20 april

07:04. Jag har bestämt mig för att jag går lite senare i dag. Att jag kan sitta en stund. 

Jag måste läsa de senaste artiklarna om Svenska Akademien, innan jag går till jobbet. Det är faktiskt sant. Jag måste faktiskt läsa dem nu. Innan jag bestämmer mig för vad jag själv ska tycka.

Tulpanerna inne på kontoret står där sin andra vecka. Jag ska köpa nya på måndag. Så får det bli. Tulpansäsongen är så kort. Därefter vet jag inte vad jag ska ha för någonting i tulpanvasen jag köpt. 

Det var ju synd att jag glömt min lackkjol hemma hos A, tänker jag innan jag börjar klä på mig. 

Det var ju synd att mina röda lackbyxor jag beställt låter för mycket när jag går så att jag måste skicka tillbaka dem. 

Det var ju synd att jag råkade dra elementet åt fel håll, så det var jättevarmt när jag vaknade istället för svalt. 

Det var ju synd att jag hade behövt gå till terapeuten varje dag den här veckan men bara har ett möte i veckan. Jag måste påminna mig själv om att det är därför att jag inte orkar mer. 

Det var ju synd.

07:07. Måste bestämma mig för vad jag ska ha nu när lackkjolen inte är här.

Publicerad igår kl. 08:03

8 april

Jag har börjat skriva på en text. Egentligen är det tre, men det finns än så länge bara tecken i en av dem och ja, det är ju bråttom som vanligt. 

Jag undsätter en stund varje dag på kontoret, som en paus, istället för fika, för att skriva på texten. 

Texten är tematisk. Den har alltså ett tema jag utgår ifrån, sen är händelserna det som temat rör sig runt. Händelserna blir på så sätt sekundära, men också ett måste för att tematiken ska bli trovärdig. 

Jag läser Agnes Lidbecks Finna sig. Jag försöker läsa den, men den har ett tema som är för mig helt främmande - man och kvinna. Ja, det låter väl dumt. Men kanske är det så att jag ser det genomskinliga (Lidbeck tycker inte om sin protagonist, hon ser ner på henne genom språket. Genom hur hon förminskar henne mot den intellektuelle mannen. Gör henne vek. En protagonist får vara svag, men inte vek inför författarinnans egen blick) därför att jag inte förstår lockelsen i det. Tematiken, att vilja vara den svaga kvinnan, är förstås en sak. Men att skriva ut den, utan att förminska, utan att förakta henne, det är svårare. 

Jag skriver om kvinnor som, om de hade funnits, inte längre finns. Om kvinnor som jag bara kan drömma om. Det är svårt. För vad händer om jag ynkar för mycket för någon av mina hjältinnor? Vad händer om jag daddar med dem, gör dem små inför det stora jag vill berätta? Om jag, för tematikens skull, låter dem försvagas. 

Så jag skriver in ett lugn, en saga så att säga, en fantasi om att allting är möjligt. Att tiden inte är linjär, att den inte heller är determinerad, alltså minerad, farlig för begäret. Det är väl där tematiken finns, i faran för begäret. 

En gång i tiden var jag olaglig. Jag tänker mycket på det. Att allt jag har, alla mina möjligheter att leva ett liv som alla andra, har givits mig därför att lagar skrivits om. Omformulerat och omförhandlat mitt privata utrymme. Det är, så att säga, ett tema i mitt eget sätt att leva. I de texter jag skriver är jag väl medveten om att det privata är politiskt, men jag försöker att låta bli att tänka på det. Precis som de kvinnorna var tvugna att låta bli att tänka på det för att kunna stå ut. 

 

Publicerad 08.04.2018 kl. 10:57

20 mars - att resa i litteraturen, en tankekarta.

Min bästa vän älskar att resa. Hon älskar att resa mest av allt i världen. Till platser som finns bortom vårt egna eurocentriska förstånd, som vi mest blickar på med just detsamma o-förstånd just därför att vi tror att vi är centrum. Hon älskar att resa och jag älskar inte att resa. Åtminstone inte fysiskt. 

Förra veckan inhandlades Carson McCullers debutroman The Heart is a Lonely Hunter från 1940 i en fantastiskt snygg och läsvänlig Penguin Modern Classics-utgåva. Romanen kretsar kring den dövstumme Singer, vars tystnad är någonting som, klassiskt men sant, får andra att tala. Romanen utspelar sig i den amerikanska södern. Jag kan känna den torra luften, de fnasiga lövverken, doften av kaffet som rör sig mellan frukost, lunch, middag och nattens gäster. Min resa är inte bara till en annan plats, utan även en annan tid. På så sätt kan det tyckas att jag är mer rörlig än min väninna. Men det behöver inte vara så.

Inkheart, Cornelia Funke, går det att finna följande mening; "Books have to be heavy because the whole world's inside them". Romanen är ett sätt att närma sig världen och människan samtidigt. Människan av just den här världen. Den fylls av mening, genom att präglas av just de människor (eller ickemänskliga djur för den delen, robotar, etc) som fyller dess romanvärld. Och dessa världar, är för mig, antagligen lika viktiga som de där "verkliga" världarna är för min bästa väninna.

Min värld kräver en särskild sorts ingång, ett intresse, ett språk, en möjlighet att fånga mig. Precis som den oupptäckta platsen, kan ett oupptäckt språk öppna upp helt nya världar, platser och tankar för oss. Den varma asfalten, horisonten som aldrig kan fixeras av värmen. Jag har försökt ta upp Pioner, Isabella Varicchio flera gånger, men den världen attraherar mig inte. Den lyckas inte dra mig riktigt in i sin romanvärld, såsom jag behöver för att vilja stanna kvar och utforska dess mänsklighet.

