Falsk som vatten

F I L M

"Du är bra" "Du är mycket bra" 

Jag har sett de allra flesta av Hans Alfredsons filmer, inte bara de han gjorde tillsammans med Tage Danielsson, men jag har länge undvikit Falsk som vatten, från 1985. Många har varnat - sagt att den är läskig, inte alls som de andra, och att det obehagliga är att allting är lite på låtsas, fast ändå helt på riktigt. Vi har en filmlista, vi två, och den går vi igenom då och då, lägger till, drar bort. 

Hans Alfredson är framförallt känd för sitt samarbete med Tage Danielsson, där namn som Gösta Ekman (Den yngre), Lena Nyman och Martin Björk och dyker upp i återkommande sammanhang. Falsk som vatten är en annorlunda berättelse, där de komiska inslagen är få (jag vet inte ens om de är medvetna, eller om det bara blir komiskt därför att osäkerheten är så stor?), Alfredsson har skrivit en komplicerad skräckhistoria som utspelar sig delvis i förlagsvärlden. 

En gift förlagsman, John, förälskar sig i poeten Clara. När det två träffas är Clara tillsammans med Stig, som även han tillhör Johns förlag. När Clara och John inleder sin relation är John fortfarande gift, men relationen är kylig. Ändå fortsätter de att vara gifta, John sover ofta i lägenheten han fixat till Clara men så börjar Clara känna sig förföljd. Det är någon som går efter henne på stan, och tillslut märker hon att någon har varit i lägenheten. Det hela eskalerar, och John misstänker att Clara är psykologiskt utmattad av situationen. Men var är Stig? 

Filmen har en dramatisk framtoning, men plötsligt överspel från skådespelarna får filmen att verka mer suggestiv än vad manuset insinuerat. Den kalla svenska vintern står som bakgrund för det hela, och i en scen sitter John och Clara på en uteservering, träden har för länge sen förlorat sina blad och det ser så kallt ut där de sitter utan kappor. 

Varje gång filmen slirar till, varje gång den beter sig så som förväntat av Alfredsons mer komiska sida, tänker jag på om det är meningen, eller om det är ett sätt för Alfredson att förhålla sig till det dramatiska skräckinjagande - genom ett visst mått av humor. Ibland är replikerna så märkliga att jag inte förstår om de ska tas på allvar eller inte ("ååh, vad det är gott med vatten"), eller om vi ska förhålla oss till filmen som ett experiment, en vilja att undersöka skräckgenren inom en svensk kontext. 

Hur som helst satt jag och gömde mig bakom A ett par gånger under tiden, musiken gav såklart en förvarning om vad som komma skulle. "Du får säga till när det är över!" säger jag och piper bakom hennes rygg. Men var det egentligen så farligt? Var det kanske bara en stämning som skrämde mig, liksom det så oftast är. 

Jag såg Scream, 1, 2 och 3 flera gånger om dagen när jag var yngre. Jag minns inte när jag slutade, jag minns bara att en dag gick det inte. En dag blev jag rädd och jag slutade inte vara rädd. Jag har försökt titta på Stranger Things, men det går inte. Jag blir så rädd och eftersom att A inte är intresserad av att se den, så har jag ingen rygg att gömma mig mot. Istället får jag googla på vad som hände sen. 

Se ändå Falsk som vatten, det är en spännande berättelse, följsam som en bok och det är alltid värt att se Alfredsons arbete, oavsett om det är komiskt på riktigt eller inte.

Publicerad 06.11.2017 kl. 12:56

Kulturens ABC - livepodd!!!

Ä N T L I G E N fick jag höra "dö-dö-dö-döden" fylla hela rummet och som vi skrek när de kom in! Kulturens ABC är en kulturpodd från Göteborg, där bästisarna Caisa Stina och Cecilia snackar sönder både sig själva och andra. I går försökte jag och Jonna komma på varför vi börjat lyssna på podden överhuvudtaget, jag har inget minne av att ha börjat, bara att jag hakade på när det kanske fanns tre, fyra avsnitt, och att det var en låååång väntan till nästa avsnitt varje gång. Ganska snart blev Caisa Stina och Cecilia också mina bästisar, jag började småprata lite under avsnitten och skrattade och grät. Efter ett tag upptäckte jag också att de var en mycket mer hälsosam ångestdämpare än många andra jag sysslade med. Ofta sparade jag ett par avsnitt för att ha vid behov. 

Det var så jävla fint att äntligen äntligen få träffa sina bästisar, dricka lite vin, ta en cigg, och det var ju inte ett dugg läskigt fastän jag varit så satans nervös innan. Det häftiga med de här två kvinnorna, det är att de är på riktigt. Att de verkligen inte förfinar eller slipar sig själva för att vara säljbara, istället är de som varandras motsatser fast också varandras högerarm, och det är någonting fantastiskt i att de tillåter sig själva och andra att vara både starka och svaga samtidigt. De tillåter sig själva. 

Så in och lyssna på Kulturens ABC, visst handlar det mycket om Göteborg VS Stockholm, och således kanske just den biten behöver en bit förkunskap, men låt er inte hindras! In och njut. 

