Mirkka Rekola

Jag läser om en fest. Och jag läser att det i Finland tycks heta att komma ur skåpet? Inte garderoben som här? Är garderob och skåp samma sak?

Någonting jag längtar efter, det är att jaga spökena. De där, som finns. Och som det talas om. Jag vill veta varifrån spöket kommer (förutom från skåpet) och hur det hamnade i just Finland. Vad jag vet har inte spöke använts i Sverige.

På festen ställde sig Mirkka Rekola och skrek, om orättvisan. Jag skulle vilja skildra hennes orättvisa, men där har vi språket igen. D-uppsats måst ske på originalspråk. Jag kan inte finska och jag har inte tiden till att lära mig ett språk samtidigt som jag ska lära mig att skriva en uppsats. Kanske får det bli till sen, då?

Publicerad igår kl. 10:13

Fredag 14:03

Jag har skurat skurat skurat spisen. Jag har gjort rent bakom plasthinken som är fästad mot skåpsluckan under vasken. Jag har skakat på brödrosten tills den blev tyst. Jag har läst text och text fast jag inte riktigt har ro. Jag har flitigt antecknat fastän jag borde anteckna över hela sidan eftersom att varje sida kostar mer än jag har råd med.


En dag kom Hon hem med påskliljor och citroner. Jag läser Barbro Alving och det gör mig glättig och lite fjantig, men mest är allting fint. Elin Wägner, varför har ingen sagt åt mej Elin Wägner förr? Jag läser och njuter. Ja, allt omkring. 

Jag gör ett schema över vänskaperna, över relationerna. Gör hjärtan när det krävs. Älskar att se kraft möta kraft. De kanske ser perifera ut, men så är det inte. Allt blir så synligt. En dag ska ni få se. Jag ska visa er. 

I övrigt är bloggen ett tvång, så den försvinner nog tyvärr snart. Jag vill inte leva under tvång.

 

PS - J informerade mig om att det inte gick att kommentera. Det går nu.

Publicerad 24.03.2017 kl. 15:03

Veckan 12

En söndag av alla söndagar som komma skall. OBS!! Inte ett uns filter på bilderna ovan. Solljus Solljus Solljus.


Veckans läsning
Eftersom att jag hoppar av Kafka-kursen (kommer få för många högskolepoäng för att få gå en kurs efter magisteruppsatsen så drar därför bort den från nuvarande termin) har jag ingen tenta att skriva. Istället kan jag helt fokusera på Wien-kursen som börjar den 24e enligt schemat, men också djurstudier som börjar den 4e april! Så det är kurslitteratur som vanligt, däremot ingår en del skönlitteratur i dessa moment bland annat Animal Farm och Woolfs Flush.

Veckans planer
I morgon ska jag äta lunch med N. Det är härligt och ja, kittlande vuxet trots att jag varit vuxen länge. Annars fortgår veckan som den gör nu för tiden. Förutom Kafka då. Honom lämnar jag tillbaka. Påbörja läsningen av distanskursen. Läsa. Läsa. Läsa. Gå till analytikern, fråga vad vi gör om socialstyrelsen får igenom sitt beslut. På onsdag åker jag hem till A.

Veckans skrivande
Tänk sånt jag slipper att skriva! Men det är väl dags att börja formulera magisteruppsatsen (VAD VAD VAD ska den innehålla då???) och så ska jag försöka formulera mig kring distanslitteraturen inför ett onlinemöte.

Veckans middag
Ja det är nog den på onsdag då. Annars fortsätter vi att äta pastakuddar i tomatsås här hemma. 

Veckans fest
Att träffa N! 

Veckans frustration
Att det är så jävla svårt att  kritisera vedertagna saker, som att säga att Kafka är en liten skit, att Deleuze & Guattari missar målet när de kallar någon hora och tror att de sysslar med icke-hierarki, eller när en inser hur jävla svårt det kommer vara att skriva uppsatser där en bara refererar till kvinnor, därför att någon kommer att tycka att det är fel. 

Veckans tv-serie
Jag har på Agent Carter i bakgrunden, har två avsnitt av Innan vi dör kvar. Men annars ska jag försöka läsa. 

Veckans blogginlägg
Kanske blir det så att jag skriver en text om D&G här istället? Annars tänker jag försöker ha ett inlägg redo inför onsdagen.
 

 

 

 

Publicerad 20.03.2017 kl. 19:51

Dagen efter denna (2016)

En film vars recensioner lovar högt, men lämnar mig frågande; är det samma film vi sett? (nedan följer en dålig recension. Jag är dålig i dag).

Isabelle Hubbert måste vara den enda kvinna som får åldras i fred i filmvärlden. Hon får dessutom visa upp sina nakna armar i en ärmlös sommarklänning. Vad med det kan vara dåligt?

Ingenting i filmen ÄR dåligt, men det är som att den lovade stämningen aldrig kommer. Nathalie den franska äldre kvinnan, alltså flicktanten, vars mors ständiga ångestattackar och självmordsförsök tråkar ut henne, mer än oroar henne, är filosofilärare på gymnasiet. På äkta franskt vis ankommer hon i filmen till en demonstration, där demonstranterna är flitigt utklädda till demonstranter (av den gamla sorten - pins, grön jacka, smutsigt hår) mot tonårsflickorna som ser ut som franska tonårsflickor. Kanske är det redan där som bilden förvanskas. Hela filmen hoppas jag att hon ska kliva in i sin fantastiskt vackra lägenhet igen. Den hon behåller efter att separationen från maken, efter 25 år, är ett faktum. Det är separationen som ska vara katalysatorn för lärarinnan, men jag ser det inte. Jag märker inte att någonting händer.

Jag ser ingen förändring hos Nathalie, hon fortsätter liksom tidigare, men ensam. Modern gör åter ett försök, hamnar på vilohem; "Du skulle bara veta vad det kostar" säger Nathalie till sin son. I bilen gråter hon över ratten. En återhållsam gråt. Den enda gången hon faktiskt gråter som en människa gråter, är när hennes filosofiska arbete ställs under lupp av en gammal student.