 

Annat är det med McCullers. Jag ser den, även fast den inte berättas. Jag ser den lilla staden dit Singer flyttat för att vara nära sin enda vän. Samtidigt läser jag Yanagiharas Ett litet liv. Den världen är långt bort från McCullers dammiga gator, de kommer aldrig att vidröra varandra varken i tid eller rum. Men jag kan vara i dem båda samtidigt. Under dagen tänker jag mycket på platsen i The Heart is a Lonely Hunter. På vad jag kommer att möta där, och hur ensamheten blir så tydlig när den som de tilltalar inte svarar. Liksom jag tänker på hur vänskap formuleras i en storstad där människor finns överallt, där varje gata är en potentiell träffpunkt för någonting annat, någonting nytt. Ensamheten är istället situerad i kroppen, mycket mer än i det oändliga utrymme som tycks finnas mellan människorna i McCullers debut. 

När jag möter världen genom romanen förstår jag hur vi själva skapar våra världar. Varje roman är en kontruktion av någonting konstruerat, kanske ett bevis för just världen som en evig konstruktion, en evig formulering av bevis på just sin egen naturlighet (och just därför också sin icke-naturlighet). Ändå kallar jag den alltid verklig. För mig är varje romans verklighet just lika verklig och pågående som den jag befinner mig i när jag läser. Om dessa verkligheten inte vidrör varandra, så är det för mig inte en resa värd att ta.

Publicerad 20.03.2018 kl. 21:43

27 februari

Fortsätter att förvånas av att ordet "kvinnotyper" i forskningen jag läser. Att det är viktigt att definiera "kvinnotyper" (särskilt märkligt i en bok om gruppen), och att dessa "kvinnotyper" är så lätta att känna igen, definiera, och därmed placera i relation till andra typer och sen är saken klar. 

Jag tillhör en av dem som menar att Annika är den med agens av Pippi Långstrumps kompisar. Det är hon som säger "nej, jag vill inte göra det där", medan Tommy gör precis som Pippi. Han stärker sin ställning som pojke genom att våga, men han är samtidigt helt undergiven Pippi när han går med på allt hon gör. Annika speglas som feg, men egentligen är hon modig som väntar in det egna beslutet, låter det gå en stund i den ovana värld hon träder in i. 

När jag läste en Astrid Lindgren-kurs förra sommaren, som jag hoppade av på grund av tidsbrist, så hade jag tänkt skriva om just Annikas agens. Och hur lätt det är att glömma bort när kvinnor har agens just därför att de beter sig som en "typ". För Annika blir typisk i sin rädsla, i sitt "nej". Medan Tommy speglar den maskulina rollen av att ge sig hän och våga, inte vara rädd (Men visst är Tommy rädd?). 

Rollen som skev, som a-typisk eller annorlunda är Pippi själv. Det får bara plats en normbrytare, särskilt om hon är flicka/kvinna, i taget. Annars riskerar även de att bli en typ, en avart förvisso, men ändå en typ. När så Annika fungerar som "flicktyp" mot Pippis skevhet, bekräftar hon också det annorlundaskap som Pippi så väl behöver för att fungera som sin roll. 

Flickor ska identifiera sig med Pippi, bli starka, modiga. Det är som att tolka sig själv som Lilla My. Inget fel i sak, men ingen vill ju vara Snorfröken heller. Flickan vars agens skrivs bort och ut, eftersom att hon bekräftar flickan, är den ända ut i fingerspetsarna. Vi får så tidigt lära oss att vi inte ska vara dem, att det inte ens är relevant för oss att se oss själva som dem, vilja vara dem. Vi lär oss att inte se dessa typer, annat än som just typer, och aldrig innehavare av en egen agens. Men om vi tittar på vad flickan Annika gör i sitt nej genom att inte gå med på Pippis burdusa orädsla så ser vi att hon inväntar sig själv och  skapar sin helt egna agens.

Publicerad 27.02.2018 kl. 09:54

23 februari

Jag och R testar olika karaktärer i spelet vi delar. Vi tycker det är fusk när de är för OP, overpowered. Eller när de inte passar in i  spelets design. När det bara är till för att vara något kul i spelet, som Spiderman eller Yoda. När de inte tillför någonting till upplevelsen. 

Jag läser om grupper och antecknar "Vårt land 1904/1905". Jag har skjutit upp uppsatsen till i höst. Det känns bra. Jag har fortfarande en stark känsla av stress i kroppen som rinner ur mig medelst tårar, men det känns ändå bra. Som att det börjar ordna upp sig i skallen nu. Så jag läser om grupper. 

Publicerad 23.02.2018 kl. 19:21

19 februari

Kalla fötter. 

 

Jag har har
kalla fötter. 

 

Det är mörkt i rummet när jag vaknar. Snön har bäddat in världen igen. När jag hasar mig ur sängen känner jag hur kylan drar tio centimeter ovanför golvet. Kanske ska börja sova med tofflorna i sängen. Går in på toaletten. Värmen från elementet som går mig till bröstet, kylan som rinner genom fönstrets slitna karm ovanför axeln. Ett uppvaknande kanske? 

