20 juli

Det är svalare på kvällarna nu. Svalare, som i att min kropp inte reagerar på värmen. Svalare, som i att jag inte tar kvällsdoppet därför att det är för kallt (Det är det där med mensen också). I kväll ska jag sova i den egna lägenheten för första gången på två veckor. Den känns främmande. Som att jag gör ett besök hos någon annan. Som att jag inte minns hur det ser ut, hur jag ska röra mig. Det gäller bara en kväll, en natt. En vattning. Bryter av. 

 

 

20.07.2018 kl. 12:17

18 juli

Vi äter frukost, jag klär på mig, bäddar sängen, tar ut den svarta pälsen på promenad en stund. Det är svalare i skuggan än på flera dagar. Vi öppnar alla fönster i köket och i vardagsrummet. Dörrar smäller igen av draget, men vi öppnar igen. Jag sätter mig på tunnelbanan, på vägen ser jag människorna som äter frukost på gatan. De sitter i skuggan av huset, om några timmar går det inte längre, solen ligger rakt på. 

Jag åker till KB. Första dagen satt jag i forskarsalen. Då började jag frysa efter en stund. Sätter mig i glasburen istället. Har en plats jag gärna sitter på, men den är upptagen. Någon annan har kommit på dess geniala placering. Måste sitta en stund i det stängda caféet, för att hitta ensamheten. 

Det gäller att sätta sig på en plats som fungerar redan från början. En där jag kan sitta länge. Räknar tiden. Lunch tolv, halv ett. Sen tillbaka. Skriva till fyra. Åka hem, gå på promenaden. 

På kvällarna sitter du med en annan mamma och svarta faran på stenarna mellan de två stränderna. Jag har mens och är svag. Träffar C. Han har semester, eftersom att han fått jobb till hösten. Vi pratar om den "senaste tiden", utan att komma ihåg vad som hänt sen sist vi sågs. Var det före eller efter konferensen? 

Går hem, kommer in på gården. Ett gäng kvinnor har fest med öppna fönster på nedervåningen, en tatueringsmaskin ljuder genom varm kväll. Kommer hem när ni borstar tänderna. Svarta faran har somnat i hallen, får hoppa upp i sin säng. Han sover till sju. I värmen orkar han inte annat. Vi lägger en blöt handduk på honom när han sover. Efter en stund kommer han in i vardagsrummet, sakta, som ett litet spöke. Lägger sig på handduken igen. 

Vi tittar på brandkartorna hela tiden. Uppdaterar oss om vart de Italienska planen är. De som kan fyllas med flera tusen liter vatten. Det har brunnit i närheten, vi vet inte läget, men vi antar att det är släckt nu. Frågar oss om vi ska våga åka. 

18.07.2018 kl. 11:42

14 juli

Möter en bekant i bokaffären. Jag är där för att köpa en present till dig. Jag väjer först undan, jag blir så nervös. Vad ska jag säga? Men tillslut så står vi mittemot varandra så jag säger "hej Ulrika", och det går bra. Det är nya jaget, den uppdaterade versionen, säger "hej namn" och sen flyter det på. Jag inväntar vad den andra ska säga. Är kanske fortfarande lite hastig, men försöker att lugna ner mig. 

På kvällen går vi ner till vattnet. "Jag kan inte lova någonting", säger jag redan vid middagen och han nickar, något besviken, försöker att inte visa det. Men vi går ner till stranden och en av oss har stannat flera gånger på vägen för att dricka vatten eftersom at den svarta pälsen värmer så fruktansvärt fastän kvällen hunnit bli sval. 

Vi lägger våra handdukar på en sten på stranden medan du sitter kvar med den svarta pälsen, vi kallar honom Satan (därför att han är så gullig, därför att ingen skulle tro oss om vi sa att vi kallar honom Satan). Jag går ut en bit innan han kommer efter. Vi är nästan lika långa. Det är ju den här åldern de brukar gå om mig. Vi går längst med stranden så att vattnet inte höjs över våra kroppar till en början. Jag trampar lite snett, faller ner med ena sidan av kroppen. Det är lika bra, tänker jag, och låter vattnet svepa över mig. 

Vi simmar ett par längder. Fram och tillbaka. Han kan simma mycket mer än så, men vi har mycket att prata om samtidigt och snart blir svarta pälsen alldeles hysterisk. Det är för mycket folk för en tioveckors och vi börjar gå tillbaka i kvällen. Jag håller i kopplet och han går så fint. Den svarta pälsen blänker i kvällssolen. När vi kommer hem somnar han på badrumsgolvet medan vi tre borsta tänderna. Jag bär försiktigt in honom till hans säng. Han försöker inte ens tugga på lakanet. Lägger bara huvudet tungt mot kudden.

14.07.2018 kl. 13:53

10 juli

Jag har plockat upp McCullers igen. Läser en mening eller två. Det är svårt att hinna mer nu när valpen är här. Valpen. Ibland tittar jag på honom och förstår inte att han är på riktigt. Jag vet inte vad han annars skulle vara, men han binder mig till dig på ett helt nytt sätt. Han är inte min, inte alls. Han är din, bara din. Men han har också valt mig, kommer när jag ropar hans namn. Biter i mitt öra när han lyfts upp för högt, kissar på min skjortärm.

Vi googlar. Det är det värsta en kan göra. "Han kräktes, vad ska vi göra? Här står det att han är dödssjuk!" Sen lugnar vi oss, han gör det inte och vi tänker att det nog inte är någon fara. "Borde vi byta foder?"