Jag hade sett fram emot att se filmen, men det enda jag nu efteråt känner en stark längtan efter är lägenheten. Kanske ska jag passa på att ta några bilder på den medan filmen ännu är hyrd (TriArt Film) men jag har ingen lust att faktiskt se om den.

 

Publicerad 18.03.2017 kl. 16:09

Nina Lekander - Nina och Simone ett feministiskt drömspel

Nu har jag läst ut en sån där bok som stått stilla så länge. Nina Lekanders text Nina och Simone Ett feministiskt drömspel (2015). Jag började läsa boken under förra våren, men kom av mig av alla studier. Den passade inte in vid tillfället.

Manuset fungerar, liksom varenda recension säger, som en introduktion till några av våra moderna feminister. Simone de Beauvoir, Nina Björk, Nina Simone, Simone Jollivet, Simone Weil och Nina Lekander själv, delar på talutrymmet. De möts på Montparnasse kyrkogård, där de Beauvoir ligger död och begraven sedan länge. Men samtalen fortsätter.

Dialogerna är komiska, men hela tiden en kunskapskälla. Det är inte roligt därför att det är roligt, det är roligt därför att det är sant.

Framförallt förhåller sig samtalet kring hur en kvinna kan ha en relation till en man och fortfarande kalla sig feminist. Eller hur en kvinnlig feminist kan ha en relation med en man eftersom att samhället, kärleksrelationerna, allt, handlar om männen. Enligt min egen mening kommer de inte fram till någonting som vi inte redan vet om respektive Nina och Simone, men det gör ingenting. Lektionen är ändå huvudsaken. Att fomulera, fortsätta att tänka. Det är utifrån samtalet som vi får följa de olika kvinnornas feministiska teorier, väl utförda genom hänvisning till utgivningsår för relevant historieskrivning. Det är nästan så att jag önskar att någon haft rollen som sidhänvisare.

Ett modernt ifrågasättande sker genom Rihanna, som 2015 är i blåsväder på grund av sitt leverna. Någonting vi alla kan vara överens om att hon 2017 inte längre lider särdeles av, och gör att den historiska lektionen haltar. Det är många som inte har koll på Rihanna som feministisk symbol, varken då eller nu. När så två unga tjejer kommer in i slutet, som har full koll på åtminstone de Beauvoir, känner jag att jag har fått nog. De två tjejerna får stå för det nya, men presenteras mest bara som att de vill gå tillbaka till någonting, där finns inte någon egen agenda. Som att de inte klarar sig utan dessa äldre kvinnor (Förstå mig rätt, det gör de inte. Vi har alltid vår historia att se tillbaka på och tacka dem varje dag för vad de gjort. Men samtidigt så formar vi också vår egen historia.), bloggar, har dålig koll och har bara -kanske- läst Det andra könet. Det blir en tydlig åldersdiskrepans som aldrig är bra. Jag slutar därför att läsa där. 

Samtidigt är texten full av värdefull information, och det är trevligt att se dessa kvinnor samtala med varandra. Björk är ett uppskattat inslag och (Nina) Simones närvaro är uppskattad. Hon arbetar musikaliskt genom föreställningen och idén om att allt är politiskt får genomslag på så sätt. Weils anser jag dock får på tok för lite scentid, men detta har hon råkat ut för så ofta att både hon och jag är van.

Det viktiga texten kommer med är just bredden. Den visar på hur feminism inte är ett stagnerat enahanda medel, snarare ett föränderligt världsomstörtande medel. Liksom Lekander visar på hur olika feminismer (sär/lik/rad/glitter, you name it - we got it) fungerar under olika tider, samtidigt, tillsammans. Det ena kväver inte det andra.

Liksom Nina Hemmingsson är citerad på bokens omslagssida; "En fruktansvärt rolig och samtidigt uppfodrande bok: läs, tänk, samtala. Var dig själv trogen. Lev!"

Publicerad 16.03.2017 kl. 10:26

Brev ett.

 


Från: Stormen

Till : AB

 

Jag läste precis om hur du fick ditt feministiska uppvaknande i trettioårsåldern. Och att du kallar dina första böcker för "våldsporrharlekin". Det får mig att fundera på hur du ser på dem i dag. Jag har läst allt du gett ut, liksom i sjok. Jag kommer ihåg när Forsla fett kom 2002 och hur den förändrade en hel världsbild. Jag visste inte att en kunde skriva om fett, allra minst om kroppar, om de inte var nakna och befann sig inom ramen för den sexuella kvinnliga kroppen. Det är så ofta jag tänker på P.O Enqvists omslag till den där boken som satt uppe i tunnelbanetrapporna. Den fick mig att må illa. Som att rulltrappan gick för fort, svängde och for samtidigt. När jag väl kom på fast mark svalde jag illamåendet och gick vidare. Ibland önskar jag verkligen att jag gjort någonting åt det.

När jag läste Forsla fett förstod jag nog inte att den handlade om graviditet. Jag förstod dock att den handlade om någonting större än mig själv. Jag, som aldrig önskat bli gravid. Inte ens när jag körde dockornas huvud i väggen när de hade gjort någonting dumt (det är så märkligt att en dock kan göra dumma saker, men fan vad mycket tjiv mina dockor gjorde) och sa "vilken hemsk mamma jag kommer att bli", inte ens då ville jag. Ändå kunde Forsla fett fästa sig i mig. Kanske därför att jag förstod att den handlade om någonting mer.

Hur fungerade ditt feministiska uppvaknande? Var det en jobbig upplevelse?