 

Det är märkligt svårt att låtsas. Jag har fantasin, men den går stick i stäv med det stökiga golvet, där allting hamnar till slut och de kalla fötterna. Det är kanske snön. Jag har aldrig fantiserat om snön. Den hör inte hemma här. 

I går var det söndag och jag såg Regarding Susan Sontag tre gånger på eftermiddagen. Det behöver göras ibland. Fyllas på. 

Jag måste rensa på skrivbordet. Det säger jag jämt. Om jag skulle göra en sån där uppräkning som Martina Lowden gör i Allt skulle jag behöva flera sidor. Det skulle bli halva boken. 

Jag har skrivit förhand i dagboken. Den börjar om tre gånger, varje gång i februari. 2015. 2017. 2018. Det är alltså någonting med att inte kunna förhålla sig till nyår som den eventuella nystarten. Seg i starten, så kan vi kalla det. Att i början av slutet av februari öppna dagboken och försöka igen. 

Märkligt också, att jag dagen efter att jag skrivit ner tre tankar som är farliga för andras känslor, antecknar detta här. Att jag skriver på flera ställen samtidigt. Att jag förhalar ögonblicket av tystnad genom att bryta ut språkligen. 

 

Publicerad 19.02.2018 kl. 10:44

februari

Jag måste koncentrera mig. 

Publicerad 15.02.2018 kl. 23:01

fredagslista

 

Det är fredag! Det är möjligheternas fredag (jag ska läsa introduktionsmaterialet till min nya arbetsplats, kanske köpa en ginger beer.) och det är dags för socialisering. En lista inhämtad från bloggosfären.

fyra saker jag gjort den här veckan
ett - träffat min uppsatshandledare efter ett desperat "kan vi ses?"-mail. 

två - Klippt sönder mitt hår. Lite som när Lotta på Bråkmakargatan klipper hål i den kliande jumpern, minns ni? Så kändes det. Tills jag klippte sönder det. Av någon anledning trivs jag väldigt bra i att se lite skev ut. 

tre - gjort yoga en morgon av fem. 

fyra - sett senast upplagda säsongen av Elementary på Netflix samt haft djupa samtal om senaste Beck med min far. Båda givande. Farsan har rätt intressant filmtaktik. I flera år har han haft som projekt att se samtliga filmer med eld på omslaget. Men nu har de blivit så dåliga säger han, så nu ska han se alla heistfilmer istället. Spännande!

fyra helgplaner
ett - gå på middag på lördag. Det ska firas massa saker samtidigt
två - lufta elementen här hemma (helgen börjar nu)
tre - skriva
fyra - planera nästa vecka

fyra saker jag brukar säga
ett - "holy fuck mother"
två - "typ", "ba", "liksom"
tre - "X är så rolig..." för att sen berätta någonting som inte alls har med humor att göra
fyra - "mmm"

fyra saker jag lyssnar på 
ett och två - Cortex två låtar "Criminal Code" & "The Freaks"
tre - Mumlet av Jossan som pratar i telefon
fyra - Samtalen omkring mig på konditori Valand

fyra saker jag önskar mig
ett - Att det faktiskt hjälper att lufta elementen, det är fruktansvärt kallt här hemma. 
två - En snygg men konstig tjocktröja
tre - att Patti Smith lägger ett till Sverige-datum på sin turné så jag slipper åka till Way Out West. 

Ja det var allt! Känslan av att känna någon. 

 

 

Publicerad 09.02.2018 kl. 12:44

litterär insikt 2017

En av mina favoritbooktubers Books by Leynes har under 2017 producerat serien Black Writers Matters och hennes läsningar av Baldwin och Lorde har varit viktiga upptäckter för mig under 2017, där jag själv återupptäckte Baldwin i och med dokumentären I am not your negro, vilken ni måste se! Lorde är en återkommande "to be read", särskilt eftersom att hon arbetat mycket tillsammans med Adrienne Rich, vars arbete jag återkommer till ofta (Hennes tankar om obligatorisk heterosexualitet är grundläggande för min uppfattning om sexualitetens formulering i det västerländska samhället).

Under januari fylls booktube av best of/worst of 2017. Sammanfattning av hur deras respektive läsår representeras ofta i just dessa best of/worst of, där innehållet oftast reflekterar över en bra handling, en protagonist att identifiera sig med, eller just det omvända. Men Books by Leynes hade på sin best of med Nabokovs Lolita. Inte bara för bokens estetiska värde, utan också därför att den förändrade hennes uppfattning om läsandet och hur hon läser. "Lolita really destroyed me", säger hon, läsningen var en fruktansvärd upplevelse där hon ville lägga ifrån sig den flera gånger, men faktiskt inte gjorde det. Hon tog sig igenom den, och förhöll sig till den som en berättelse om en pedofil, inte en kärleksförklaring. Men när hon avslutade läsningen var hon, trots tårarna, tom. Romanen fick henne att känna, och tänka, på ett sätt hon inte tidigare hade gjort. 

Och Book of Leynes analys av Nabokov fick mig att reflektera över min viktigaste bokmässiga-insikt under 2017. En insikt som förändrade mitt sätt att se på en specifik författare.

Under 2017 läste jag mycket Sara Stridsberg. Jag hann med novellen American Hotel som gavs ut på Novellix och Medealand och andra pjäser. Jag läste Happy Sally för första gången, och tog upp Drömfakulteten igen (Jag tror mitt problem med den är att jag inte tycker om Valerie). Framförallt så läste jag Darling River. Det tog väldigt lång tid. Jag la ifrån mig den flera gånger. Samtidigt som jag läste Darling River läste jag också Birgitta Trotzigs Dykungens dotter. Det var som att stoppa ner kroppen rakt ner i gyttjan. Med huvudet före. Drunkningsfara!