Vi är trötta. Jag kan inte ens tänka mig att ha ett litet litet barn. Jag är trött. Jag får jobba hemma på förmiddagarna för att orka. Jag åker in några timmar till kontoret. Hemma öppnar jag mejlen klockan sex, strax efter att vi har varit ute. Han äter på allt. Jag måste skrapa med mitt pekfinger längst tungan och tänderna flera gånger varje promenad. Om jag skulle dricka för mycket vatten skulle det börja sippra ur de små hålen på fingarna.

Maria Karlsson tänker också på Sara Ahmed när hon läser Bannlyst.

10.07.2018 kl. 14:58

1 juli

Nedan följer utdrag ur längre text, påbörjad juni 2018.

De talar om att lägga ifrån sig böcker. Att inte vilja läsa klart. De äcklas av dem. Lägger dem ifrån sig och tar aldrig upp dem igen. Mår fysiskt illa av att se omslaget, en annan läser den flera gånger just därför. 

Jag är en sån som lägger ifrån mig böcker. Jag har inte tid att läsa romaner som jag är ointresserad av. Senaste året har jag lagt ifrån mig tre. De finns fortfarande, och kan väl ägnas en blick då och då, men oftast väcks återigen endast det där ointresset. 

Men de äckliga böckerna.

Jag älskar dem. Men jag väljer dem också med omsorg. Vilket äckel är det vi talar om? Lolita är äcklig, men samtidigt ett litterärt mästerverk. Det är så vi säger. Det är en fantastisk roman med en fruktansvärd berättelse. Jag är ointresserad, inte äcklad. Jag förstår inte vad jag ska få ut av att läsa en sådan roman. Det finns berättelser som är mästerverk i sig, som skapar sig själva som litterära mästerverk utan att vara Lolita. 

Ta Bannlyst, Selma Lagerlöf, som ett exempel. Romanen rinner av äckel. Det var så mycket äckel att Lagerlöf bad Valborg Olander ta bort ett par, förändra, göra den lite mjukare. En roman så äcklig att äcklet inte fick plats. Mottagandet var svalt. Det hade inte läst äcklet som litterärt, utan antog en sorts distans till verket därför att det var för rörigt. 

Men är inte det just äcklet i sig? Här hade jag kunnat driva Kristeva och det abjektala, när människan äcklas över sig själv. Det var vad Lagerlöf hoppades att läsarna skulle förstå. Men kritikerna ville ha litterära mästerverk, kvalité, inte äckel. Inte krigsroman med kärlekstema. Inte äckel som smakar just som äckel. 

Linda Schenk, som översatt just Bannlyst till engelskan, under titeln Banished, påtalade under Selma Lagerlöf-konferensen i Karlstad i mitten av juni, att en favoritförfattare inte måste vara jämn och perfekt alltid. Vi kan uppskatta de 'sämre' verken, när vi förstår vad vår författare är ute efter. Den behöver inte vara ett litterärt mästerverk för att väcka äckel. 

För mig är Bannlyst en civilisationskritisk roman. Hur kan, som Lagerlöf själv undrade, den civiliserade anse att det är rätt att starka krig? Det finns ingen logik i detta, bara döda kroppar. Kritiken rör sig i romanens alla lager, mellan krig, död och kärlek - det är däri dess mästerlighet ligger. I det dolda lyfter Lagerlöf fram en kritik mot en civilisation byggd på institutionell moral och etik men som själv inte bekräftar den. För kriget är moraliskt och etiskt fel, liksom andra av institutionell art fattade. Här finns en kritik mot kyrkans predikan om rätt och fel, en kritik mot påhittad moral, därför att den passar. 

En roman som fler borde ta till sig och läsa i dag, inte som ett av Lagerlöfs litterära mästerverk så mycket som för att väcka äcklet mot det som pågår i vår värld i dag. 

01.07.2018 kl. 12:15

(mellan)

Jag beslutar mig för att låta håret växa. Det ska bli långt och jag ska ha flätor som Patti Smith, tunna flätor, som börjar vid öronen. Patti brukar ha fyra, fem sex stycken. Sen ångesten i vintras så har håret liksom inte betett sig. Det är mitt eget fel. Jag klippte här och där, utan ordning, utan att bry mig om alla how to-filmer jag tittat på i flera månader. Det kommer därför att ta tid innan håret återfår sin tidigare struktur. Om ens. Det grå tar över, precis som jag längtat efter. Min tanke är, att håret ska ha växt så att mitt ansikte, ja det där ansiktet jag inte känner, även det ska ha förändrats till någonting bekant. 

När jag är bekant med mitt ansikte, då kan jag börja fläta mitt hår. 

Då vet jag vart jag varit, då vet jag vart jag är på väg. 

 

24.06.2018 kl. 12:45

23 juni

Jag öppnar garderobsdörrarna och hänger in de två skjortorna som hängt på tork efter tvätt. Jag hänger upp den ena på sin trägalge, den andra får en i sammet, en tunn, den nästan bågnar under tyngden av det nytvättade, svagt frasiga tyget. Jag drar min hand över alla skjortorna. De är ett trettiotal, du har nyligen räknat. Du skäms lite men det gör inte jag. Jag älskar att du har ett trettiotal skjortor som du använder. För det gör du, jag har sett det. Det vore en annan sak om de enkom hängde i garderoben som lik. Istället bär du dem, bär upp dem. En av mina favoriter, den mörkt blå, är så mjuk att den känns som din hud. Jag låter min hand glida över skjortorna, längtar efter dig. 

I går kom det för mig att längta efter din doft. Jag, som inte har något luktsinne att tala om. Det är enkom förvirrat och övergivet, liksom längtade efter att få känna dig. Jag vill få känna din doft. Vill bli övertygad om att jag förstår den. Ibland tror jag att den djupa oron i mig har satt sig i mitt system så att jag ska tvivla även på det jag hör (det gör jag ofta) och dofter som kommer i min väg. Det är endast ett par gånger jag vet precis. Jag blandar ihop dem. Som att mitt doftminne är stört, rörigt, osamlat. 

