerikanska historien, där James Baldwin är en av de som menar att han står "utanför". Han var inte med i Black panthers, eller i någon utav föreningarna, han tittade på, var ett vittne. Som vittne kunde han därmed också ställa sig kritisk till hur kampen utfördes på flera fronter, men också positiv. Viktig del av amerikas historia detta. En av mina favoritscener utspelade sig i en tv-soffa, Baldwin blev förbannad på en vit man från universitetet som verkade proklamera "humanism". Det är någonting med Baldwin, hans sätt att tala, hans ordval, som gör att det är behagligt att lyssna på honom, även när han talar om det obehagliga i att vänja sig vid att vara rädd. Ni kan titta lite på det här

L I T T E R A T U R / R O M A N / P O E S I 

I veckan har jag framförallt läst kurslitteratur, i onsdags hade jag en muntlig redovisning av Helene Von Druskowitz Pessimistiska kardinalsatser. Druskowitz var feministen som inte fick vara med. Hon är en doldis, men på sin tid var hon nog för radikal. Så pass radikal att hon spärrades in på mentalsjukhus, fråntogs sina rättigheter och tvingades att skriva på ett papper om att aldrig mer författa efter att boken hade kommit ut. Hon dog sen. 

I går hade jag paus eftersom att jag inte varit och hämtat böckerna inför min nästa tenta i Genus och Kultur (En kurs jag går distans via Linnéuniversitetet som fokuserar på genus ur en populärkultur aspekt). Jag och A hade varit och titta efter böcker på Emmaus, de har som skatter där. Jag fann både en bok om Ulrike Meinhof jag letat efter länge, men också en bok av Christina Kjelsson,  Nu är jag ung hela mitt liv. Efteråt frågade A vad det var med mig, och kanske slog den där boken an. Boken handlar om Mirjam som bor i Norrland och är fel. Sakta men säkert börjar hon lära sig hur en ska vara, och i åttan så hamnar hon med de coola. Det är mycket sprit, men inget knark (det går inte att få tag på där uppe) och hon liftar in till stan, det går ju ingen vettig buss. Berättelsen var en enormt vacker Norrlandsskildring utifrån en tjej som inte vill vara tjej, men inte heller kille. En klassisk fråga när det kommer till den unga lesbiska tjejen som inte har någon att identifiera sig med. På baksidan står också om Janes, den unga ensamstående mamman som Mirjam blir vän med. Men den berättelsen tog jag inte som lika allvarlig som baksidestexten vill att jag ska göra, det jag ser som extra viktigt är relationen mellan Mirjam, Boel och Jenny. Det är den som inte lämnar mig ifred. 

A har köpt Elise Karlssons Klass, som blivit enormt hyllad i Sverige. Jag tog upp den strax efter Kjellssons bok och var kanske varm i tonårshyllan, men för mig var klass en bok om vuxenblivande, om möjligheten att slå sig fri från platsen en ska identifiera sig med. Hélène (vars fnuttar påminner om Cixous...) pluggar på universitetet och är den som är medveten om hur hon ser ut där. Även om hon ser ut som alla andra. Hon har platsat in. En dag tvingas hon möta sin egen högstadietid, Jussi, som blev ihop med den andra läraren Mona, som Hélène var kär i, dyker upp som hennes kurslärare. Boken handlar om skolkorridorer, men inte vilka som helst, utan just de där korridorerna som svensk medelklass helst av allt inte vill veta någonting om. För mig är Karlsson en ojämn berättare. Jag fastnar inte i berättelsen, men förstår att det pågår någonting djupt inne i berättelsen som jag anar ibland. Däremot sätter Karlsson fingret på flera saker som jag och A talat om när det kommer till klasstillhörighet och andra rum än sitt eget. Bland annat är det nästan komiskt hur ofta protagonisten och hennes kille håller hand i början av boken, som att det är en uppvisning, någonting som Karlsson beskriver väldigt bra en bit in i berättelsen. Hon talar om tystheten, att inte självklart ta plats i ett klassrum. När Jussi försöker få henne att tala inför en muntlig redovisning får hon ändå tunghäfta. Det handlar ju inte om att kunna tala, det handlar om att inte få höras. 

M U S I K / L J U D

A har börjat lyssna på Lykke Li igen, hon lyssnar när hon går till och från jobbet så jag hör inte, men det känns som att jag också börjat. Själv lyssnar jag på Patti Smiths Trampin' och senaste Banga. I några dagar har jag First Aid Kit's "You are the problem here" på repeat. En gång så går en man rakt in i mig för att jag inte flyttar på mig. Jag höjer ett hotfullt finger och han vänder sig snabbt om. 