Dykungens dotter är fortfarande inte utläst. Hon ligger, tillsammans med andra böcker, i en hög för senare tillfällen. För stunder då jag kan lägga mig i gyttjan igen. 

Men Darling River läste jag ut, och jag förstod den inte. Jag visste inte vad jag hade varit med om, jag kunde inte tolka vad jag kände för den. Så för några månader sen fick jag veta att den var "en sorts Lolita". Och bitarna föll på plats. Det var flera bitar som föll på plats, som till exempel att jag tycker att Stridsbergs sätt att locka fram den äckliga kvinnokroppen ofta är på bekostnad av densamma, men framförallt så kunde jag äntligen förstå varför jag lämnades så ambivalent till Darling River. Känslan, att den lämnade mig ensam och övergiven, och inte uppfylld och mänskliggjord. Känslan, att den övergav inte bara mig, utan även alla kvinnorna inuti texten. 

Jag trodde att jag lagt ifrån mig boken därför att texten förmedlat ett äckel, vilket självklart var sant - men samtidigt förmedlade den en reproduktion av någonting som, när en väl klär av det allt äckel och slem, ser likadant ut. Fult och smutsigt, bakom en grotesk (särskilj här på grotesk och girlesque) kropp som rör sig mellan sjuk och sjuk, mellan män och man, mellan gyttjan och svärtan. 

Att inte ha tillgång till denna kunskap, om att skavandet var ett obehag, fick mig att fundera på varför jag hade så svårt att definiera obehaget. Andra författare jag läst har jag direkt kunnat peka på vad som varit svårt. Varför jag låter bli att fullfölja dem, eller lägger dem i högen med dykungar. Men jag ska ju älska Sara Stridsberg. Det ingår i min fantasi-kanon att älska Stridsberg, att utmärka henne och hennes språk som mitt språk, som den äckliga kvinnans språk. 

Min insikt, således förutom just den om romanen i sig, handlar framförallt om att jag läser med en förförståelse om innehållet, som rör sig före mig själv. Jag läser en bok och upptäcker den innan jag har hunnit tänka ut den själv. Jag kände igen detta i min läsning av Herta Müllers Hjärtdjur, vilken också var en tung läsning för mig. Men den lämnade mig inte sökandes ett svar på vad som skavde. Istället lämnade den mig med en känsla av att ha förändrat mitt sätt att läsa, att förvänta mig mer av det jag läser. Och Stridsbergs Darling River var en bok jag för-förväntade mig mer av. Och som sedan lämnade mig vaksam på mig själv. 

Publicerad 13.01.2018 kl. 19:46

god jul.

Vi håller med varandra om att det varit en ganska dålig jul, och jag orkar inte ens stanna kvar därför att jag inte är någon just nu. En fläck, en spottstyver, så som en liten lort kan känna sig.

Insikten att jag har låtsas så pass bra att jag själv gått på det under flera år är överhängande. Men det går inte mer. Jag är för trött. Jag kan inte sortera i mitt huvud och jag tänker hela tiden att jag är utbränd men det är inte det. Jag måste använda mitt huvud för att fungera, och nu när jag inte kan det. När jag förstår att jag låtsas så bra att jag trott på det själv... Jag förstår varför det framförallt är akademikerbarnen som går vidare från magister/mastern, de som fått bildningen hemifrån. Jag förstår att det inte finns plats för en sådan som mig, en som inte ens kan den svenska grammatiken. Någon som varken gått klart grundskolan eller gymnasiet med fullständiga betyg. Någon som inte kan ta sig upp ur gyttjan själv. Så istället ger jag upp. Förblir lorten. Förblir den som inte kan stå upp rakt, eller ens böja sig framåt, sidleds eller vad det nu än kan vara. Jag vet ju inte. 

Väntar på att det nya året ska börja så att jag kan säga till min handledare att det inte blir någonting. Att jag inte är den hon trodde att jag var. Det värsta är, att det enda jobb jag kan, är inom högskoleinstitutionen. Så jag måste på något sätt hålla mig kvar, men som administratör. Även det känns som både ett nederlag när det handlar om att jag inte klarade av att vara en faktisk del av forskningsvärlden utan blev en sån som tittar på. I en sån värld är det ett hårt slag, där doktoranden är den som kokar kaffe och post-doktoranden den som diskar glasen efter festen. Inte ens det kommer jag att bli. 

Så länge berättar jag lite här och där, skvätter om det. Försöker förklara så att andra ska förstå, men det går inte. 

Publicerad 28.12.2017 kl. 15:26

25 december

Jag tar en bild. Sen förstår jag inte vad det är jag gör, så jag låter bilden ligga en tid. Sen tar jag upp den igen, tror att jag börjat förstå. 

 

Nu är den bara ful. 