En gång trodde jag mig förälskad. Jag har förstått i efterhand att så inte var fallet, var det var en besatthet skapad för att roa andra. Nåväl, hon doftade ingenting. Jag minns att någon talade om för mig att vi dras till dofter. När jag låg där i hennes säng med hennes kropp intill mig, bakfull och faktiskt djävlig, så kunde jag ändå inte känna någon doft alls. Jag förstod att där inte fanns någonting att förälska sig i. Att det var tomt. 

Men du, du doftade redan från början. En doft jag förstod långt senare och som du sen gav mig. Den sitter ihop med oss. Din hud doftar av sig själv, det vet jag. Du ber mig beskriva den men jag kan inte säga annat än att den doftar Hud. Den doftar som människan jag älskar. Du ler, jag vet att du ler när jag säger det. Men jag är också orolig över att jag inte kan beskriva hur du doftar. Eftersom att det hör samman med att jag inte kan beskriva hur du känns för mig. Att du är alltsammans och samtidigt en helt annorlunda. Hur du fäster i mig, skapar sammanhang och samtidigt. När vi varit på äventyr och kommer tillbaka till varandra, får dofta, känna, tala om. För att vi ska vara samtidiga måste vi också röra oss på andra platser. Inte växa ihop, inte bli allt för bekanta med våra dofter, röra andra platser, skapa egna historier. Doften har jag kvar. 

- - - 

 

23.06.2018 kl. 15:04

27 maj

Jag är så ointresserad av att resa. Av att röra på mig. Det handlar väl dels om skräcken, rädslan för det ovana, men liksom också om ett faktiskt icke-intresse. 

Det är en floskel, men jag reser ju i människors kroppar hela tiden, genom böckerna. Det är genom litteraturen som min rörelse sker. Det är också genom litteraturen, eller, den speglade verkligheten vi kallar för litteratur, som jag växer. Som jag finner min förändring. 

Sen i fredags har jag läst om Susan Sontags utgivna dagböcker. Rättare sagt åren 1965 - 1967. Jag försöker liksom ta fart och se vart hon (vi) kommer ifrån och vart hon (vi) är på väg. 

Jag förstår det som, med tanke på all den förändring som är i antågande, att även jag kräver förnyelse. Alltså, min kropp kommer att formuleras på samma sätt i din blick som den gör nu, men någonting annat kommer att ha hänt, förändrats, kanske blivit till. 

Jag är ännu inte helt säker. När jag vet, då kommer du att märka. 

27.05.2018 kl. 17:57

21 maj

Jag känner inte igen mig själv. Mitt ansikte. Min kropp. Som en mellanväxt, ett mellanrum. 

Jag avskyr mitt ansikte. Som det är nu. Det är obekvämt, obehagligt. Det ser inte ut som jag minns. Är det detta som är åldern? Eller är det en tvekan? Att kroppen gör sig redo, för att röra på sig. Men är jag fortfarande den kropp som jag alltid varit? 

 

Va? 

 

Jag föraktar mitt hår. Det spretar inte ens, utan är bara. Det ser inte bra ut tillsammans med mitt ansikte. Jag trivs inte i det. Jag saknar det blekta, det som gick att se ut i. Jag vill klippa mig, jag vill inte klippa mig. Om jag klipper mig finns risken att jag måste ENGAGERA mig. 

och om det är någonting jag aldrig gjort, är det att orka engagera mig i mitt hår. 

I mitt ansikte. Jag försöker lära mig vart jag ska fästa den röda färgen. Är det mitt på kinden? En bit upp? Jag ha bara det röda där. Och sen kanske på läppen. Jag har lite här och där. 

Ibland tänker jag på de som har sett ut hela sina liv. Som liksom, har växt in i sina ansikten. 

Och så jag. Som varit ful så länge. 

21.05.2018 kl. 20:49

6 maj

jag övar - övar - på att vara modig. På olika sätt. Dels, att jag tar med mig Adrienne Rich. Att jag liksom bär hennes tankar nära igen, att jag tänker

det är så nära verkligheten. 

Men också, att det jag tänkt på så länge, nu är sagt. Och att det får vara så. Att vi lämnar det där, för att vi kan inte längre bara underhålla oss med distansen. GUD JAG ÄR ALLDELES FÖR SVAG FÖR ATT SKRIVA TEXTER KAN INTE DAGBOKISERA MIG. 

 

Låt mig citera Susan Sontag. 

 

06.05.2018 kl. 20:00

22 april

Vi går igenom hela Dungeons and Dragons. Jag minns nog mer än vad jag trodde, jag kom ihåg det där med hur en fördelar guldet i början. Eller vad det nu var. Sen går vi en promenad på en halvmil över Södermalm och när vi kommer fram så är det så jävla svårt att välja. Jag köper ett rollspel och skickar en bild till C. "Fantastiskt!"

Det är då jag kommer på idén. Att skapa den alternativa verkligheten där allting utspelar sig som aldrig hade hänt. Den fiktiga autobiografin. Det kräver att jag går och läser om de gamla tiderna, tiden då jag inte var här. 

Jag tar en burk färdig tomatsås, men det är så onödigt. Jag kan ju göra egen. Men i den alternativa verkligheten hade såsen behövt vara färdig. Det hade inte funnits tid åt tomatsås i alternativet. Jag hade gjort någonting annat. 

Ibland tror jag att den där kniven i hjärtat jag kan känna när jag tänker på allt jag missat med dig kan bli parallell med den här. 

 

 

22.04.2018 kl. 17:37

20 april

07:04. Jag har bestämt mig för att jag går lite senare i dag. Att jag kan sitta en stund. 