Publicerad 04.11.2017 kl. 14:37

1a november

 

Döper dokumentet till 1316ord_171101.

Publicerad 01.11.2017 kl. 21:53

Att inte göra slut.

 

Det blir kaos. Jag har en deadline och den tickar närmare när min dator inte längre kan spara saker. Jag köper en ny hårddisk och om ni inte vet att det är svårt att installera ny hårddisk i en Mac, då kan jag tala om det för er nu

 

Det är svårt att installera en ny hårddisk i en Mac

 

Och det gick på sista försöket, men nu sitter jag här och vajar i vinden mellan att lämna ut min högstadiebästis eller att bara verka torr och lite trist. Det är det svåra med essän, att veta exakt vart gränserna går. Jag har alltid svårt att förhålla mig till vem Jag är i texten. 

 

Jag hittade hur en gjorde så att det såg ut som en gammal blogspot-blogg här. Det gjorde allting lite lättare att uthärda.

Publicerad 30.10.2017 kl. 10:54

att göra slut.

jag märker att jag är rastlös, att min tid här på ratata lider mot sitt slut. Förlåt. 

Det är så sällan jag står ut längre än ett år, kanske två. Avundas Socker som behållit sitt hem så länge, även om hon hade flera andra hemliga. Jag funderar nämligen också på att bli hemlig. På att dyka upp där jag minst anast. Eller? 

I dag har jag läst gamla texter om blod och fitta, och det var ju allt som det var. Så märkligt, att jag letade efter liv där inget fick finnas. Jag älskade det, men det var ju så ensamt att skriva om det när jag inte fick nog av det, när jag inte ens fick läsa det, därför att det inte fanns. 

Det var aldrig du, det är jag, hela tiden är det jag och min rastlösa skrift som måste röra på sig igen. Den här gången är det svårast, jag måste ha ett namn igen. Det gör sig ju så bra, med Stormen, eftersom att det är på riktigt. Men om jag nu ska sluta en hemlig fred med mitt eget skrivande, med handlingen ATT skriva, då måste jag lämna mitt eget namn bakom mig. 

 

Vi får allt se.

 

 

Publicerad 25.10.2017 kl. 19:29

lördag

 

Spenderar en lördag mellan statyerna, innanför väggarna. Sitter ett par tre timmar. Läser ordentligt. Går sen till Stockholm Stadsbibliotek och går in i poesibasaren, där en får läsa poesi som inte går att låna. Som stannar i rummet. På en stol åt höger sitter en man och skrollar längst sin telefon. Han hostar till ibland. På andra sidan sitter en man och lyssnar på någonting på sin ipad. Hela tiden utanför; en man som hasar fram och tillbaka mellan salarna. 

Dagen innan har en man somnat vid en av skribordsplatserna nere på tidskriftsavdelningen på KB. 

Sitter nere vid tidskrifterna och en man
har somnat raknt ner i sin tidskrit och
vi alla omkring tittar nervöst på varandra.
Ska han väckas, undrar vi ängsligt mellan
varandras ögon. Sen tappade jag min bok
på bordet med en smäll & han vaknade
inte så nu tror jag att vi bestämt att han
ska få fortsätta sova om han är så trött!

 

Andas han?

 

jadå, han rör sig då och då. 
 

Då gäller bibliotekslagen femte
paragraf: Envar som somnar i bok
äga rätt att sova enligt eget råd.
 

Publicerad 21.10.2017 kl. 19:48

Ett par läsåldrar.

 

Tyvärr, kan Genomskådad vara en av de bästa böcker jag läst i vuxen ålder. 

Jag särskiljer mellan åldrarna då jag inte minns den första tidsåldern. Den som ofta kallas "bokslukaråldern", den som kan rinna ut i sanden om en inte aktar sig. Bokslukaråldern ifann sig nog också som en ren kunskapsmässig form gällande att jag under flera år läste en och samma bok, om och om igen. Beroendet fanns där redan då. 

Alltså inte för ordet, utan för repetitionen. 

I den senare åldern, läste jag det som jag nådde till i bokhyllan. Francoise Sagan stod på tredje hyllan, den som stod mot samma vägg som den öppna spisen jag slog av en flisa på en sommar. Jag kom aldrig till Tjechov under den här tiden, inte det exemplar som stod hemma. Det stod alldeles för högt upp. Däremot stod Brott och straff i den låga hyllan i hallen, så de tog jag tag i under unga år. Satte mig på golvet rakt framför hyllan, i vägen för alla och envar, men jag tog mig igenom den först senare. Alltså senare än den senare åldern. 

Sen kommer vi till en tid då jag gick på biblioteket. Det var en tid, vi kan kalla den läsningens tid. Under läsningens tid fick jag goda råd från ungdomsbibliotekarien på biblioteket i centrum. Jag älskade henne, hon älskade min läslust och lämnade travar med böcker bakom kassan för mig att hämta. När jag blev ledsen, då slutade jag att läsa, men mitt samvete klarade inte av att inte längre hämta travarna. Jag lärde mig hennes schema, hon arbetade inte på torsdagarna och då gick jag ändå förbi och hämtade traven som plockats ut speciellt för mig. I och med att vi inte sågs antog jag att hon inte skulle märka min nu mörka oläsliga hemlighet. 