Jag har liksom inget minne av att jag vaknat. Det har mer smugit sig inpå. Delvis kanske därför att jag har en äldre syster som var tidig med elevråd och rättvisan. Hon gick genusvetenskapen sen. Jag kommer ihåg under det rosa täcket, som jag fortfarande tycker är svår, Feministisk bruksanvisning och den där som hette någonting med spegel. Jag tror, liksom med min sexualitet och att jag aldrig "kommit ut" (annat än dagligen), att jag inte har något uppvaknande, någon insikt. Mer ett smygande, som var tvunget att komma. Men jag är trettioett nu, och det där vakna tillståndet börjar förändras. Inte att jag blundar, utan att det ändrar form. Jag undrar om det beror på att jag inte längre är ett litet barn?

Röker du fortfarande i intervjuer? Jag såg ett inslag från SVT, jag vet inte om det gått när vi sågs på 10-talsgrejen? Du satt i en soffa och rökte, fimpade, rökte. Det var så jävla snyggt. Jag romantiserar verkligen inomhusrökning mycket för att alltid få ont i huvudet av det. Jag älskade den intervjun, men den ligger inte upp längre. Det är tråkigt. Jag vill ha en cigg i handen på mitt akademikerporträtt. Ska sitta i en fåtölj, bakåtlutad, hela kroppen ska vara med. Inte bara mitt ansikte. Och så en cigg i ena handen, du vet, med tummen som täpper till filtret. Och så blicken rakt in. Eller kanske snett ovanför. Som att kameran inte räcker till. Vad tycker du?

Vänliga hälsningar, Stormen.

 

Publicerad 10.03.2017 kl. 14:07

Dix pour cent (2015 - )

Jag har alltid haft svårt för fransk film. I alla fall den franska film som förväntats av mig, Goudard, de franska kärleksfilmerna. Jag minns för några år sen, då jag och en vän såg en film om en kvinna som var en jävel på att göra choklad (eller var det att känna smaken?). Jag satt med skämskudde filmen igenom, Aldrig mer sa jag och skakade på huvudet. Den franska romantiken är vidrig. 

Så varför klickar jag då igång första avsnittet av sex på Netflix? Den säsongskorta serien Dix pour cent (översatt "Ring min agent") kretsar kring skådespelaragenturen ASK och dess medarbetare. Jag faller genast in i ett gillande. Fotot är inte vad jag är van vid, som sett ett antal olika actionfyllda tv-serier på det senaste (Till exempel Blacklists spin off som jag inte alls föll för, kanske på grund av att jag tröttnat på våldet), det är relativt lugnt och används som ett sätt att ge utrymmet åt flera av seriens rollfigurer samtidigt. 

Den korta första säsongen ser jag igenom på en kväll och jag skrattar högt flera gånger, så högt att min kombo kommer ut och påpekar detta. Jag gillar ju inte humor? Kanske är det den här formen av torr humor som nog inte är humor, utan bara råkar bli till, som jag uppskattar? Förutom att jag måste spola fram två gånger i ett avsnitt där en alltför genant situation kan uppstå ser jag avsnitteten i ett svep. Det är ingenting ovanligt. Men det är ovanligt att jag tycker om samtliga sex avsnitt. 

I serien finns också en storyline, som nästan kan te sig amerikansk, men förpackad i fransk form fungerar den på ett helt annat sätt. Den vrids inte till några spetsar, utan tas ner strax innan spetsen ens hunnit byggas upp. Ingen behöver bli orolig. Jag undrar om det är typiskt franskt, eller om jag bara saknat att slippa hänga med i de många topparna. 

I serien finns också den lesbiska rollfiguren Andrea, vars relation till kärlek presenteras i ett snabbt appdejtande, där en kvinna påpekar att hon inte vill ha någonting tillfälligt. Andrea fnyser och skrollar vidare, hittar en kvinna som kan när, var, hur, som helst. När hon sen skrollar tillbaka till den första kvinnan har hon skrivit "du är som vilken kille som helst". Det tar åt Andrea, som ändå verkar ha någon form av stolthet kring sin sexualitet. I serien är det ingen som höjer på ögonbrynen. Det här är ett faktum, liksom allting annat i serien (förutom den stora hemligheten, alltså "toppen") att ingenting kan göra någon riktigt förvånad. Det enda de blir är riktigt förbannade. 

Vilket också är härligt. Det skriks i serien. Vänner blir arga på varandra när de stjäl varandras skådespelare, hela tiden är det en tävling om stora namn, stora filmer, stora pengar. 

Så vad är det som gör att jag står ut? Jag måste genast undersöka om det är den franska samtidsserien som är mitt fall! Kanske kan jag klara mig undan det kolorerade 60-talet om jag bara finner samtiden tillräckligt lockande? För vi måste ju alla älska fransk film! 

En serie väl värd att se. Den finns på svenska netflix, och tyvärr vet jag inte hur en ser vad som finns på den finska, men jag hoppas att den i alla fall kommer dit då jag tycker den är väl värd att se. 

Publicerad 08.03.2017 kl. 11:01

vecka 10

Det är märkligt, men det känns som att den här veckan är en påverkan, som att jag väntat på den. Vi kan komma överens om att en femtedel av året har gått, och delar vi upp tiden på sånt sätt (jag har just satt ett antal post-its i Kafkas Slottet för att fördela den så att jag står ut). Så, i sann blogg-anda (jag försöker komma igång igen, märker ni hur jag försöker komma igång igen?), ska jag här räkna upp veckan som kommer;

 

veckans skrivande
Är hemtentan för Mumin med mera, kursen som jag just avslutat. Problemet är bara att jag blir så insugen i Tove Janssons värld att det är svårt att bara läsa, och inte vilja vara... 

veckans läsande
Blir på så sätt alltså både Tove Jansson och Kafka. Jag ska framförallt försöka läsa 50 sidor Slottet om dagen, samt göra en omläsning av Deleuze och Guattaris Kafka. För en mindre litteratur, men även läsa Sara Ahmed inför Kafka-essän. När det kommer till Jansson handlar det framförallt om Westins brillijanta biografi Ord, bild, liv och så "Ekorren", ur Lyssnerskan.

veckans festliga
är än så länge att träffa Aino på tisdag och så kulturtorsdag - vilken jag och A har instiftat.