Jag måste läsa de senaste artiklarna om Svenska Akademien, innan jag går till jobbet. Det är faktiskt sant. Jag måste faktiskt läsa dem nu. Innan jag bestämmer mig för vad jag själv ska tycka.

Tulpanerna inne på kontoret står där sin andra vecka. Jag ska köpa nya på måndag. Så får det bli. Tulpansäsongen är så kort. Därefter vet jag inte vad jag ska ha för någonting i tulpanvasen jag köpt. 

Det var ju synd att jag glömt min lackkjol hemma hos A, tänker jag innan jag börjar klä på mig. 

Det var ju synd att mina röda lackbyxor jag beställt låter för mycket när jag går så att jag måste skicka tillbaka dem. 

Det var ju synd att jag råkade dra elementet åt fel håll, så det var jättevarmt när jag vaknade istället för svalt. 

Det var ju synd att jag hade behövt gå till terapeuten varje dag den här veckan men bara har ett möte i veckan. Jag måste påminna mig själv om att det är därför att jag inte orkar mer. 

Det var ju synd.

07:07. Måste bestämma mig för vad jag ska ha nu när lackkjolen inte är här.

20.04.2018 kl. 08:03

8 april

Jag har börjat skriva på en text. Egentligen är det tre, men det finns än så länge bara tecken i en av dem och ja, det är ju bråttom som vanligt. 

Jag undsätter en stund varje dag på kontoret, som en paus, istället för fika, för att skriva på texten. 

Texten är tematisk. Den har alltså ett tema jag utgår ifrån, sen är händelserna det som temat rör sig runt. Händelserna blir på så sätt sekundära, men också ett måste för att tematiken ska bli trovärdig. 

Jag läser Agnes Lidbecks Finna sig. Jag försöker läsa den, men den har ett tema som är för mig helt främmande - man och kvinna. Ja, det låter väl dumt. Men kanske är det så att jag ser det genomskinliga (Lidbeck tycker inte om sin protagonist, hon ser ner på henne genom språket. Genom hur hon förminskar henne mot den intellektuelle mannen. Gör henne vek. En protagonist får vara svag, men inte vek inför författarinnans egen blick) därför att jag inte förstår lockelsen i det. Tematiken, att vilja vara den svaga kvinnan, är förstås en sak. Men att skriva ut den, utan att förminska, utan att förakta henne, det är svårare. 

Jag skriver om kvinnor som, om de hade funnits, inte längre finns. Om kvinnor som jag bara kan drömma om. Det är svårt. För vad händer om jag ynkar för mycket för någon av mina hjältinnor? Vad händer om jag daddar med dem, gör dem små inför det stora jag vill berätta? Om jag, för tematikens skull, låter dem försvagas. 

Så jag skriver in ett lugn, en saga så att säga, en fantasi om att allting är möjligt. Att tiden inte är linjär, att den inte heller är determinerad, alltså minerad, farlig för begäret. Det är väl där tematiken finns, i faran för begäret. 

En gång i tiden var jag olaglig. Jag tänker mycket på det. Att allt jag har, alla mina möjligheter att leva ett liv som alla andra, har givits mig därför att lagar skrivits om. Omformulerat och omförhandlat mitt privata utrymme. Det är, så att säga, ett tema i mitt eget sätt att leva. I de texter jag skriver är jag väl medveten om att det privata är politiskt, men jag försöker att låta bli att tänka på det. Precis som de kvinnorna var tvugna att låta bli att tänka på det för att kunna stå ut. 

 

08.04.2018 kl. 10:57

20 mars - att resa i litteraturen, en tankekarta.

Min bästa vän älskar att resa. Hon älskar att resa mest av allt i världen. Till platser som finns bortom vårt egna eurocentriska förstånd, som vi mest blickar på med just detsamma o-förstånd just därför att vi tror att vi är centrum. Hon älskar att resa och jag älskar inte att resa. Åtminstone inte fysiskt. 

Förra veckan inhandlades Carson McCullers debutroman The Heart is a Lonely Hunter från 1940 i en fantastiskt snygg och läsvänlig Penguin Modern Classics-utgåva. Romanen kretsar kring den dövstumme Singer, vars tystnad är någonting som, klassiskt men sant, får andra att tala. Romanen utspelar sig i den amerikanska södern. Jag kan känna den torra luften, de fnasiga lövverken, doften av kaffet som rör sig mellan frukost, lunch, middag och nattens gäster. Min resa är inte bara till en annan plats, utan även en annan tid. På så sätt kan det tyckas att jag är mer rörlig än min väninna. Men det behöver inte vara så.

Inkheart, Cornelia Funke, går det att finna följande mening; "Books have to be heavy because the whole world's inside them". Romanen är ett sätt att närma sig världen och människan samtidigt. Människan av just den här världen. Den fylls av mening, genom att präglas av just de människor (eller ickemänskliga djur för den delen, robotar, etc) som fyller dess romanvärld. Och dessa världar, är för mig, antagligen lika viktiga som de där "verkliga" världarna är för min bästa väninna.

Min värld kräver en särskild sorts ingång, ett intresse, ett språk, en möjlighet att fånga mig. Precis som den oupptäckta platsen, kan ett oupptäckt språk öppna upp helt nya världar, platser och tankar för oss. Den varma asfalten, horisonten som aldrig kan fixeras av värmen. Jag har försökt ta upp Pioner, Isabella Varicchio flera gånger, men den världen attraherar mig inte. Den lyckas inte dra mig riktigt in i sin romanvärld, såsom jag behöver för att vilja stanna kvar och utforska dess mänsklighet.