 

Publicerad 28.04.2017 kl. 12:41

fredag 7 april

Och jag får ett sms av min pappa som frågar om jag är okej, om jag är vid Åhléns, om jag är på Drottninggatan. Jag smsar och säger att jag är hos A så det är ingen fara, att jag just kommit dit. Då, innan jag vet vad som hänt, tänker jag att jag är långt ifrån. Hjorten och jag skulle ju bara ta en paus, men vi blir kvar i flera timmar eftersom att tunnelbanan inte går. Inne på TGR träffade vi en kompis, han skulle leta efter någonting att göra av den här fredagen, sa han. Sen sa vi hej och tack och vi kanske ses på festen i morgon och vi köpte blåa servetter med får. Han gick vidare. 

Jag får ett sms och det skvallrar om skottlossning vid Fridhemsplan. Jag ringer mamma och darrar i själen, men hon svarar inte för det går inte att ringa, alla ringer just nu. En stund senare ringer hon igen på brusten linje, som om det vore skog och hav mellan oss, inte bara en sketen jävla bro. Hon klagar på den dåliga mottagningen och vi lägger på, men hon finns och jag finns och sen visar det sig att ingen skjutit, att det varit utom fara. Att just hon varit utom fara just den här dagen. 

Det är kväll och vi har precis ätit middag och tagit en glass efteråt och Hjorten sitter med telefonen, jag sitter med telefonen, A sitter med telefonen. Både jag och Hjorten läser meddelandet och det är svårt att ta in det, men han hade åkt till stan. 

Och han är okej, så okej en kan vara när en ser döden på riktigt, men han är okej och jag är okej, och vi skriver alla "jag är okej" på våra Facebooksidor, för vi ska visa att våra kroppar är okej. Men mer än så kan vi inte säga än. 

 

Publicerad 07.04.2017 kl. 22:56

Gösta Ekman

En av mina bästa kompisar finns inte mer. 

När jag växte upp fick jag mitt kulturella kapital serverat i form av retrohumor som inte riktigt fungerade längre, Elvis, Rolling Stones och så alla böcker som mamma lät stå kvar på de lägre hyllorna. Varför hon lät Francoise Sagan stå kvar kommer jag väl alltid undra, men samtidigt vara tacksam. 

Första april tvåtusensjutton kom nyheten att Gösta Ekman hade gått bort. Efter förra året så var jag van. Jag begrät Bodil Malmsten som sig bör när någon en burit i huden går bort, jag grät över David Bowie, mest för Ns skull. & jag grät kanske lite i förtid, det kommer ju. Det vet vi nu. 

Så när nyheten kom svalde jag och tänkte på Marie-Louise, barnen, barnbarnen och personalen på Söderbokhandeln, och Myrorna där han köpte tavlor ibland. Det är sorgesamt, det är det. Men han var sjuk, och alldeles för ung, men ändå gammal. Siffrorna bråkar mellan 77 och 78, men det är ju ändå något. 

För mig var Gösta Ekman inte bara den snubblande gubben i trench som aldrig lyckades göra någonting annat än bort sig, och jag satt med handen för ögonen som liten. Han var också en otrolig skådespelare, han var också otroligt vacker och dessutom blev han en sån där gubbe som alltid såg snäll ut. 

En gång pratade vi med varandra, han frågade Varför stoppar du salt i skorna? och jag svarade Därför att de ska patineras till en föreställning. Jasså, sa han, och gick vidare. Efter sig ropade han Hälsa Lasse! Så jag hälsade Lasse och han sa, Hälsa tillbaka nästa gång. Några dagar senare gjorde jag det. Jag saltade skor och han hälsade glatt. Hur går det med skorna? Jodå, som du ser. Sa jag. Ringde hem till mamma och var skakig på rösten. 

För mig var Gösta Ekman en gigant. Allt från Släpp fångarne loss det är vår och Picassos Äventyr ihop med Hasse & Tage, till hans superseriösa tolkning av Beck, den förevigt misslyckade Jönssonligan och så barnprogrammen. En ung vacker Gösta Ekman i gul polo. Vad finns där att inte tycka om? 

När jag var liten hade jag ett kassettband från teve-serien Mumintrollen, den där de tar av sig huvudena. I första avsnittet sitter Kungen i sitt torn och tittar ner på de märkliga mumintrollen. Han nyser och snyter sig - han är allergisk mot dem! Kungen, världens finaste kung, som bjuder in de märkliga trollen till sitt slott och sjunger sången om världens litenhet och mänsklighet, det är Gösta. Så på kasetten sjöng han en sång på ena sidan och på andra sidan försökte han övertala mumintroll att de inte var vettiga. Jag tror det är ett av mina mest spelade kassetter som barn, och som vuxen. Och i går såg jag och A ett avsnitt, det allra först och det var så tryggt och mjukt inuti. 