Sen kommer tiden då jag borde minnas vad jag läser, eftersom att jag efter den tiden ser mig som en läsande person. Jag har alltid läst. I gymnasiet sas det "Hon kommer inte få plats på ett papper om hon ska skriva upp alla böcker hon läst", och det var nog sant. Därefter, ja, sen kom ju mörkret. 

I det, vi kan kalla vuxen ålder, har jag studerat. Vilket innebär att språk och ton i en litterär text famlar i blindo om den inte analyseras. Jag är en dålig litteraturvetare, det vet jag. Jag kan alldeles för lite, jag kan inte redogöra för enkla narrativa begrepp och jag förhåller mig fortfarande till litteratur som älskvärd. Ändå är jag bra på det jag gör, vilket är att hitta hålen, vilket är att hitta det som ingen annan ser. Eller, som är så svårt att se för ögat att uppfatta, att det är känslorna som ser det först. Jag går längst texten med känselspröten först, inte ögonen. 

Med dessa känselspröt har jag läst Hertha Müllers Hjärtdjur. Hjärtdjur som inte har ett slut om en läser med känslorna på utsidan. Hjärtdjur är en roman jag rekomenderar att läsa två gånger på varandra tätt inpå. Ungefär som att, när du har läst sista sidan, så börjar du bara om som att det tillhör samma läsning, samma sort. Först då kommer du nämligen att förstå från början. 

Med ögon känsliga för brottet, har jag läst Bernhard. Långt efter "alla andra" (Och med alla andra menar jag Bodil Malmsten) och jag har krängt och flängt och jag har stått emot. Ändå står han där i bokhyllan nu och jag längtar efter att läsa igen. Denna förbaskade karl! Vad vill han mig med sin bittra besvikelse? Någonting med känslan, det är det ju. Så länge jag bara använder ögonen, så får han stå kvar. 

Med oanat känsliga ögon gav jag mig i kast med Bannlyst, en av Selma Lagerlöfs minst omtalade romaner. Den med det dåliga slutet (det är dåligt därför att det inte är som Lagerlöf ville att det skulle vara) och den lesbiska kärleken som ingen tittar på. Bannlyst kallas för fredsroman och jag kan inte låta bli att tänka på vilken sorts fred Lagerlöf också försökte skriva in. Med känslomässigt involverade ögon gick jag in i romanen på b-uppsatsen. Det skulle jag inte ha gjort. Den har lämnat ett märke, en känsla av att jag inte skulle klara av att förklara vad Bannlyst är, i ord. 

Nu läser jag Elin Wägners Genomskådad, och det är en skyddsling. Den är briljant. Jag har, för första gången på länge, känt tillsammans med en bok. Jag har skrattat högt flera gånger, sagt åt Agnes att nu får det vara nog jag klarar inte mer, och jag har sett saker ingen har talat om för mig att jag skulle få se. Det finns så mycket här, att känna för att jag återigen blir rädd för att jag har tagit mig vatten över huvudet, vatten över kvarn, vatten att simma borttappat i. För hur ska jag med ord förklara vad Wägners ord förklarat för mig? 

Publicerad 06.10.2017 kl. 09:22

fredag

Jag längtar efter att lära känna mig själv utan skam. 

 

Böckerna ligger där de ligger. Jag har inte rört dem sen i onsdags. Det är oklart om det är den bästa metoden att påbörja en uppsats på. Genom att inte göra någonting alls. Jag gör ingenting alls, eftersom att jag är så rädd för att upptäcka att jag inte kan någonting. Eller, ännu hellre, att jag inte ska kunna göra det som jag nu vill göra. Att orden inte kommer att räcka till. 

Därför har jag tagit fram dagböckerna, och lagt dem vid sängen. Där finns flera stycken. 

TISDAG

Över-
enskommelser
tygelser

osv. 
och så 
skiftande

Nej, nu ljög jag. Såhär är det: att tre ord återkommer, orden "så är det". Och det skiftar vad övertygelsen gäller (ord, tro, andrapersoner), men själva känslan är bständig. Att jag vet. Så är det. 
 

Martina Lowden - Allt, s.456

 

D. 17 April 86.

Jag är så lycklig. Stå mig nu bi alla arbetets skyddshelgon! Arbetet skall vara hela min värld, och ensamheten passar gott till arbete --- man skall sjunka ner däri, så att det icke finns annat än det.

Victoria Benedictsson/Ernst Ahlgren, Ord på liv och död, jag glömde skriva ner sidnumret.

 

- Vad är det som fängslar dej hos de där kvinnorna?
 - En hårdhet i deras konstitution. 

Rut Hillarp, Dagboken. Ett urval av Birgitta Holm s.271

 


 

Publicerad 29.09.2017 kl. 18:43

söndag

Fettet i mitt ansikte, och jag har haft läppstift hela dagen. Smörjer in läpparna under natten. Det fastnar damm då. Jag vaknar av att det är kallt i rummet, när jag somnar är det liksom bara svalt. Från svalt till kallt. Jag borde ta fram tofflorna igen.