 

Annat är det med McCullers. Jag ser den, även fast den inte berättas. Jag ser den lilla staden dit Singer flyttat för att vara nära sin enda vän. Samtidigt läser jag Yanagiharas Ett litet liv. Den världen är långt bort från McCullers dammiga gator, de kommer aldrig att vidröra varandra varken i tid eller rum. Men jag kan vara i dem båda samtidigt. Under dagen tänker jag mycket på platsen i The Heart is a Lonely Hunter. På vad jag kommer att möta där, och hur ensamheten blir så tydlig när den som de tilltalar inte svarar. Liksom jag tänker på hur vänskap formuleras i en storstad där människor finns överallt, där varje gata är en potentiell träffpunkt för någonting annat, någonting nytt. Ensamheten är istället situerad i kroppen, mycket mer än i det oändliga utrymme som tycks finnas mellan människorna i McCullers debut. 

När jag möter världen genom romanen förstår jag hur vi själva skapar våra världar. Varje roman är en kontruktion av någonting konstruerat, kanske ett bevis för just världen som en evig konstruktion, en evig formulering av bevis på just sin egen naturlighet (och just därför också sin icke-naturlighet). Ändå kallar jag den alltid verklig. För mig är varje romans verklighet just lika verklig och pågående som den jag befinner mig i när jag läser. Om dessa verkligheten inte vidrör varandra, så är det för mig inte en resa värd att ta.

20.03.2018 kl. 21:43

27 februari

Fortsätter att förvånas av att ordet "kvinnotyper" i forskningen jag läser. Att det är viktigt att definiera "kvinnotyper" (särskilt märkligt i en bok om gruppen), och att dessa "kvinnotyper" är så lätta att känna igen, definiera, och därmed placera i relation till andra typer och sen är saken klar. 

Jag tillhör en av dem som menar att Annika är den med agens av Pippi Långstrumps kompisar. Det är hon som säger "nej, jag vill inte göra det där", medan Tommy gör precis som Pippi. Han stärker sin ställning som pojke genom att våga, men han är samtidigt helt undergiven Pippi när han går med på allt hon gör. Annika speglas som feg, men egentligen är hon modig som väntar in det egna beslutet, låter det gå en stund i den ovana värld hon träder in i. 

När jag läste en Astrid Lindgren-kurs förra sommaren, som jag hoppade av på grund av tidsbrist, så hade jag tänkt skriva om just Annikas agens. Och hur lätt det är att glömma bort när kvinnor har agens just därför att de beter sig som en "typ". För Annika blir typisk i sin rädsla, i sitt "nej". Medan Tommy speglar den maskulina rollen av att ge sig hän och våga, inte vara rädd (Men visst är Tommy rädd?). 

Rollen som skev, som a-typisk eller annorlunda är Pippi själv. Det får bara plats en normbrytare, särskilt om hon är flicka/kvinna, i taget. Annars riskerar även de att bli en typ, en avart förvisso, men ändå en typ. När så Annika fungerar som "flicktyp" mot Pippis skevhet, bekräftar hon också det annorlundaskap som Pippi så väl behöver för att fungera som sin roll. 

Flickor ska identifiera sig med Pippi, bli starka, modiga. Det är som att tolka sig själv som Lilla My. Inget fel i sak, men ingen vill ju vara Snorfröken heller. Flickan vars agens skrivs bort och ut, eftersom att hon bekräftar flickan, är den ända ut i fingerspetsarna. Vi får så tidigt lära oss att vi inte ska vara dem, att det inte ens är relevant för oss att se oss själva som dem, vilja vara dem. Vi lär oss att inte se dessa typer, annat än som just typer, och aldrig innehavare av en egen agens. Men om vi tittar på vad flickan Annika gör i sitt nej genom att inte gå med på Pippis burdusa orädsla så ser vi att hon inväntar sig själv och  skapar sin helt egna agens.

27.02.2018 kl. 09:54

23 februari

Jag och R testar olika karaktärer i spelet vi delar. Vi tycker det är fusk när de är för OP, overpowered. Eller när de inte passar in i  spelets design. När det bara är till för att vara något kul i spelet, som Spiderman eller Yoda. När de inte tillför någonting till upplevelsen. 

Jag läser om grupper och antecknar "Vårt land 1904/1905". Jag har skjutit upp uppsatsen till i höst. Det känns bra. Jag har fortfarande en stark känsla av stress i kroppen som rinner ur mig medelst tårar, men det känns ändå bra. Som att det börjar ordna upp sig i skallen nu. Så jag läser om grupper. 

23.02.2018 kl. 19:21

19 februari

Kalla fötter. 

 

Jag har har
kalla fötter. 

 

Det är mörkt i rummet när jag vaknar. Snön har bäddat in världen igen. När jag hasar mig ur sängen känner jag hur kylan drar tio centimeter ovanför golvet. Kanske ska börja sova med tofflorna i sängen. Går in på toaletten. Värmen från elementet som går mig till bröstet, kylan som rinner genom fönstrets slitna karm ovanför axeln. Ett uppvaknande kanske? 

 

Det är märkligt svårt att låtsas. Jag har fantasin, men den går stick i stäv med det stökiga golvet, där allting hamnar till slut och de kalla fötterna. Det är kanske snön. Jag har aldrig fantiserat om snön. Den hör inte hemma här. 

I går var det söndag och jag såg Regarding Susan Sontag tre gånger på eftermiddagen. Det behöver göras ibland. Fyllas på. 

Jag måste rensa på skrivbordet. Det säger jag jämt. Om jag skulle göra en sån där uppräkning som Martina Lowden gör i Allt skulle jag behöva flera sidor. Det skulle bli halva boken. 

Jag har skrivit förhand i dagboken. Den börjar om tre gånger, varje gång i februari. 2015. 2017. 2018. Det är alltså någonting med att inte kunna förhålla sig till nyår som den eventuella nystarten. Seg i starten, så kan vi kalla det. Att i början av slutet av februari öppna dagboken och försöka igen. 