veckans övriga planer
är att den ska förfara ungefär som vanligt. Jag tycker om vanligt. Låt oss sluta oss om vanligt, utan att vara rädda. 

veckans stora
Det vore om tentan faktiskt blev klar. Eller om jag skaffade mig disciplin. Eller om någonting faktiskt hände som inte brukar hända. 

veckans pepp
Att få dyka in i Janssons novell "Ekorren" igen. Att få läsa någonting jag är intresserad av igen. Och att jag ska träffa Aino på tisdag! Liksom allt mitt sociala umgänge sker det alltför sällan. 

veckans oro
Tänk om jag inte klarar av att fira kvinnodagen? Tänk om känslan är på tok för stor för det? Tänk om jag testar och det går fel?

veckans tv-serie
Jag ska se spin-offen Blacklist redemption, eftersom att jag tycker så ohemult om Famke Janssen. I övrigt ska jag sluta se på tv-serier och läsa en nöjesbok istället. Men det är under prövning.

 

Så ser alltså veckan ut, i litet format. Jag planerar även att läsa om väl valda sidor i Sontags dagböcker för att hitta inspiration till min egen. Samt alltså faktiskt ta tag i, och läsa ut, samtliga av de Kafkas verk jag ska arbeta med framöver. 

 

 

Publicerad 06.03.2017 kl. 20:03

kafka - processen

Låt oss säga - no pun intended - att den här boken, verkligen var en process att ta sig igenom. 

Jag har inget intresse av Kafka. Inte ens Deleuze och Guattari, som jag anser är två intressanta tänkare, kan få mig intresserad av Kafka. De har däremot gjort mig mer intresserad av Bernhard, och jag tackar mig själv för att jag köpte biografitegelstenen i vintras när bokförlaget (Tranan) hade rea. Bernhard ska vi således tala om en annan gång. 

Processen alltså. Denna roman som sprider sig likt växtens rötter (rhizomet) kring den byråkratiska cirkus som är en dom. En vilja till dom, en vilja att dömmas till någonting alls, hellre än att helt enkelt få huvudet avskiljt från kroppen (det händer inte). 

Romanen inleds med att protagonisten, (Josef) K., får påhålsning från vaktare. Dessa vaktare informerar honom om att han är häktad. Denna häktning består inte i att han frihetsberövas, han kan fortsätta som tidigare - men han måste påbörja den labyrintlika process som är en tydlig kritik mot ett komplicerat rättssystem. 

Trots denna ändå intressanta inledning, där en protagonist blir häktad för ett brott han inte begått (hur ska han ha kunnat begå någonting han inte vet någonting om?) skapar tyvärr inte mer än en tillfällig höjdpunkt i boken. Romanen är utgiven postumt och bokens kapitel är ofta olika, detta beror lite på hur översättare och förlag kommit överens om. Själv uppskattade jag framförallt "Advokaten. Fabrikören. Målaren". Här presenteras ett persongalleri, som i samband med den svåra processen blir intressant och ger mig som läsare en form av djupförståelse för det hela. Kapitlet verkar vara längst i boken, dock är det ofullbordat. Kanske är det just det - att jag tycker om kapitlet som amputerats, som en amputanke.

Trots att jag redan innan vet hur det ska gå för K., blir jag förvånad över det råa slutet. Där finns en form av oförlöst handling, förståelse och kanske har K. kommit längre än läsaren i sin insikt att han är fast i sin process. Enda vägen ut är döden. 

Jag delade in min läsning i tio sidor i taget. För varje tio sidor insåg jag att det fanns tio sidor till. Sån läsning tycker jag är svår. Men den lästes tillslut åtminstone färdigt och jag ska "slänga" mig över Slottet under eftermiddagen. Först en promenad i marskyla. Allra först, ska jag dock återse Tove Janssons novell "Ekorren" ur Meddelande eftersom att jag ska skriva tenta för min muminkurs som just avslutats. 


1. Amputanke - ett ord som Hannele Mikaela Tavaissalo beskriver som; (subst) Stympade ord, stympade känslor, stympade satser, stympade liv. Eller, enl andra, diametralt avvikande synsätt, (tvångs)tanke/-ar som bör avlägssna för att återställa en sund föreställningsvärld.

Ordet kommer ur Gläntas Framtidsencyklopedi.  

Publicerad 06.03.2017 kl. 12:51

torsdag

 

Jag planerar att köpa en bukett tulpaner i veckan i mars. Kanske även i april. Istället för den där godispåsen ska jag köpa en bukett med tulpaner som kan stå på köksbordet tills de faller sönder. De första två buketterna (de var så billiga) hann jag tyvärr inte se i dess vackraste form - alldeles innan slutet, men nästa vecka. Då ska jag passa på.

Jag läser Deleuze och Guattari fortfarande. Skrattar åt en recension av en bok skriven av en man om en doktorand som just utkommit. Tydligen väldigt träffsäkert gällande D&G-onanin som pågår på universiteten. Nästan så att jag kan komma att läsa boken enkom för att jag tycker om universitetsmiljön, särskilt när den ironiseras kring. Till skillnad från boken om Foucault jag läste tidigare i år. Där var det så likt mig själv. 

Publicerad 02.03.2017 kl. 13:22

miniatyrmakaren - jessie burton

När så min nya kurs började 'på riktigt', var jag ju tvungen att sysselsätta mig med annat. Jag gör ofta så. Kommer igång lite för sent.

Mitt nöje förra veckan var att börja följa ett antal på booktube - alltså youtube-kanaler som läser böcker. Jag har hittat ett antal favoriter, och går just nu igenom deras äldre material.

Framförallt hittar jag YA (young adult), unga vuxna på booktube. Det verkar vara denna form av litteratur som booktube är uppbyggt kring, och det är väldigt få som läser böcker utöver nyutkommet.