Försöker lyssna på radio, det är bara tyst. Jag lyssnar på rapport från rummet intill.

Jag vaknade vid nio. Hade lämnat en glipa mellan gardinerna, så att ljuset kunde komma in. Jag hann inte ens titta på det, hann inte ens fundera på ljuset som kom från andra sidan gården innan jag somnade. Jag tror att jag är trött. 

Jag skriver text. Det ska vara sammanhållet, men jag har glömt hur en ändrar indraget. Så det blir upp s t y c k a t. Dock är formalian i övrigt konkret och korrekt. Ja, förutom indragen i referenslistan. 

Har skrivit ut hennes namn tusen gånger Wägner, Elin. Wägner, Elin. 

Jag förstår att jag gör det större än det är. 

Hon sa Gör en tvåårsplan, det var länge sen hon sa det nu, men jag kom ihåg när det när vi sågs nu sist. Då två år blev en realitet. Så jag tänkte på de där två åren. Det var efter det som vi gick på Systembolaget, det var efter det jag såg den där taxen. 

Så nu är min tvåårsplan en tax. Det var nog inte det hon menade när hon menade tvåårsplan, men det räcker för mig just nu.

Publicerad 24.09.2017 kl. 22:11

september

Publicerad 23.09.2017 kl. 17:42

tisdag

Det absolut värsta med att bli vuxen (men också därför jag vill vara vuxen) är att orden inte längre räcker till. Mitt språk sträcker sig inte hit. Jag har inte utvecklat, hittat nya ord, eller vidgat mitt inre så pass att jag talar det språk som jag borde tala. Så som jag tänker mig att jag ska tala. 

OM vi skulle slå upp en bok på måfå. Låt oss säga, sidan 78, så står där;

 

2. Min finaste novation i år är "subjektifiering". 

 

Jag har ingen aning om vad det betyder. Inte heller stå det på sidan 78. Det står istället på sida 157. Vad som är punkt ett kan vara relevant om en följer litteraturen som en linjär utveckling. Själv anser jag att jag inte förstår den alls och det är därför jag inte står ut med berättelser. 

Under natten, när jag inte kunde sova. Vi fick post klockan 03:04 (det är sant). Ett kuvert inklämt i dörrens öppna hål. Den som lämnade paketet kämpade så länge att jag hade hjärtsnurp när han var klar. Nå, när jag inte kunde sova så tänkte jag på litteraturen och hjälpen den var. 

Jag har alltid sagt - Det var litteraturen som räddade mig. Men det är ju inte riktigt sant. För utan litteraturen hade jag kanske nöjt mig. Nu gjorde jag det ändå eftersom att det inte gick att bli som litteraturen ändå. 

Det växer men jag vet inte, håret fortsätter att locka sig konstigt, det spelar ingen roll vad jag gör. Det grå är dock starkare nu. En gång skrev Kate Larson och Anna-Karin Palm brev till varandra. Alltså de gör kanske det nu också, men de gav ut en del av breven. De liksom gav med sig. 

Den läser jag ibland och så tänker jag på alla brev jag inte skickar till någon. Därför att jag är rädd och svag. 

Nu måste jag sluta. 

 

Publicerad 12.09.2017 kl. 17:23

måndag

 

Önskelista hösten 2017

Slippa bli mer sjuk än såhär
Läsa en bok om dagen sluka hetsigt alla romaner
Ta en sista tur på brädan i september

Skriva om Broadchurch säsong två
Skriva ner allt det där jag tänker på

lära mig att fotografera igen.

Skriva en så in i helvete bra uppsats ni skulle bara veta.

 

Bli femtiofem år.
 

 

Publicerad 11.09.2017 kl. 15:27

fredag

Klipp håret lite ojämnt och snabbt i badrummet. Det gör ingenting om det blir hackigt. Om det inte går ihop där bak eller om det lutar en aning åt ena hållet. 

Vänta på att kvinnan du lever med ska rätta, jämna till det senare. 

Genom att klippa håret känns det som att du utför någonting. Eftersom att du ser resultatet direkt, i spegeln och på handfatets kant, är utförandet självklart gjort. Gå sen tillbaka till datorn och glo på det tomma dokumentet. 

Klistra fast hårtestarna som hamnat i handfatet på datorns skärm, som om det vore rader av text. Klistra, klistra, klistra. 

Förverkliga dina drömmar. 

 

Publicerad 08.09.2017 kl. 15:40

Tips för att skriva uppsats

 

En annan sak som är viktig är att tro på din uppsats genom att ha ett genomarbetat syfte. Det får du först mot slutet av din uppsats, men innan dess har du en text. Det är viktigt att du tar den på allvar. Att fästa dig vid den. Att du tänker den som självklar i dig. När tvivlet kommer blir du ängslig, orolig och måste höra av dig i onödan. Det ingår i uppsatsarbete att tvivla. 

På b-nivån pratade en kvinna från högskolebiblioteket med oss om det. Om tvivlet, och lyckan och att det kan pendla starkt i början, i mitte och i slutet av uppsatsen, oavsett om du är väl förberedd eller inte. 