Märkligt också, att jag dagen efter att jag skrivit ner tre tankar som är farliga för andras känslor, antecknar detta här. Att jag skriver på flera ställen samtidigt. Att jag förhalar ögonblicket av tystnad genom att bryta ut språkligen. 

 

19.02.2018 kl. 10:44

februari

Jag måste koncentrera mig. 

15.02.2018 kl. 23:01

fredagslista

 

Det är fredag! Det är möjligheternas fredag (jag ska läsa introduktionsmaterialet till min nya arbetsplats, kanske köpa en ginger beer.) och det är dags för socialisering. En lista inhämtad från bloggosfären.

fyra saker jag gjort den här veckan
ett - träffat min uppsatshandledare efter ett desperat "kan vi ses?"-mail. 

två - Klippt sönder mitt hår. Lite som när Lotta på Bråkmakargatan klipper hål i den kliande jumpern, minns ni? Så kändes det. Tills jag klippte sönder det. Av någon anledning trivs jag väldigt bra i att se lite skev ut. 

tre - gjort yoga en morgon av fem. 

fyra - sett senast upplagda säsongen av Elementary på Netflix samt haft djupa samtal om senaste Beck med min far. Båda givande. Farsan har rätt intressant filmtaktik. I flera år har han haft som projekt att se samtliga filmer med eld på omslaget. Men nu har de blivit så dåliga säger han, så nu ska han se alla heistfilmer istället. Spännande!

fyra helgplaner
ett - gå på middag på lördag. Det ska firas massa saker samtidigt
två - lufta elementen här hemma (helgen börjar nu)
tre - skriva
fyra - planera nästa vecka

fyra saker jag brukar säga
ett - "holy fuck mother"
två - "typ", "ba", "liksom"
tre - "X är så rolig..." för att sen berätta någonting som inte alls har med humor att göra
fyra - "mmm"

fyra saker jag lyssnar på 
ett och två - Cortex två låtar "Criminal Code" & "The Freaks"
tre - Mumlet av Jossan som pratar i telefon
fyra - Samtalen omkring mig på konditori Valand

fyra saker jag önskar mig
ett - Att det faktiskt hjälper att lufta elementen, det är fruktansvärt kallt här hemma. 
två - En snygg men konstig tjocktröja
tre - att Patti Smith lägger ett till Sverige-datum på sin turné så jag slipper åka till Way Out West. 

Ja det var allt! Känslan av att känna någon. 

 

 

09.02.2018 kl. 12:44

litterär insikt 2017

En av mina favoritbooktubers Books by Leynes har under 2017 producerat serien Black Writers Matters och hennes läsningar av Baldwin och Lorde har varit viktiga upptäckter för mig under 2017, där jag själv återupptäckte Baldwin i och med dokumentären I am not your negro, vilken ni måste se! Lorde är en återkommande "to be read", särskilt eftersom att hon arbetat mycket tillsammans med Adrienne Rich, vars arbete jag återkommer till ofta (Hennes tankar om obligatorisk heterosexualitet är grundläggande för min uppfattning om sexualitetens formulering i det västerländska samhället).

Under januari fylls booktube av best of/worst of 2017. Sammanfattning av hur deras respektive läsår representeras ofta i just dessa best of/worst of, där innehållet oftast reflekterar över en bra handling, en protagonist att identifiera sig med, eller just det omvända. Men Books by Leynes hade på sin best of med Nabokovs Lolita. Inte bara för bokens estetiska värde, utan också därför att den förändrade hennes uppfattning om läsandet och hur hon läser. "Lolita really destroyed me", säger hon, läsningen var en fruktansvärd upplevelse där hon ville lägga ifrån sig den flera gånger, men faktiskt inte gjorde det. Hon tog sig igenom den, och förhöll sig till den som en berättelse om en pedofil, inte en kärleksförklaring. Men när hon avslutade läsningen var hon, trots tårarna, tom. Romanen fick henne att känna, och tänka, på ett sätt hon inte tidigare hade gjort. 

Och Book of Leynes analys av Nabokov fick mig att reflektera över min viktigaste bokmässiga-insikt under 2017. En insikt som förändrade mitt sätt att se på en specifik författare.

Under 2017 läste jag mycket Sara Stridsberg. Jag hann med novellen American Hotel som gavs ut på Novellix och Medealand och andra pjäser. Jag läste Happy Sally för första gången, och tog upp Drömfakulteten igen (Jag tror mitt problem med den är att jag inte tycker om Valerie). Framförallt så läste jag Darling River. Det tog väldigt lång tid. Jag la ifrån mig den flera gånger. Samtidigt som jag läste Darling River läste jag också Birgitta Trotzigs Dykungens dotter. Det var som att stoppa ner kroppen rakt ner i gyttjan. Med huvudet före. Drunkningsfara!

Dykungens dotter är fortfarande inte utläst. Hon ligger, tillsammans med andra böcker, i en hög för senare tillfällen. För stunder då jag kan lägga mig i gyttjan igen. 

Men Darling River läste jag ut, och jag förstod den inte. Jag visste inte vad jag hade varit med om, jag kunde inte tolka vad jag kände för den. Så för några månader sen fick jag veta att den var "en sorts Lolita". Och bitarna föll på plats. Det var flera bitar som föll på plats, som till exempel att jag tycker att Stridsbergs sätt att locka fram den äckliga kvinnokroppen ofta är på bekostnad av densamma, men framförallt så kunde jag äntligen förstå varför jag lämnades så ambivalent till Darling River. Känslan, att den lämnade mig ensam och övergiven, och inte uppfylld och mänskliggjord. Känslan, att den övergav inte bara mig, utan även alla kvinnorna inuti texten. 