Bland allt detta material, och tro mig, det finns ett enormt material (det matchar nästan bookstagram) har jag funnit ett par böcker som återkommande. Bland andra, Jessie Burtons Miniatyrmakaren. Romanen utspelar sig i 1600-talets Holland, och var den mest sålda boken under 2000-talet (England). På bokens pärm jämförs den med Donna Tarts Steglitsan, som jag inte har läst men ändå drar ofullständiga paralleller till i min läsning av Miniatyrmakaren.

Att jag valde just Miniatyrmakaren berodde framförallt på att den nämndes i samband med ett urval HBTQ-böcker (på engelska LGBT (QIA+)) som flera booktubers gjort. Det var självfallet flera böcker som återkom, men ofta var de just YA, en genre jag för tillfället inte finner intressant eftersom att det så sällan är någon rollfigur i boken jag sympatiserar med, och ett par av dem har jag sett på bokrean. Så ock Miniatyrmakaren

Det jag facineras av i språket, är den otyglade relationen till heterosexualiteten. Bokens protagonist, Nella, har gifts bort med en äldre man i det gamla, men alldeles nya Holland, och hon väntar på att mannen, Johannes, ska kliva ner i hennes säng. Det gör han inte. Berättelsen drivs delvis framåt av hennes längtan efter det som hennes mor varnat som mycket smärtsamt. Ändå kan hon inte låta bli att vilja. Det finns även en passage om menstruationen som är beskriven liksom poetiskt.

Berättelsen i sig, om en ung flicka vars ställning i huset inte alls blir den hon trott, mycket på grund av sin makes syster, Marin, går långsamt fram - utan att det stör. Jag önskar att jag hade mer tid åt den för närvarande, men jag har hundra sidor Deleuze och Guattari framför mig i dag. På återseende.

Publicerad 01.03.2017 kl. 11:38

torsdag

Under natten ligger jag och funderar på vad jag ska skriva om. Istället för att låta det skrivna bli skrivet, så funderar jag på vad det som ska bli skrivet. Så jag vrider mig några varv innan jag vaknar igen.

Det skrivna ordet - är en helt annan sak än att ha sitt eget språk. Det egna språket är en helt annan sak än att behandla ord. Inför nästa försök

Jag behöver alltid den där som sätter sig på mig så att jag får två timmar arbete gjort. Två timmar minst. Skriv, så att det kommer fram en melodi.

Jag läser Alma Söderhjelm och det är 1923 och de tunna tygerna visar de tunna vita armarna. Det finns ett par som jagar skvaller och de är typiska, men märks knappt eftersom att de talar om andra, inte sig själv. Blicken vänds istället mot någon annan och deras egna fadäs, att leva tillsammans, blir märkligt tyst.

Den flygande holländaren är en klassisk borgerlig kritik mot äktenskapet som sådant. Irma bor med Johan som mest är på arbetet. Han går likt en klocka, både när det gäller arbete och sexualitet. Onsdagar och Lördagar. Snart var tredje Lördag. Det monotona livet får Irma att tröttas ut. Hon förstår inte vad det är som gör att hon är så trött, hon gör ju ingenting. Hon hänger sig till poesin, särskilt en bok skriven av en Maurius Hall, pseudonym för Hans Werner som är gammal klasskamrat till Johan. Boken får henne att lyfta, och hon läser den om och om igen. Som att hon möter någonting helt nytt i sin inre tristess.

Så menar Johan att hon ska fara till Stockholm. Såg 4, om det är så jag minns det, ska byggas om och Johan kommer spendera all tid där. Han klocka ska ställas om. I Stockholm finns vännerna Dolly och Nils, och kanske är det här historien tar sin början.

 

Publicerad 09.02.2017 kl. 10:46

onsdag

Det är KRIS. 

Jag måste bryta upp det akademiska språkets tristess och enhetlighet och allt vad det nu kan vara. Jag ska bryta upp den patriarkala linjära ordningen i en mening och göra den läslig för andra öron. 

HUR gör jag det? 

Hur många akademiska texter har jag läst som har försökt, verkligen försökt? Hur många har förlorat. Hittills vet jag två texter, men de har språket som grund. Jag har inte språket - jag har ord. Jag har ord jag ger till meningar. Språket konstruerar mig, inte jag konstruerar språket

Publicerad 08.02.2017 kl. 10:48

måndag vecka 6.



I går avslutades den första kursen på min magistertermin (del 1 går jag nu, del 2 - själva uppsatsen, går jag om ett år) och det känns mycket härligt. Jag passade på att ha "en ledig kväll" i går, vilket innebar att jag såg på fem avsnitt Elementary som säkert är äldre än de ska vara för någon som "följer en serie", och så läste jag i Sara Ahmeds senaste Living a Feminist Life. Ahmed lämnade den akademiska miljön för att göra just det - och det är väldigt intressant läsning. För någon som vill bedriva feministisk forskning inom litteraturen på just akademisk nivå är det intressant att se hur långt en orkar. När princip nio i Ahmed manifest införlivas; I AM WILLING TO SNAP ANY BONDS, HOWEVER PRECIOUS, WHEN THOSE BONDS ARE DAMAGIN TO MYSELF OR TO OTHERS. 
 

 

 

Publicerad 07.02.2017 kl. 10:06

kulturdagen

Vi tar bussen ut till Thielska galleriet. Jag är orolig att vi åker för långt, jag har aldrig åkt bortom tekniska förut. När vi kommer till bron ropar busschauffören "Vi står här en stund tills hästarna gått förbi". Ute på Djurgården väntar en in hästarna när en kommer förbi. 

När vi kommer till skolområdet ska alla barn med på bussen åt andra hållet och vi ser på varandra och pustar ut. 


Thielska galleriet påminner lite om Waldemars Udde i sin utformning på det sättet att det visar upp en konstsamlares "hem" och samling. En gång i tiden tror jag att det bodde en gubbe, alltså en riktig en, i huset. Han hette Ulf Linde och var någon viktig. Det blev något konstigt med det, för han skulle inte få bo kvar sen. Jag minns inte riktigt - men vi gick mest runt och undrade vart han kunde ha bott. 