Prata om din text. Prata om din idé, vad du har tänkt använda för teorier, och varje gång du pratar om den innan du börjat, testa att säga någonting nytt. Du behöver inte ge bort hela texten, försök att hålla dig till hur och vad och kanske får du frågan Varför? Hur reagerar den du pratar med? Blir den intresserad? Flackar den med blicken och förstår ingenting? Testa en annan, testa igen. Testa utanför de du pratar med, de som vet vad du håller på med för att se om den kan sträcka sig längre än dina armar kan. 

Utnyttja din handledare. Fråga hur många timmar din handledare har per student och fråga hur hen brukar göra. Fråga om hen är noga med grammatiken, oavsett svar ska du be någon annan läsa flera gånger. Det kan du göra först när den är klar, så att ingen behöver rätta någonting i onödan. Sätt upp mål med din handledare som du sen kan förhålla dig till i ditt skrivande, första teori och metod-utkastet, första utkastet på första kapitlet, första analysen eller första teoridelen. Första utkastet på hela uppsatsen och sista finslipet innan du lämnar den ifrån dig. 

Måtta avocadon för att se hur lång den är när du börjar att skriva, låt sen bli. När du väl är klar med skriften så kan du mäta igen. Så mycket har du växt inuti av denna erfarenhet, det kanske inte verkar så mycket om du räknar i centimeter, men det finns alltid mikromilimeter att gå till om du känner dig för liten. Räkna i miljoner. 

Tänk på att spara allting på flera ställen så att ingenting försvinner. Tänk på att spara allting i flera omgångar så att du alltid kan gå tillbaka om du ångrar någonting. Tänk på att det viktiga är att du skriver till en början, inte vad som blir av det.

Läs andra uppsatser. Läs andra texter som är både på samma nivå som din men också under och över. Läs en avhandling. Läs Maria Margareta Österholms Ett docklaboratorium i bitar för språkets skull.

Läs Sara Ahmeds A feminist Life

Läs hellre för mycket än för lite, men försök att hålla det verklighetsförankrat. Du kan inte läsa ett helt författarskap på en termin, och verkligen inte på en halv termin heller. Läs då litteraturen omkring författarskapet och se vilka böcker som är återkommande, kan du använda dem? Eller är det de ensamma böckerna du vill åt? 

Ta långa promenader. 

Gör en spellista. Lägg in exakt de låtar som du trivs med, inga andra. Lägg inte in låtar bara för att titeln passar eller att det känns som att låten behövs. Låt den vara viktig. Lyssna på den när du arbetar. 

Om du känner dig ensam, prata med någon. Om du inte passar ihop med din handledare, prata med någon. Om du inte tror på din idé, prata med någon. Om du är rädd att inte hinna, prata med någon. 

Även om forskning kan vara ett ensamt arbete så är det viktigt att förankra sig själv i andra, det är trots allt för andra vi också skriver. 

Var skrivande. Förbli skrivande. Låt inte fina titlar som "författare" eller "forskare" lura dig till någonting. Låt dig inte lockas. Det viktiga är att du är skrivande, allt annat är sekundärt. 

Ha på dig någonting fint på opponeringen. 

 

 

 

 

 

Publicerad 05.09.2017 kl. 09:23

måndag

Det är viktigt att ha mål. Det är viktigt att ha ett visuellt mål. Här är mitt. Koreograf Christina Caprioli i en stol. Ett sådant fotografi. En sådan kvinna. En kommande utställning på Millesgården som jag dessutom ser fram emot. 

I dag har jag sorterat böckerna jag har tagit med mig hem, köpt potatis morötter och gul lök för 3,90, och så har jag gruvat mig. En hel del. Men också bestämt mig. 

Fotograf; Emilia Bergmark-Jiménez

Publicerad 04.09.2017 kl. 18:48

söndag

Fyndade ny layout! Oklart om den är ny-ny, eller om den bara suddigt passerat mig. Det är ju samtidigt någonting sånär såhär jag velat ha det hela tiden. Stor skrift, så alla kan se. Och så stora bilder. Samtidigt blir jag tokig på när bilderna inte får plats på skärm. Det får väl vara så. Det viktiga är ju att det pöser ut över alla kanter så att du som läsare förstår vikten av vad jag har att säga. 

Ovanstående titel på bloggen har även den förändrats. Som en homage till mitt nuvarande tillstånd, det Elin Wägnerska tillståndet, har jag döpt om bloggen efter Wägners dagböcker. Namnet står i de arkivlistor jag tagit del av. Dagböckerna går att finna i Göteborg, och när jag fått ut det där satans betyget ska jag prata resor kors och tvärs med min fenomenala handledare! Hon kommer att säga nej med omsorg om min hälsa, det är vad jag tror. 

 

På återseende!

(Oklart var den förnumstiga, kanske omärkbart käcka, tonen kommer ifrån)

Publicerad 03.09.2017 kl. 18:41

terminsstart

 

Publicerad 01.09.2017 kl. 14:10

mamma

Publicerad 27.08.2017 kl. 18:21

.