Jag trodde att jag lagt ifrån mig boken därför att texten förmedlat ett äckel, vilket självklart var sant - men samtidigt förmedlade den en reproduktion av någonting som, när en väl klär av det allt äckel och slem, ser likadant ut. Fult och smutsigt, bakom en grotesk (särskilj här på grotesk och girlesque) kropp som rör sig mellan sjuk och sjuk, mellan män och man, mellan gyttjan och svärtan. 

Att inte ha tillgång till denna kunskap, om att skavandet var ett obehag, fick mig att fundera på varför jag hade så svårt att definiera obehaget. Andra författare jag läst har jag direkt kunnat peka på vad som varit svårt. Varför jag låter bli att fullfölja dem, eller lägger dem i högen med dykungar. Men jag ska ju älska Sara Stridsberg. Det ingår i min fantasi-kanon att älska Stridsberg, att utmärka henne och hennes språk som mitt språk, som den äckliga kvinnans språk. 

Min insikt, således förutom just den om romanen i sig, handlar framförallt om att jag läser med en förförståelse om innehållet, som rör sig före mig själv. Jag läser en bok och upptäcker den innan jag har hunnit tänka ut den själv. Jag kände igen detta i min läsning av Herta Müllers Hjärtdjur, vilken också var en tung läsning för mig. Men den lämnade mig inte sökandes ett svar på vad som skavde. Istället lämnade den mig med en känsla av att ha förändrat mitt sätt att läsa, att förvänta mig mer av det jag läser. Och Stridsbergs Darling River var en bok jag för-förväntade mig mer av. Och som sedan lämnade mig vaksam på mig själv. 

13.01.2018 kl. 19:46

god jul.

Vi håller med varandra om att det varit en ganska dålig jul, och jag orkar inte ens stanna kvar därför att jag inte är någon just nu. En fläck, en spottstyver, så som en liten lort kan känna sig.

Insikten att jag har låtsas så pass bra att jag själv gått på det under flera år är överhängande. Men det går inte mer. Jag är för trött. Jag kan inte sortera i mitt huvud och jag tänker hela tiden att jag är utbränd men det är inte det. Jag måste använda mitt huvud för att fungera, och nu när jag inte kan det. När jag förstår att jag låtsas så bra att jag trott på det själv... Jag förstår varför det framförallt är akademikerbarnen som går vidare från magister/mastern, de som fått bildningen hemifrån. Jag förstår att det inte finns plats för en sådan som mig, en som inte ens kan den svenska grammatiken. Någon som varken gått klart grundskolan eller gymnasiet med fullständiga betyg. Någon som inte kan ta sig upp ur gyttjan själv. Så istället ger jag upp. Förblir lorten. Förblir den som inte kan stå upp rakt, eller ens böja sig framåt, sidleds eller vad det nu än kan vara. Jag vet ju inte. 

Väntar på att det nya året ska börja så att jag kan säga till min handledare att det inte blir någonting. Att jag inte är den hon trodde att jag var. Det värsta är, att det enda jobb jag kan, är inom högskoleinstitutionen. Så jag måste på något sätt hålla mig kvar, men som administratör. Även det känns som både ett nederlag när det handlar om att jag inte klarade av att vara en faktisk del av forskningsvärlden utan blev en sån som tittar på. I en sån värld är det ett hårt slag, där doktoranden är den som kokar kaffe och post-doktoranden den som diskar glasen efter festen. Inte ens det kommer jag att bli. 

Så länge berättar jag lite här och där, skvätter om det. Försöker förklara så att andra ska förstå, men det går inte. 

28.12.2017 kl. 15:26

25 december

Jag tar en bild. Sen förstår jag inte vad det är jag gör, så jag låter bilden ligga en tid. Sen tar jag upp den igen, tror att jag börjat förstå. 

 

Nu är den bara ful. 

 

25.12.2017 kl. 22:14

Stranger things

 

Jag har (vågat!) se hela säsong ett av Stranger Things. Nu är jag mitt i säsong två. Jag pausar nu. Jag måste anpassa det efter sömnen, den där jag sover ensam eller den där jag sover i samma säng. Jag har sovit här ett par nätter nu, men ska till den andra lägenheten och städa. Vi ska julstäda! Kulstäda, säger jag, eftersom att vi har fått en mycket bättre dammsugare. Farsan kom över med den i söndags. Vi åkte förbi lägenheten där han ska bo nu. Vår familj flyttar ibland. I tur och ordning. Jag hoppas att morsan bor kvar ett tag till, men hon är den som är bäst på att bo in sig också. Men jag har ett särskilt barndomshem. Är det inte märkligt - att barndom innehåller just ordet dom? Och att vi talar om psykologin som att det är i barndomen det händer, där döms vi till det beteende som kommer att prägla hela vår uppväxt, och vårt vuxna liv.

Jag har bestämt mig för att jag har uppsats-ledigt den här veckan, och arbetar nästa. Med ledigt menar jag inte att jag har ledigt, jag har fortfarande en inlämning. Men att jag inte ska känna skuld för att jag inte sitter mina timmar om dagen.

Ikväll är det julfest med dans. Jag ska ha extra sula i skon, så den inte åker runt där på dansgolvet. Jag har nästan alltid för stora skor. 

Stranger Things är så fin, tycker jag. När jag inte är rädd kan jag verkligen uppskatta serien för hur den slår vakt om så många aspekter, allt från musiken till barnens rollspelande. Jag pausar i skolkorrioderna för att titta på kostym och mask. Det är inte överdrivet, bara precis sådär som det kan vara i en högstadieskola på 80-talet. Det jag saknar är hårdrockarna, och kanske att jag tycker att Mad Max inte får tillräckligt med utrymme. Som att de inte kan skriva in tillräckligt, då går det inte ihop med storylinen tillslut ändå. Det är inte lika välgjort som de tomma sidorna i boken om kvinnan som dricker för mycket, men det är ju annat som väger upp. Det är det. 