 

Det var enorma blommor överallt! De stod liksom sådär lätt och ledigt placerade att en undrar om de har egen trädgårdsperson för krukväxterna inomhus. 

Runt om huset så går en vit mur, och på några ställen står där såna där nakna statyer. De var som i samma färg som blommorna ovanför. Det var fint, men märkligt - när de var gjorda av metall. 

 

Den här veckan hänger Maria Adelcreutz sin sista vecka. Hon var textilkonstnär och har vävt porträtt. Framförallt är hon känd för bilder på Vietnams kvinnor under kriget. Hon gick på Konstfack på 60-talet, och vävde in plast i sina vävar. Det fick man typ inte då. Men hon gjorde det. 

På övervåningen ligger Nietzches ansikte. Det är sant! Det är en gipsversion förvisso. Han Thiel, som var husets ägare back in the days, han älskade Nietzche. Så när han dog var det några kompisar till honom som gjorde denna avgjutning av hans ansikte. Den ligger på en liten upphöjning längst in i ett jättekallt rum. 

Därinne hängde också Skriet. Med en liten anteckning från Munch. 

 

Vi klarar verkligen bara av den här formen av borgerlighet små stunder, så snart tar vi bussen tillbaka in till stan och köper pizzakit och när vi kommer hem lägger du dig i badkaret och jag skriver en stund. Nu ska jag gå och titta till dig, så du inte somnat i karet.

Publicerad 02.02.2017 kl. 19:01

onsdag 1 februari

Stockholm är mörkt. Jag ser ingen skillnad från morgon till kväll när molnen ligger så tungt att de varnar för föroreningar. Jag läser Butler, noga noga. Stryker under, reflekterar. Förstår var läsningarna skiljer sig. Ser skillnaderna. Skriver dem i marginalen. 

 


"Det är fullt på Chic, vart vill du gå?"
"Det måste finnas tårta. Jag vill ha tårta."
"Då måste vi ha kondis."

Sen äter vi tårta till lunch. 

Bakom oss sitter två män och pratar engelska. Ingen av dem hör till språket, men de talar. Mannen närmast vårt bord har på sig Laplanchekofta och kammar håret noga varje morgon. Det ser jag från min utkiksplats. 

I dag är det den 1a februari.

Publicerad 01.02.2017 kl. 21:22

Förhäxad av Foucault - Patricia Duncker

Lagom, lägligt, precis intill att jag har ett seminarium om Foucault i skolan går jag på biblioteket tillsammans med Aino. Det var länge sen och vi går A - B - C och så vidare, även översta våningen i rotundan får ett nästan helt varv. Jag plockade på mig en bok på D - Patricia Dunkers Förhäxad av Foucault från 1996, svenskt tryck 2008. 

Boken presenteras på baksidan som "en kärlekshistoria, en spänningsroman och ett sökande efter sanningen." Redan här kan vi se Foucault speglas i just sanningen. Foucaults sökande efter sanning kan däremot ses mer kaotiskt systematiskt än romanens form har möjlighet att ge. Längre ner på baksidan går också att läsa;

Den passionerade och kontroversiella romanen Förhäxad av Foucault spänner över gränser vad gäller sexualitet och genus när den utforskar hur långt galenskap och åtrå egentligen kan sträcka sig, samtidigt som den bekräftar en läsares starka lojalitet och kärlek till en författare. 

Doktoranden, han, bokens jag, skriver en avhandling om författaren Jean Michel, vars historia är kantad av den typiska manliga författarens - dekadens och bravad. När jag börjar falla för boken möter bokens jag en kvinna. Det är först här - i bekräftandet genom den andra, som vi får veta att jaget är en ung man, en kille. 

Mötet är början på en intensiv relation där kvinnan poserar som daddys girl - samtidigt som de män hon håller hov inför alla är bögar. 

Bokens baksida lovar sprängda gränser, vilka jag söker på varje sida. Kan romanen ha tappat lite av faktiskt tid? 1996 kanske romanen var ett chockerande uppvaknande. I dag är den stora frågan gällande sexualiteten och åtrån inte gränslös. Istället är den paketerad i en genomskinlig form som kanske framförallt söker diskutera rollen författaren - verket. 

Boken kretsar kring författaren Jean Michel, men snart ingår även hans relation till filosofen Foucault i berättelsen. Och denna förhäxning, det är den boken söker kretsa kring. 

Doktoranden är läsaren, och trots att vi följer en kärlekshistoria är det framförallt den mellan verk och läsare, illusionen av en författare, som berättelsen kretsar kring. Det virrvarr av personligheter som boken söker framana, på ett läsvärt men svalt sätt, skapar en illusion av inte bara en läsare. Istället är det flera läsare som alla har olika upplevelser av samma verk, men också distansen till författaren. 

Tyvärr har min läsning slutat vara nöje och jag ville, redan efter några sidor, lägga ifrån mig boken för att ägna mig åt teorin, men jag har låtit bli att anteckna i ett försök att låta bok vara bok. På så sätt var den kanske mest intressant ändå, ur ett litteraturvetenskapligt projekt att föra samman författare och filosofi. 

Publicerad 30.01.2017 kl. 21:57

lördag 28 januari

Jag vet inte vad jag ska placera här. Om jag ska - göra som jag gjort, eller om jag måste ändra på mig. För att få plats, för att faktiskt göra. 

Samtidigt ÄR jag inte en bloggerska, inte så som jag en gång varit. Jag har ingen lust att dela med mig, jag vill vara själv. Så det du får är det som syns här, men det verkar så tråkigt, så trist. Som att jag inte bryr mig om miljön här inne, när det är just det jag gör. 

jag ska fundera lite. 

än har jag inte läst ut en hel bok, annat än Tove Jansson för kursen. 

 

Publicerad 28.01.2017 kl. 12:10

Säkert! 2017

Och Annika sjunger Nånting kommer hända och det vet vi ju, så är det alltid. Och precis som det är så kommer Allting hända, det bara Måste hända. 