Publicerad 18.08.2017 kl. 15:57

Clara Jönssons samling

W, W, W. Jag mättar fingret med alfabetet. Släpper förbi A, B, C, hamnar som alltid längst ner i hyllorna, nära dammet. W, W, W. Det jag finner är absolut inte det jag letar efter. Dessutom står de fel. De står inte efter V, de står efter F, G, H. De är också utspridda över hyllan, liksom att ordningen upphörde. Jag brukar gå förbi W, Wall, Wennergren, Wine, för att fokusera på Wägner, men det är på Wine jag fastnar, och det är så många så tätt inpå kan jag inte låta bli. Jag öppnar en. Det är ungefär det sämsta jag kan tänkas göra. Att öppna och se, vad som faktiskt finns däri. Ibland är där tomt. Då kan jag gå vidare. Men den här gången fanns det någonting att finna.

Ibland införskaffar jag böcker på grund av andra saker än dess eget innehåll. Nu för tiden var det länge sen jag gick på ett omslag, jag kan faktiskt inte minnas sist jag tog en bok på grund av pärmens utsida. Desto oftare finner jag mina skatter på dess insida. Ett ex-libris och jag är fast. Ett par gulnade och utrivna tidningssidor och jag lägger boken i korgen. Den här gången väcktes en fråga om besatthet. Första boken jag tog i, Maria Wines Född med svarta segel från 1950 innehöll inte bara ett ex-libris på pärmens insida, utan också namn och år, 1975. Men också en signatur, från Maria Wine själv. Boken är inte en nyutgåva, den verkar ha inhandladats tjugofem år senare. Det finns inget datum på signaturen. Om Wine själv använt sig av en arkivpenna är bokstäverna lika motsträviga mot tidens rand som de tryckta sidorna. Boken är sprättad, men inte knäckt. Sprättaren har dessutom missat att sprätta upp några sidor efter sidan åttiotvå. Boken verkar inte läst. Kanske bläddrad i, kanske uppslagen – men inte läst.

Svårmodets mod, 1977, har bara ex-libris. Där finns inget årtal, men jag skulle anta att boken är inhandlad utkomståret med tanke på de datum som figurerar i de andra böckerna. Var det den här boken som väckte begäret? Var det ett svårmod som någon kände igen så starkt att hon var tvungen att se om modet alltid sett likadant ut? Påminde modet om ett tidigare mod?

23 Februari, 1976, Ludvika. Nej, det här är innan Svårmodets mod kom ut. Vredens och kärlekens hand utkom 1973. På bokens pärm finns inget ex-libris, men ett noggrant nedfört datum. Är det när boken inhandlats? När hon fått den i sin hand? Eller är det när boken är utläst? Boken har kostat 23 kronor vid något tillfälle. Var det då? 1976? Hur mycket var egentligen tjugotre svenska kronor vid mitten av 70-talet? Var boken dyr? La hon ner pengar på dessa skatter? Skärvor av pärlemor från 1969 är sprättad till sidan 72. 20 juni 1976, Leksand, Nattlandia från 1975. Bläcket från hennes datumanteckningar har färgat av sig på pärmens insida. Mellan Ludvika och Leksand är det 66 kilometer fågelvägen.

Mars 1977, Stockholm. Byta daggkåpa, från 1965, är även den sprättad, lite mer noggrant. Samma år och månad införskaffades även Feberfötter, 1947 – en av Wines tidigaste verk. Feberfötter är ett av de exemplar som känns mest läst. Det kan ju vara den tidiga ägaren. Det kanske är så att inköpen under 70-talet bara handlade om ett ha-begär och inte faktiskt ett läsbegär? i Ring Ring, 1948, året efter Feberfötter, har Maria skrivit ”Med poetisk hälsning Maria”. Inhandlad 1975. Har dessa böcker stått i samma bokhylla sedan dess? Eller ville hon bara ha alla böckerna för att det är så en gör? Men signaturerna då? Är de tillägnade henne själv, eller någon annan? Jag kan inte låta bli att tänka på alla de dödsbon som fyller de många vita gamla hyllorna i butiken. Ser mig om. Alla böckerna har inte signatur. Räknar på det, och väljer ut de som har ex-libris eller årtal. Det får räcka. 

 

Publicerad 13.08.2017 kl. 12:36

Tove Jansson,

Med anledning av Tove Janssons födelsedag lägger jag här upp en text om novellen "Ekorren" från i våras;

"Ett djur vet när det är tid att ge sig av, som skeppsråttorna, simmande eller seglande men bort ifrån det som är dömt. Hon kröp över berget, rörde sig så varsamt hon kunde, bröt små bitar av det hårda brödet och la dem i skrevorna. Nu hade den fått syn på henne. Den löpte ända ner till vattenbrynet och satt orörlig, hon såg den bara som en fläck, en siluett, men konturerna uttryckte vaksamhet och misstro, nu ger den sig av, nu är den rädd! Hon bröt sönder brödet så snabbt hon kunde, fortare, fortare, bräckte det med knytnävarna och knäna och slängde bitarna över marken, rände in i stugan på alla fyra och fram till fönstret."