 

edit: moby har släppt nytt.

20.12.2017 kl. 11:20

F I L M - Falsk som vatten

 

"Du är bra" "Du är mycket bra" 

Jag har sett de allra flesta av Hans Alfredsons filmer, inte bara de han gjorde tillsammans med Tage Danielsson, men jag har länge undvikit Falsk som vatten, från 1985. Många har varnat - sagt att den är läskig, inte alls som de andra, och att det obehagliga är att allting är lite på låtsas, fast ändå helt på riktigt. Vi har en filmlista, vi två, och den går vi igenom då och då, lägger till, drar bort. 

Hans Alfredson är framförallt känd för sitt samarbete med Tage Danielsson, där namn som Gösta Ekman (Den yngre), Lena Nyman och Martin Björk och dyker upp i återkommande sammanhang. Falsk som vatten är en annorlunda berättelse, där de komiska inslagen är få (jag vet inte ens om de är medvetna, eller om det bara blir komiskt därför att osäkerheten är så stor?), Alfredsson har skrivit en komplicerad skräckhistoria som utspelar sig delvis i förlagsvärlden. 

En gift förlagsman, John, förälskar sig i poeten Clara. När det två träffas är Clara tillsammans med Stig, som även han tillhör Johns förlag. När Clara och John inleder sin relation är John fortfarande gift, men relationen är kylig. Ändå fortsätter de att vara gifta, John sover ofta i lägenheten han fixat till Clara men så börjar Clara känna sig förföljd. Det är någon som går efter henne på stan, och tillslut märker hon att någon har varit i lägenheten. Det hela eskalerar, och John misstänker att Clara är psykologiskt utmattad av situationen. Men var är Stig? 

Filmen har en dramatisk framtoning, men plötsligt överspel från skådespelarna får filmen att verka mer suggestiv än vad manuset insinuerat. Den kalla svenska vintern står som bakgrund för det hela, och i en scen sitter John och Clara på en uteservering, träden har för länge sen förlorat sina blad och det ser så kallt ut där de sitter utan kappor. 

Varje gång filmen slirar till, varje gång den beter sig så som förväntat av Alfredsons mer komiska sida, tänker jag på om det är meningen, eller om det är ett sätt för Alfredson att förhålla sig till det dramatiska skräckinjagande - genom ett visst mått av humor. Ibland är replikerna så märkliga att jag inte förstår om de ska tas på allvar eller inte ("ååh, vad det är gott med vatten"), eller om vi ska förhålla oss till filmen som ett experiment, en vilja att undersöka skräckgenren inom en svensk kontext. 

Hur som helst satt jag och gömde mig bakom A ett par gånger under tiden, musiken gav såklart en förvarning om vad som komma skulle. "Du får säga till när det är över!" säger jag och piper bakom hennes rygg. Men var det egentligen så farligt? Var det kanske bara en stämning som skrämde mig, liksom det så oftast är. 

Jag såg Scream, 1, 2 och 3 flera gånger om dagen när jag var yngre. Jag minns inte när jag slutade, jag minns bara att en dag gick det inte. En dag blev jag rädd och jag slutade inte vara rädd. Jag har försökt titta på Stranger Things, men det går inte. Jag blir så rädd och eftersom att A inte är intresserad av att se den, så har jag ingen rygg att gömma mig mot. Istället får jag googla på vad som hände sen. 

Se ändå Falsk som vatten, det är en spännande berättelse, följsam som en bok och det är alltid värt att se Alfredsons arbete, oavsett om det är komiskt på riktigt eller inte.

06.11.2017 kl. 12:56

Kulturens ABC - livepodd!!!

Ä N T L I G E N fick jag höra "dö-dö-dö-döden" fylla hela rummet och som vi skrek när de kom in! Kulturens ABC är en kulturpodd från Göteborg, där bästisarna Caisa Stina och Cecilia snackar sönder både sig själva och andra. I går försökte jag och Jonna komma på varför vi börjat lyssna på podden överhuvudtaget, jag har inget minne av att ha börjat, bara att jag hakade på när det kanske fanns tre, fyra avsnitt, och att det var en låååång väntan till nästa avsnitt varje gång. Ganska snart blev Caisa Stina och Cecilia också mina bästisar, jag började småprata lite under avsnitten och skrattade och grät. Efter ett tag upptäckte jag också att de var en mycket mer hälsosam ångestdämpare än många andra jag sysslade med. Ofta sparade jag ett par avsnitt för att ha vid behov. 

Det var så jävla fint att äntligen äntligen få träffa sina bästisar, dricka lite vin, ta en cigg, och det var ju inte ett dugg läskigt fastän jag varit så satans nervös innan. Det häftiga med de här två kvinnorna, det är att de är på riktigt. Att de verkligen inte förfinar eller slipar sig själva för att vara säljbara, istället är de som varandras motsatser fast också varandras högerarm, och det är någonting fantastiskt i att de tillåter sig själva och andra att vara både starka och svaga samtidigt. De tillåter sig själva. 

Så in och lyssna på Kulturens ABC, visst handlar det mycket om Göteborg VS Stockholm, och således kanske just den biten behöver en bit förkunskap, men låt er inte hindras! In och njut. 

04.11.2017 kl. 14:37

Stormen;
vet saker om litteratur, kvinnor och Susan Sontag.

När jag var liten kallade min farmor mig för pieni tyttö.
Hon försvann innan jag blev stor och hon kunde kalla mig för någonting annat.

"gråt inte - forska!"