Det är bara 20 dagar in i 2017 men redan har Annika Norlins projekt Säkert! hunnit släppa hits! Nå, låten Snooza kom redan under slutet av 2016, men förutom en första lyssning har jag framförallt förknippat låten med mitt begynnande 2017. För ja, varje morgon vill jag att du ligger kvar. Låten Snooza innehåller även det framtida broderiet Vi får skitliv. 

För tio år sen släppte Säkert! Vi kommer att dö samtidigt och jag minns inte i dag vem det var som skulle dö ihop med mig. Självklart var det någon. Därför att allt Säkert! sjunger om är sant. Jag har nickat varenda stavelse och jag skriver inte ner textraderna i dagboken, de står ju redan där. 

Det vemod som finns hos Säkert! har, liksom hos mig, förändrats till ett lite lugnare vemod, i alla fall hos de första två låtarna från skivan som släpps under året. Låtarna känns som Umeå, allt är som vanligt med andra ord. Staden som jag aldrig varit i, staden som allt mer och oftare blir ett kanske, bara ett halvår, knappt det. Det skulle vi klara. 

 

Publicerad 20.01.2017 kl. 11:59

söndagspromenad

Jag tar en promenad. Det är söndag och jag går hemifrån och förvillar mig i ett villaområde innan jag hittar kyrkogårdens mur. Jag måste gå långt för att hitta in. Det finns inga ingångar på den här sidan. Jag följer spåren tills de tar slut. Framme vid Sonja Åkessons grav finns inga fotsteg. Där har ingen varit sen det snöade sist, knappt innan dess heller. Jag lovar att komma oftare innan jag går tillbaka. Det börjar att mörkna. Jag lyssnar på Vinter i Mumindalen. När jag kommer hem dunkar fingret olycksbådande. Dagen efter går jag till läkaren, jag har irritation i blod - och vad det nu var. Börjar gå på penicillin, Ring om du känner av något märkligt. På tisdagen känns fingret redan bättre. Jag tänker på Sonja, på vardagen och dess poesi och på hur svårt det är att mena det en säger och säga det en menar. 

Sen tänker jag också att jag ska svara på varför jag inte använt mig av Foucault, men det får bli i morgon.

Publicerad 17.01.2017 kl. 12:38

Tove Jansson - Trollkarlens hatt

Så började de vandra ner i dalen, medan de samtalade på det märkvärdiga sätt som är eget för alla Tofslor och Vifslor. Det begreps ju inte av alla, men huvudsaken var att de själva visste vad det var fråga om.

Som första bok detta år 2017, och som första bok att bli utläst på kurstlitteraturlistan samma dato, gäller alltså Trollkarlens hatt. Seminarium den 24e, och jag läser så långsamt för tillfället. Kanske är det långsamhetens lov, kanske är det sorgen efter insikten att det är någonting helt annat nu. Att jag närmar mig målet, men att målet hela tiden flyttas trots det. 

Trollkarlens hatt och dess kapitel är indelade i historier som berättar om Mumindalens invånare, dess kapacitet och vilja att samsas om den plats som samtidigt är deras. Hemulen, som en dag insiktar att han samlat på sig samtliga frimärken i hela världen, är så nere. Mumintroller nickar förstående, nu är det inte längre ett samlande, bara ett ägande och det är ju inte kul. 

Berättelserna går att läsa fristående, men är ändå på sätt och vis beroende av varandra. De passar utmärkt som kvällskapitel! 

Boken inleds med en vintersömn, och avslutas när Snusmumriken ska bege sig på sin långa färd. Mumintrollet (det är någonting med att det är ett mumintroll, med litet och snart är det med stort M och det skapar en förskjutning jag tycker om, det där rummet där ens eget får plats blir större och mindre på en gång) är så ledsen, men Tofslan och Vifslan vet på råd. Snart anas dock oråd i Muminhuset, Muminmammans väska är borta! Muminpappan vankar oroad, han har aldrig sett muminmamman utan. Tofslan och Vifslan som är husets senast inflyttade har låtit den agera sovplats men kommer med den släpandes emellan sig. Fest utbryter, allt är som det ska. Till och med trollkarlens hatt som inleder historien, har hittat sin plats - hos Mårran av alla tänkbara!

För den som vill ha ordning och reda är, som du kanske redan vet, muminfamiljen inte någonting att rekommendera. Men för oss andra, läser vi med andakt. 

Publicerad 14.01.2017 kl. 20:36

klar

Vet du? 

Nu är den klar. Nu är den så klar den bara kan bli. Jag ska ta emot anteckningar i morgon och då blir den än mer klarare och därefter har jag skrivit min första c-uppsats. Kanske min sista också, men framförallt min första. 

Det har varit svårt. Jag är den som sitter dagen innan tentan. Jag är den helt utan framförhållning, men redan när vi började med uppsatskursen hade jag allting klart. Trodde jag. Sen upptäckte jag att det var så otydligt, och spretigt och när min handledare sa "Vad håller du på med egentligen?" trodde jag att jag skulle rämna sönder, men hon hade rätt. Jag hade ingen aning, jag var ju jag i det här. Jag var min teori och jag skulle tala om det som inte kan talas om. 

Dagarna efter nyår gick jag i dvala. Vi var i huset i Dalarna, och såg När Harry mötte Sally på teven. Sent, sent, på fredagskvällen fick jag min sista respons. Som alltid står att jag måste se över fotnoterna. Det måste jag fortfarande. De är ett enda stort kaos för mig, jag förstår inte alls hur det ska bli sådär som det ska bli? 

Sen skrev jag klart och skickade in. Som att det lyft något, borde det ha känts. Istället började jag fundera på vad jag ska skriva magisteruppsats om. Det kanske är det som driver nu. 

Jag måste lära mig det där med fotnoterna. Formalian, sluta höfta. Men ändå skjuta med just höften. 

Nästa vecka börjar nästa kurs. Som ett trollslag blir jag D-student. Nej, inte trollslag, jag har förtjänat det. 