 

Publicerad 25.12.2017 kl. 22:14

Stranger things

 

Jag har (vågat!) se hela säsong ett av Stranger Things. Nu är jag mitt i säsong två. Jag pausar nu. Jag måste anpassa det efter sömnen, den där jag sover ensam eller den där jag sover i samma säng. Jag har sovit här ett par nätter nu, men ska till den andra lägenheten och städa. Vi ska julstäda! Kulstäda, säger jag, eftersom att vi har fått en mycket bättre dammsugare. Farsan kom över med den i söndags. Vi åkte förbi lägenheten där han ska bo nu. Vår familj flyttar ibland. I tur och ordning. Jag hoppas att morsan bor kvar ett tag till, men hon är den som är bäst på att bo in sig också. Men jag har ett särskilt barndomshem. Är det inte märkligt - att barndom innehåller just ordet dom? Och att vi talar om psykologin som att det är i barndomen det händer, där döms vi till det beteende som kommer att prägla hela vår uppväxt, och vårt vuxna liv.

Jag har bestämt mig för att jag har uppsats-ledigt den här veckan, och arbetar nästa. Med ledigt menar jag inte att jag har ledigt, jag har fortfarande en inlämning. Men att jag inte ska känna skuld för att jag inte sitter mina timmar om dagen.

Ikväll är det julfest med dans. Jag ska ha extra sula i skon, så den inte åker runt där på dansgolvet. Jag har nästan alltid för stora skor. 

Stranger Things är så fin, tycker jag. När jag inte är rädd kan jag verkligen uppskatta serien för hur den slår vakt om så många aspekter, allt från musiken till barnens rollspelande. Jag pausar i skolkorrioderna för att titta på kostym och mask. Det är inte överdrivet, bara precis sådär som det kan vara i en högstadieskola på 80-talet. Det jag saknar är hårdrockarna, och kanske att jag tycker att Mad Max inte får tillräckligt med utrymme. Som att de inte kan skriva in tillräckligt, då går det inte ihop med storylinen tillslut ändå. Det är inte lika välgjort som de tomma sidorna i boken om kvinnan som dricker för mycket, men det är ju annat som väger upp. Det är det. 

 

edit: moby har släppt nytt.

Publicerad 20.12.2017 kl. 11:20

F I L M - Falsk som vatten

 

"Du är bra" "Du är mycket bra" 

Jag har sett de allra flesta av Hans Alfredsons filmer, inte bara de han gjorde tillsammans med Tage Danielsson, men jag har länge undvikit Falsk som vatten, från 1985. Många har varnat - sagt att den är läskig, inte alls som de andra, och att det obehagliga är att allting är lite på låtsas, fast ändå helt på riktigt. Vi har en filmlista, vi två, och den går vi igenom då och då, lägger till, drar bort. 

Hans Alfredson är framförallt känd för sitt samarbete med Tage Danielsson, där namn som Gösta Ekman (Den yngre), Lena Nyman och Martin Björk och dyker upp i återkommande sammanhang. Falsk som vatten är en annorlunda berättelse, där de komiska inslagen är få (jag vet inte ens om de är medvetna, eller om det bara blir komiskt därför att osäkerheten är så stor?), Alfredsson har skrivit en komplicerad skräckhistoria som utspelar sig delvis i förlagsvärlden. 

En gift förlagsman, John, förälskar sig i poeten Clara. När det två träffas är Clara tillsammans med Stig, som även han tillhör Johns förlag. När Clara och John inleder sin relation är John fortfarande gift, men relationen är kylig. Ändå fortsätter de att vara gifta, John sover ofta i lägenheten han fixat till Clara men så börjar Clara känna sig förföljd. Det är någon som går efter henne på stan, och tillslut märker hon att någon har varit i lägenheten. Det hela eskalerar, och John misstänker att Clara är psykologiskt utmattad av situationen. Men var är Stig? 

Filmen har en dramatisk framtoning, men plötsligt överspel från skådespelarna får filmen att verka mer suggestiv än vad manuset insinuerat. Den kalla svenska vintern står som bakgrund för det hela, och i en scen sitter John och Clara på en uteservering, träden har för länge sen förlorat sina blad och det ser så kallt ut där de sitter utan kappor. 

Varje gång filmen slirar till, varje gång den beter sig så som förväntat av Alfredsons mer komiska sida, tänker jag på om det är meningen, eller om det är ett sätt för Alfredson att förhålla sig till det dramatiska skräckinjagande - genom ett visst mått av humor. Ibland är replikerna så märkliga att jag inte förstår om de ska tas på allvar eller inte ("ååh, vad det är gott med vatten"), eller om vi ska förhålla oss till filmen som ett experiment, en vilja att undersöka skräckgenren inom en svensk kontext. 

Hur som helst satt jag och gömde mig bakom A ett par gånger under tiden, musiken gav såklart en förvarning om vad som komma skulle. "Du får säga till när det är över!" säger jag och piper bakom hennes rygg. Men var det egentligen så farligt? Var det kanske bara en stämning som skrämde mig, liksom det så oftast är. 

Jag såg Scream, 1, 2 och 3 flera gånger om dagen när jag var yngre. Jag minns inte när jag slutade, jag minns bara att en dag gick det inte. En dag blev jag rädd och jag slutade inte vara rädd. Jag har försökt titta på Stranger Things, men det går inte. Jag blir så rädd och eftersom att A inte är intresserad av att se den, så har jag ingen rygg att gömma mig mot. Istället får jag googla på vad som hände sen. 

Se ändå Falsk som vatten, det är en spännande berättelse, följsam som en bok och det är alltid värt att se Alfredsons arbete, oavsett om det är komiskt på riktigt eller inte.

Publicerad 06.11.2017 kl. 12:56

Kulturens ABC - livepodd!!!