Fäst vid ett av fönstren i huset i Gagnef, Dalarna, dit jag åker då och då, finns ett fågelbord. Bordet är byggt så det sitter rakt framför fönstret på husets ovanvåning. Det är nämligen tänkt som njutningsbart även för människan; fågelfröjd, kallar husets ägarinna det för. Här om dagen när jag borstade tänderna i husets badrum, såg jag i min ögonvrå en ganska stor fågel i fönstret. När jag vände på huvudet förstod jag att där inte alls satt en fågel, utan istället hade en ekorre hittat upp till bordet och satt med sällan skådad frenesi och skalade frön. Jag gick försiktigt fram mot fönstret och jag kunde sitta alldeles nära för att titta på dess rörelser, utan att den märkte mig. Snart flyttade sig ekorren och fann en ny position och i ett, för ekorren annat, men för mig skräckartat scenario, upptäckte den min närvaro och flydde över taket. En stund senare kom den försiktigt tillbaka. Jag satt vid köksbordet då, och vi levde på varsin sida av fönsterrutan liksom bekanta med varandra. Snabbt döptes ekorren till Herrman för den mänskliga ordningens skull.


I Tove Janssons novell ”Ekorren”, från 1971, lever en kvinna ensam på en ö. Hon har levt där så länge att det tycks som att hon är ett med öns själva natur. Novellen har av Janssonbiografen Boel Westin analyserats som en novell om skrivandet. Den skrivande kvinnan som stretar med sin ensamhet. I Westins analys strävar ensamheten efter ordning och systematik, en metod för att kunna skriva. I min analys av novellen har jag istället valt att se på djuren, det icke-mänskliga och det mänskliga djuret. Inom djurstudier används ibland begreppet ”literary animal agency”. Djuret fungerar inte bara som ett bihang, eller en metafor till berättelsen. Djuret kan rent av vara drivande för berättelsens berättelse. Genom att utgå ifrån relationen mellan djur och människa (eller icke-mänskliga och mänskliga djur) i vår läsning, kan v på olika sätt ifrågasätta ordningen i det antropocentriska systemet. Systemet genom vilket vi så ofta (läs; alltid) läser icke-mänskliga djur i litteraturen. Djurrättsadvokaten och professorn Steven Best menar att det är tolkningen av dessa relationer som bland annat skiljer critical animal studies från animal studies. Best menar att (critical) animal studies, som innan dess akademisering framförallt var en radikal aktiviströrelse, nu inom akademin har gjorts för bekväm, och därigenom förlorat sin potentiella förändringskraft. Har vi hört det förut..?


Ekorrens ankomst i novellen är direkt omstörtande för människan. Ekorren är någon som stör den tidigare så inrutade dagen, eller ritualerna, som Jansson beskriver dem. Ekorrens ankomst studeras samtidigt noga av kvinnan, som sitter på behörigt avstånd och ser på den stilla ekorren; ”Varför seglar ekorrar? Är de nyfikna eller bara hungriga? Är de modiga? Nej. Bara vanlig enfald.” Ekorren sitter stilla på stranden en stund innan den ”mycket hastigt, löpte fram mot stugan och stannade tvärt”. ”Ekorren satt upprätt med hängande tassar, ibland ryckte kroppen till i en nervös planlös rörelse, ett slags krälande skutt.” Texten försöker göra ekorren begriplig för människan. Dess rörelsemönster och sätt begrips genom ord vi som mänskliga djur kan förstå, och tolka vår omvärld med. Men vår omvärld språkar inte på samma sätt som ekorrens. För det vi ser, ser det mänskliga djuret på med en form av förståelse, som vi aldrig kan förutsätta att även det icke-mänskliga djuret har.
På många sätt påminner ekorren och kvinnan i novellen om varandra, redan innan de har bekantat sig. Kvinnan noterar hur ekorren sitter helt stilla på båtstranden, ”gjorde ingenting, den bara satt”. Liksom hon själv varje dag efter att ha klätt sig fann sig sittandes framför spiseln ”i oåtkomligt välbefinnande, alldeles stilla och utan att tänka medan elden värmde hennes knän”.


Dagen efter återkommer ekorren till fågelbordet i Gagnef. Med samma frenesi som dagen innan, tuggar ekorren runt solrosfröets hårda kant för att komma åt det inuti. Under förmiddagen har ett par fåglar varit på besök. Jag satt i vardagsrummet när jag hörde ljudet, liksom hackspetten i trädet på promenaden. Fåglarna tar fröet i näbben och slår det mot fågelbordets kant tills den går itu. Nu när ekorren är tillbaka kan jag inte låta bli att sitta och arbeta med texten, istället för att stirra på den som jag gjorde första gången den var här. Som att jag, genom att ta del av ekorrens hårda arbete, själv ska lyckas skriva med samma frenesi. Novellen ”Ekorren” har utvecklats till en besatthet för mig. Också en ensam besatthet, eftersom att jag hittills inte hållit med någon av de analyser jag läst av den. Boel Westin, menar att ekorren är en metafor, ett material för skrivandet, för förändringen hos den ensamma kvinnan. Jag menar att ekorren är en ekorre. Nu stannade ekorren upp en stund, alltså den här utanför. Strax är den dock tillbaka i sitt hårda arbete. Kan jag kalla det ekorren gör för arbete? Ekorren äter. Det är tydligt, men det arbete den utför kan bara jag tala om som ett arbete. För ekorren är det en livsnödvändighet, men inte heller det kan vi tala om, ekorren och jag.