 

Publicerad 12.01.2017 kl. 22:33

Marie-Louise Ekmans utflykter

På SVT ligger just nu en dokumentär om konstnären Marie-Louise Ekman. Marie-Louise är en av mina idoler, bästa konstnärer och en sån där kvinna som jag drömmer om att hänga med. Är dock rädd att jag skulle bete mig som en grå mus intill henne. 

Jag tänkte göra ett inlägg med mina favoritbitar av dokumentären, men efter tio minuter hade jag tagit 33 screen shots, så jag tänker att vi börjar med just de första 10 minuterna. Sen kan vi ta lite i taget. Det är ju så mycket som är bra. 

Ekman har precis slutat som chef på Dramaten - en av Sveriges största teaterscener, för att gå tillbaka till livet som fri konstnär på heltid. Hon spenderar mycket tid i sin ateljé. 

En av de saker jag tycker är så fantastiska med Ekman, är just det att hon ser på världen på ett sätt som jag kan sätta mig in i och förundras över. Jag känner igen mig, samtidigt som jag inte kan vara säker på om jag förstår vad som faktiskt händer i hennes verk. Hennes scenografi och kostym är bland det bästa jag vet, och den svidrosa färgen som blivit hennes signum. Den ska jag måla mitt rum i. 

Ekman har varit verksam konstnär sedan 60-talet och är onekligen en av de svenska konstnärer som på olika sätt format den svenska konstbilden. Hennes handstil är igenkännlig, och hon har dessutom sminkat sig precis likadant sen 60-talet. Det är så himla fint tycker jag. Att hon är så konsekvent. Det är nog det enda som är konsekvent med henne. Ja, och så den där svidrosa färgen. Hur kan en inte älska en kvinna som har en låda full med "plast-taxar" som också får dela utrymme med Madonnor och Jesus på korset?!

Det finns en film, Hallo Dolly som Ekman gjorde 1976. Jag har sett den en gång. Den är superduperslut överallt, och när den väl dyker upp kostar den 500 svenska kronor, eftersom att den är så eftersökt. Men en dag ska jag ge mig fan på de där 500 kronorna och ta den i handen ändå. Den är bland det absolut finaste jag vet. Det är mycket med Ekman som är sådär fint. Jag trivs i hennes sällskap. Som att den världen; bajskorvarna i marsipan, vägran att se världen som att den vore grå och tråkig, allt det där, det förstår jag. Även om jag inte tycker om marsipan. Dessutom, så är ju hon och henns man Gösta Ekman det som i dag kallas #goals.

Publicerad 02.01.2017 kl. 13:37

31 december 2016

Märkligt. Där jag satt tre dagar i somras står ett bord och en bänk. I trädet hänger gungan. 

Jag tog en nyårspromenad och tänkte på allt annat än det jag borde tänka på. Om två dagar ska uppsatsen vara klar

 

Platsen jag är på - där jag hör hemma - definieras av att jag lämnat hemmet än en gång. 

Läser Sara Ahmed, sid 20. 

Publicerad 31.12.2016 kl. 16:04

feministisk historia

Jag vet inte om du kan min feministiska historia. Jag vet inte om du vet att jag räknar mig som i rakt nedstigande led från Sapfo, Mary Wollstonecraft, Emily Davison, Selma Lagerlöf, Frida Stéenhoff, Susan Sontag, Adrienne Rich, Judith Butler,  Bang, Silvana Imam, ja, alltså som att de alla finns inuti mig samtidigt. Som att mitt arv expanderar för varje sida jag läser, för varje kvinna jag upptäcker. Som att Lydia Wahlström, som jag bland annat tänkt ägna nästa år åt, kommer att flytta in i mitt bröst och där kommer jag att få någonting mer, och där kommer någonting mer att ges. 

Jag vet inte om du kan min feministiska historia. Jag vet att du vet att det svider ibland, men också att det är så rätt. Att jag vänder mig till kvinnorna, och de som varit kvinnor ÄR de som varit kvinnor, oavsett hur någon annan valt att en kvinna ska se ut, är självklart. Det är självklart att min feminism är min feminism är hur jag valt att göra den. Det är också, i dag, självklart att jag ska behöva försvara den. Att jag ska behöva, ofta på väldigt få tecken, försöka berätta om mitt arv, om de jag lever med. Om de som expanderar mig. Det är också självklart att jag ska ta emot hot och hat, och det är också självklart att det är jag som raderar mina tweets av rädsla för att Idag, så orkar inte jag. 

Jag vet inte om du sett, men en gång försökte någon håna oss, men det var på pricken precis så som jag ser det. Så hånet liksom, dog. Och vi skrattade inte ens utan sa bara "ja, så är det ju", som om det vore världens självklaraste sak. Det var ju inte det de ville, att vi skulle säga Så är det. Det var ju för att håna, för att peka finger, därför att de inte tror på solidaritet. Därför att de tror på att människans jämställdhet handlar om att ha lika mycket. Och har vi inte lika mycket, ja då kan de säga att det är feministernas fel. Istället för att se till sin egen historia. Istället för att se på vår egen historia. Istället för att slå upp och se att för 150 år sen hade jag inte rätt till mitt eget arv. 

När solidaritet inte är världens självklaraste sak - då vet vi vad vi måste kämpa för. Så jag fortsätter att skriva och jag fortsätter att bära mitt arv, stolt och rak i ryggen. Och jag gråter en stund, det får jag göra, och sen reser jag mig igen. 

 

Publicerad 23.12.2016 kl. 11:50

Stormen, Stockholm. 
Vet saker om litteratur, kvinnor och längtan.

Lesbisk feminism. Kvinnors relationer till andra kvinnor. 

Här pratar jag mest. Rakt ut i luften. I bland tar jag bilder också. De kallar mig för fotograf. 

När jag var liten kallade min farmor mig för pieni tyttö.
Hon försvann innan jag blev stor och hon kunde kalla mig för någonting annat.

"gråt inte - forska!"

Stormen