Ä N T L I G E N fick jag höra "dö-dö-dö-döden" fylla hela rummet och som vi skrek när de kom in! Kulturens ABC är en kulturpodd från Göteborg, där bästisarna Caisa Stina och Cecilia snackar sönder både sig själva och andra. I går försökte jag och Jonna komma på varför vi börjat lyssna på podden överhuvudtaget, jag har inget minne av att ha börjat, bara att jag hakade på när det kanske fanns tre, fyra avsnitt, och att det var en låååång väntan till nästa avsnitt varje gång. Ganska snart blev Caisa Stina och Cecilia också mina bästisar, jag började småprata lite under avsnitten och skrattade och grät. Efter ett tag upptäckte jag också att de var en mycket mer hälsosam ångestdämpare än många andra jag sysslade med. Ofta sparade jag ett par avsnitt för att ha vid behov. 

Det var så jävla fint att äntligen äntligen få träffa sina bästisar, dricka lite vin, ta en cigg, och det var ju inte ett dugg läskigt fastän jag varit så satans nervös innan. Det häftiga med de här två kvinnorna, det är att de är på riktigt. Att de verkligen inte förfinar eller slipar sig själva för att vara säljbara, istället är de som varandras motsatser fast också varandras högerarm, och det är någonting fantastiskt i att de tillåter sig själva och andra att vara både starka och svaga samtidigt. De tillåter sig själva. 

Så in och lyssna på Kulturens ABC, visst handlar det mycket om Göteborg VS Stockholm, och således kanske just den biten behöver en bit förkunskap, men låt er inte hindras! In och njut. 

Publicerad 04.11.2017 kl. 14:37

1a november

 

Döper dokumentet till 1316ord_171101.

Publicerad 01.11.2017 kl. 21:53

Att inte göra slut.

 

Det blir kaos. Jag har en deadline och den tickar närmare när min dator inte längre kan spara saker. Jag köper en ny hårddisk och om ni inte vet att det är svårt att installera ny hårddisk i en Mac, då kan jag tala om det för er nu

 

Det är svårt att installera en ny hårddisk i en Mac

 

Och det gick på sista försöket, men nu sitter jag här och vajar i vinden mellan att lämna ut min högstadiebästis eller att bara verka torr och lite trist. Det är det svåra med essän, att veta exakt vart gränserna går. Jag har alltid svårt att förhålla mig till vem Jag är i texten. 

 

Jag hittade hur en gjorde så att det såg ut som en gammal blogspot-blogg här. Det gjorde allting lite lättare att uthärda.

Publicerad 30.10.2017 kl. 10:54

att göra slut.

jag märker att jag är rastlös, att min tid här på ratata lider mot sitt slut. Förlåt. 

Det är så sällan jag står ut längre än ett år, kanske två. Avundas Socker som behållit sitt hem så länge, även om hon hade flera andra hemliga. Jag funderar nämligen också på att bli hemlig. På att dyka upp där jag minst anast. Eller? 

I dag har jag läst gamla texter om blod och fitta, och det var ju allt som det var. Så märkligt, att jag letade efter liv där inget fick finnas. Jag älskade det, men det var ju så ensamt att skriva om det när jag inte fick nog av det, när jag inte ens fick läsa det, därför att det inte fanns. 

Det var aldrig du, det är jag, hela tiden är det jag och min rastlösa skrift som måste röra på sig igen. Den här gången är det svårast, jag måste ha ett namn igen. Det gör sig ju så bra, med Stormen, eftersom att det är på riktigt. Men om jag nu ska sluta en hemlig fred med mitt eget skrivande, med handlingen ATT skriva, då måste jag lämna mitt eget namn bakom mig. 

 

Vi får allt se.

 

 

Publicerad 25.10.2017 kl. 19:29

lördag

 

Spenderar en lördag mellan statyerna, innanför väggarna. Sitter ett par tre timmar. Läser ordentligt. Går sen till Stockholm Stadsbibliotek och går in i poesibasaren, där en får läsa poesi som inte går att låna. Som stannar i rummet. På en stol åt höger sitter en man och skrollar längst sin telefon. Han hostar till ibland. På andra sidan sitter en man och lyssnar på någonting på sin ipad. Hela tiden utanför; en man som hasar fram och tillbaka mellan salarna. 

Dagen innan har en man somnat vid en av skribordsplatserna nere på tidskriftsavdelningen på KB. 

Sitter nere vid tidskrifterna och en man
har somnat raknt ner i sin tidskrit och
vi alla omkring tittar nervöst på varandra.
Ska han väckas, undrar vi ängsligt mellan
varandras ögon. Sen tappade jag min bok
på bordet med en smäll & han vaknade
inte så nu tror jag att vi bestämt att han
ska få fortsätta sova om han är så trött!

 

Andas han?

 

jadå, han rör sig då och då. 
 

Då gäller bibliotekslagen femte
paragraf: Envar som somnar i bok
äga rätt att sova enligt eget råd.
 

Publicerad 21.10.2017 kl. 19:48

Ett par läsåldrar.

 

Tyvärr, kan Genomskådad vara en av de bästa böcker jag läst i vuxen ålder. 

Jag särskiljer mellan åldrarna då jag inte minns den första tidsåldern. Den som ofta kallas "bokslukaråldern", den som kan rinna ut i sanden om en inte aktar sig. Bokslukaråldern ifann sig nog också som en ren kunskapsmässig form gällande att jag under flera år läste en och samma bok, om och om igen. Beroendet fanns där redan då. 

Alltså inte för ordet, utan för repetitionen. 