Publicerad 02.04.2017 kl. 22:16

text som visuellt medium

Bokbloggandet, den plats som så många tillhör i cyberrymden (ja, det hette så en gång i tiden), är även den trendkänslig. Jag minns alla fula bloggar och hur jag blundade när jag läste dem. Det fanns så otroligt fula teman förr i tiden. Min favorit är ändå att svenska akademiens blogg hade ett förnedrande gammalt tema till och med Danius, tack för det fru ordförande. 

I dag följer de flesta bloggar ungefär samma stil som min - ljus bakgrund, mörk text. En header, en beskrivning och så inläggen i mitten. Centrerade bilder och så den lilla, lilla, texten.

Jag tänker mycket på relationen mellan bild och text. I dag fungerar många bokbloggar som ett visuellt medium. Det viktiga är inte att själv skriva om boken, utan att ha tagit fotografier på utvald text, och så den obligatoriska stileben med boken i centrum. Just stileben är i sig ett större ämne jag hoppas skriva om längre fram. Men just i dag, just nu, tänker jag på texten i bilden.

Jag läser aldrig de fotografierna. Jag läser istället de korta meningarna som fyller ut mellan fotografierna (jag har dessutom så liten skärm så jag får aldrig se en hel bild) för att försöka få en känsla för boken. En känsla som ofta utelämnas. 

Hur kommer det sig då att bilden blivit ett sätt att visa upp text? Tematiken är också högst levande på instagram - inte bara på bookstagrams, utan även genom att många lägger upp just text i det snabba bild-mediet. Och det fungerar - jag har sett flera som lyckats gå från instagram-textande till pärm. 

Facebook är ett annat socialt media som favoriserar bild och video. Enligt något rykte jag hörde hoppas de att mediet är helt bild och video-anpassat inom några år, och med anpassat - att texten inte längre är det viktiga. Genom denna besatthet av fotografiet och bilden måste vi också lära oss någonting nytt - bildkritik. Även inom bokbloggandet. 

Vad händer med en bok när den behandlas som ett ting? Ja, det är ett ting - men bokens hela insida och vara, sitter mellan dess pärmar och ändå är det pärmen som får allra mest uppmärksamhet (kanske framförallt på instagram) och dess innehåll ges ett försök att nå samma status - genom att också fotograferas. 

I dag läser färre och färre bloggar, 15-åringen i min närhet visste inte ens vad det var när jag frågade om hon läste någon. För mig så är det en naturlig del av min vardag att gå in och läsa på någon blogg, kanske hitta nya, men framförallt handlar det om att vilja läsa text. 15-åringen tittar på youtube. 

I en grupp på Facebook återkommer frågan "hur står dina böcker?" och där samsas åsikter om genre med färgkordination och min värsta sort, de som ställer baserad på storlek.... Ofta märker jag att fler och fler också vill ha möjlighet att visa bokens framsida; "den är ju så fin". Och här kommer vi återigen till boken som visuellt medium. 

Även jag har gått på omslaget. Det var så jag valde mycket litteratur som ung, men jag tycks ha haft en annan smak på omslag redan då. I dag är sättning mycket viktigare. Här kommer en liten hyttning åt förlaget Bakhåll - skärp er! Ni är skitjobbiga att läsa. 

Lika skitjobbigt som ett fotografi på ett citat ur en bok som jag hellre läst i bloggens brödtext. Som jag hellre sett utanför bildens otydliga ramar, där även ord tillslut förvanskas och förlorar sitt värde när formgivningen på framsidan är viktigare.

 

 

Publicerad 31.03.2017 kl. 14:29

Mirkka Rekola

Jag läser om en fest. Och jag läser att det i Finland tycks heta att komma ur skåpet? Inte garderoben som här? Är garderob och skåp samma sak?

Någonting jag längtar efter, det är att jaga spökena. De där, som finns. Och som det talas om. Jag vill veta varifrån spöket kommer (förutom från skåpet) och hur det hamnade i just Finland. Vad jag vet har inte spöke använts i Sverige.

På festen ställde sig Mirkka Rekola och skrek, om orättvisan. Jag skulle vilja skildra hennes orättvisa, men där har vi språket igen. D-uppsats måst ske på originalspråk. Jag kan inte finska och jag har inte tiden till att lära mig ett språk samtidigt som jag ska lära mig att skriva en uppsats. Kanske får det bli till sen, då?

Publicerad 28.03.2017 kl. 10:13

Stormen, Stockholm. 
Vet saker om litteratur, kvinnor och längtan.

Lesbisk feminism. Kvinnors relationer till andra kvinnor. 

Här pratar jag mest. Rakt ut i luften. I bland tar jag bilder också. De kallar mig för fotograf. 

När jag var liten kallade min farmor mig för pieni tyttö.
Hon försvann innan jag blev stor och hon kunde kalla mig för någonting annat.

"gråt inte - forska!"

Stormen