I den senare åldern, läste jag det som jag nådde till i bokhyllan. Francoise Sagan stod på tredje hyllan, den som stod mot samma vägg som den öppna spisen jag slog av en flisa på en sommar. Jag kom aldrig till Tjechov under den här tiden, inte det exemplar som stod hemma. Det stod alldeles för högt upp. Däremot stod Brott och straff i den låga hyllan i hallen, så de tog jag tag i under unga år. Satte mig på golvet rakt framför hyllan, i vägen för alla och envar, men jag tog mig igenom den först senare. Alltså senare än den senare åldern. 

Sen kommer vi till en tid då jag gick på biblioteket. Det var en tid, vi kan kalla den läsningens tid. Under läsningens tid fick jag goda råd från ungdomsbibliotekarien på biblioteket i centrum. Jag älskade henne, hon älskade min läslust och lämnade travar med böcker bakom kassan för mig att hämta. När jag blev ledsen, då slutade jag att läsa, men mitt samvete klarade inte av att inte längre hämta travarna. Jag lärde mig hennes schema, hon arbetade inte på torsdagarna och då gick jag ändå förbi och hämtade traven som plockats ut speciellt för mig. I och med att vi inte sågs antog jag att hon inte skulle märka min nu mörka oläsliga hemlighet. 

Sen kommer tiden då jag borde minnas vad jag läser, eftersom att jag efter den tiden ser mig som en läsande person. Jag har alltid läst. I gymnasiet sas det "Hon kommer inte få plats på ett papper om hon ska skriva upp alla böcker hon läst", och det var nog sant. Därefter, ja, sen kom ju mörkret. 

I det, vi kan kalla vuxen ålder, har jag studerat. Vilket innebär att språk och ton i en litterär text famlar i blindo om den inte analyseras. Jag är en dålig litteraturvetare, det vet jag. Jag kan alldeles för lite, jag kan inte redogöra för enkla narrativa begrepp och jag förhåller mig fortfarande till litteratur som älskvärd. Ändå är jag bra på det jag gör, vilket är att hitta hålen, vilket är att hitta det som ingen annan ser. Eller, som är så svårt att se för ögat att uppfatta, att det är känslorna som ser det först. Jag går längst texten med känselspröten först, inte ögonen. 

Med dessa känselspröt har jag läst Hertha Müllers Hjärtdjur. Hjärtdjur som inte har ett slut om en läser med känslorna på utsidan. Hjärtdjur är en roman jag rekomenderar att läsa två gånger på varandra tätt inpå. Ungefär som att, när du har läst sista sidan, så börjar du bara om som att det tillhör samma läsning, samma sort. Först då kommer du nämligen att förstå från början. 

Med ögon känsliga för brottet, har jag läst Bernhard. Långt efter "alla andra" (Och med alla andra menar jag Bodil Malmsten) och jag har krängt och flängt och jag har stått emot. Ändå står han där i bokhyllan nu och jag längtar efter att läsa igen. Denna förbaskade karl! Vad vill han mig med sin bittra besvikelse? Någonting med känslan, det är det ju. Så länge jag bara använder ögonen, så får han stå kvar. 

Med oanat känsliga ögon gav jag mig i kast med Bannlyst, en av Selma Lagerlöfs minst omtalade romaner. Den med det dåliga slutet (det är dåligt därför att det inte är som Lagerlöf ville att det skulle vara) och den lesbiska kärleken som ingen tittar på. Bannlyst kallas för fredsroman och jag kan inte låta bli att tänka på vilken sorts fred Lagerlöf också försökte skriva in. Med känslomässigt involverade ögon gick jag in i romanen på b-uppsatsen. Det skulle jag inte ha gjort. Den har lämnat ett märke, en känsla av att jag inte skulle klara av att förklara vad Bannlyst är, i ord. 

Nu läser jag Elin Wägners Genomskådad, och det är en skyddsling. Den är briljant. Jag har, för första gången på länge, känt tillsammans med en bok. Jag har skrattat högt flera gånger, sagt åt Agnes att nu får det vara nog jag klarar inte mer, och jag har sett saker ingen har talat om för mig att jag skulle få se. Det finns så mycket här, att känna för att jag återigen blir rädd för att jag har tagit mig vatten över huvudet, vatten över kvarn, vatten att simma borttappat i. För hur ska jag med ord förklara vad Wägners ord förklarat för mig? 

Publicerad 06.10.2017 kl. 09:22

fredag

Jag längtar efter att lära känna mig själv utan skam. 

 

Böckerna ligger där de ligger. Jag har inte rört dem sen i onsdags. Det är oklart om det är den bästa metoden att påbörja en uppsats på. Genom att inte göra någonting alls. Jag gör ingenting alls, eftersom att jag är så rädd för att upptäcka att jag inte kan någonting. Eller, ännu hellre, att jag inte ska kunna göra det som jag nu vill göra. Att orden inte kommer att räcka till. 

Därför har jag tagit fram dagböckerna, och lagt dem vid sängen. Där finns flera stycken. 

TISDAG

Över-
enskommelser
tygelser

osv. 
och så 
skiftande

Nej, nu ljög jag. Såhär är det: att tre ord återkommer, orden "så är det". Och det skiftar vad övertygelsen gäller (ord, tro, andrapersoner), men själva känslan är bständig. Att jag vet. Så är det. 
 

Martina Lowden - Allt, s.456

 

D. 17 April 86.

Jag är så lycklig. Stå mig nu bi alla arbetets skyddshelgon! Arbetet skall vara hela min värld, och ensamheten passar gott till arbete --- man skall sjunka ner däri, så att det icke finns annat än det.

Victoria Benedictsson/Ernst Ahlgren, Ord på liv och död, jag glömde skriva ner sidnumret.

 

- Vad är det som fängslar dej hos de där kvinnorna?
 - En hårdhet i deras konstitution. 

Rut Hillarp, Dagboken. Ett urval av Birgitta Holm s.271

 


 

Publicerad 29.09.2017 kl. 18:43

söndag

Fettet i mitt ansikte, och jag har haft läppstift hela dagen. Smörjer in läpparna under natten. Det fastnar damm då. Jag vaknar av att det är kallt i rummet, när jag somnar är det liksom bara svalt. Från svalt till kallt. Jag borde ta fram tofflorna igen.

Försöker lyssna på radio, det är bara tyst. Jag lyssnar på rapport från rummet intill.

Jag vaknade vid nio. Hade lämnat en glipa mellan gardinerna, så att ljuset kunde komma in. Jag hann inte ens titta på det, hann inte ens fundera på ljuset som kom från andra sidan gården innan jag somnade. Jag tror att jag är trött. 

Jag skriver text. Det ska vara sammanhållet, men jag har glömt hur en ändrar indraget. Så det blir upp s t y c k a t. Dock är formalian i övrigt konkret och korrekt. Ja, förutom indragen i referenslistan. 

Har skrivit ut hennes namn tusen gånger Wägner, Elin. Wägner, Elin. 

Jag förstår att jag gör det större än det är. 

Hon sa Gör en tvåårsplan, det var länge sen hon sa det nu, men jag kom ihåg när det när vi sågs nu sist. Då två år blev en realitet. Så jag tänkte på de där två åren. Det var efter det som vi gick på Systembolaget, det var efter det jag såg den där taxen. 

Så nu är min tvåårsplan en tax. Det var nog inte det hon menade när hon menade tvåårsplan, men det räcker för mig just nu.

Publicerad 24.09.2017 kl. 22:11

september

Publicerad 23.09.2017 kl. 17:42

tisdag

Det absolut värsta med att bli vuxen (men också därför jag vill vara vuxen) är att orden inte längre räcker till. Mitt språk sträcker sig inte hit. Jag har inte utvecklat, hittat nya ord, eller vidgat mitt inre så pass att jag talar det språk som jag borde tala. Så som jag tänker mig att jag ska tala. 

OM vi skulle slå upp en bok på måfå. Låt oss säga, sidan 78, så står där;

 

2. Min finaste novation i år är "subjektifiering". 

 

Jag har ingen aning om vad det betyder. Inte heller stå det på sidan 78. Det står istället på sida 157. Vad som är punkt ett kan vara relevant om en följer litteraturen som en linjär utveckling. Själv anser jag att jag inte förstår den alls och det är därför jag inte står ut med berättelser. 

Under natten, när jag inte kunde sova. Vi fick post klockan 03:04 (det är sant). Ett kuvert inklämt i dörrens öppna hål. Den som lämnade paketet kämpade så länge att jag hade hjärtsnurp när han var klar. Nå, när jag inte kunde sova så tänkte jag på litteraturen och hjälpen den var. 

Jag har alltid sagt - Det var litteraturen som räddade mig. Men det är ju inte riktigt sant. För utan litteraturen hade jag kanske nöjt mig. Nu gjorde jag det ändå eftersom att det inte gick att bli som litteraturen ändå. 

Det växer men jag vet inte, håret fortsätter att locka sig konstigt, det spelar ingen roll vad jag gör. Det grå är dock starkare nu. En gång skrev Kate Larson och Anna-Karin Palm brev till varandra. Alltså de gör kanske det nu också, men de gav ut en del av breven. De liksom gav med sig. 

Den läser jag ibland och så tänker jag på alla brev jag inte skickar till någon. Därför att jag är rädd och svag. 

Nu måste jag sluta. 

 

Publicerad 12.09.2017 kl. 17:23

måndag

 

Önskelista hösten 2017

Slippa bli mer sjuk än såhär
Läsa en bok om dagen sluka hetsigt alla romaner
Ta en sista tur på brädan i september

Skriva om Broadchurch säsong två
Skriva ner allt det där jag tänker på

lära mig att fotografera igen.

Skriva en så in i helvete bra uppsats ni skulle bara veta.

 

Bli femtiofem år.
 

 

Publicerad 11.09.2017 kl. 15:27

fredag

Klipp håret lite ojämnt och snabbt i badrummet. Det gör ingenting om det blir hackigt. Om det inte går ihop där bak eller om det lutar en aning åt ena hållet. 

Vänta på att kvinnan du lever med ska rätta, jämna till det senare. 

Genom att klippa håret känns det som att du utför någonting. Eftersom att du ser resultatet direkt, i spegeln och på handfatets kant, är utförandet självklart gjort. Gå sen tillbaka till datorn och glo på det tomma dokumentet. 

Klistra fast hårtestarna som hamnat i handfatet på datorns skärm, som om det vore rader av text. Klistra, klistra, klistra. 

Förverkliga dina drömmar. 

 

Publicerad 08.09.2017 kl. 15:40

Stormen;
vet saker om litteratur, kvinnor och Susan Sontag.

När jag var liten kallade min farmor mig för pieni tyttö.
Hon försvann innan jag blev stor och hon kunde kalla mig för någonting annat.

"gråt inte - forska!"