I novellen funderar hon, tredje person singular, på ekorrens existens och dess relation till hennes egen. Hon förstår ekorren utifrån en antropocentrisk världsbild, men samtidigt försöker hon förhålla sig till djuret utifrån bådas förutsättningar och relationer till ön. Och återkommande i texten skriver Jansson dem båda som liknande varandra. I citatet som vi läste i början av min text, närmar sig kvinnan den flyende ekorren för att sedan själv fly till tryggheten i sitt eget bo, huset. Resultatet är att kvinnan anser sig ha gjort sig löjlig, ränna upp till huset sådär för en ekorre. Som att hennes rädsla för att göra ekorren rädd, gjort henne själv löjligt rädd. Jag tänker på Derrida och hans katt. En riktig katt, det är alltid viktigt att poängtera att han inte talar om en metaforisk katt, utan en riktig, som ser honom naken en morgon i badrummet. Derrida reagerar med att känna skam inför sin nakenhet. Varför då? frågar Derrida. Varför känner jag skam? frågar Derrida. Det intressanta är kanske, att han genom att undersöka sin egen skam helt glömmer bort att fundera på djurets egen agens.


Jag tänker att det är som att Jansson söker beskriva människan utifrån ekorren, och inte tvärtom. Men också inser sitt misslyckade försök, någonting annat är ju inte möjligt. Kvinnan som söker ekorrens egna villkor försätter henne i en ljudlös relation till ekorren. Hur begriper vi en ordlös relation? Elisabeth Friis använder Deleuze och Guattaris begrepp ”becoming”, i det här fallet ”becoming-animal”, hos Virginia Woolfs Flush i Friis text ”Becoming Flush, Becoming Elizabeth”. Friis diskuterar djuret utifrån en kvinnoemancipatorisk ingån, men det icke-mänskliga djuret är inte en metafor för frigörelsen. Det mänskliga och icke-mänskliga utbytet, det mellandjuriska om en så vill, vilket Friis beskriver som ”womanize” och ”animalize”, är kanske också applicerbart på novellen ”Ekorren”. Gränserna är suddig och skevheten ett faktum. Likheterna mellan djurstudier och tidiga queerstudier är hela tiden överhängande mina läsningar. Liksom Steven Best kritiserar det nuvarande akademiserade djurstudiet för att ha förlorat det aktivistiska draget, har även den akademiska queerteorin delvis fått liknande kritik. Vad händer när aktivism blir akademiserat? Vad händer när icke-mänskliga djur blir djur? När så Jansson skalar bort stadens grus och damm, klär om kvinnan till en ö-bo, en del av ön, har hon möjlighet att bli någonting annat? ”Hon skrev om den, förmodanden och iakttagelser, och drog paralleller mellan dem båda.” Jansson skriver berättelsen i berättelsen.

Snart vet jag inte vart vi är. Bäst jag går och letar efter vart ekorren tog vägen. Jag hittar den igen bland bråten. ” […] så var det en snabb levande rörelse, någonting slank ut och försvann i en blixtrörelse av skrämsel.” En liknande rörelse som kvinnan själv gör när de tre männen i båten närmar sig ön senare i berättelsen. Åter till bråten. Av dåligt samvete efter att antagligen ha förstört ekorrens bo, ränner kvinnan iväg och söker efter saker som ekorren kan göra ett bo av ”Bygg! Gör ett bo åt dig!” Kvinnans kropp har aldrig varit så tung förut, och den har kanske inte heller varit så särskiljande mänsklig som den är när den ger ekorren byggmaterial. För vilken ekorre vet vad det är, material?

 

"Det gjorde ingenting, i själva verket ingenting alls, ekorren hade stannat kvar. Hon gick till listan vid dörrposten och skrev: Ekorrmat. Vad äter de, havregryn, makaroni, bönor? Hon kunde koka havregrynsgröt. De skulle anpassa sig till varandra. Men den fick inte bli tam, till varje pris inte för tam, hon skulle aldrig försöka få den att äta ur handen, komma in i stugan, komma när hon ropade. Ekorren fick inte bli ett husdjur, ett ansvar, ett samvete, den måste få vara vild. De skulle leva varsitt liv och bara betrakta varandra, igenkännande, tolerant, respektera varandra och för övrigt fortsätta var med sitt i fullständig frihet och självständighet." 

Tove Jansson, ”Ekorren”

 

Publicerad 09.08.2017 kl. 21:04

kulturveckan juli 2017

Elina Brotherus - Mindepartementet, 30 juni - 20 augusti, 2017. 

Resan över tar längre tid än besöket men det är gratis och bra hängt. Brotherus har återsökt sig själv, och sitt tidigare arbete. Verken spänner mellan 1999 - nutid, jag läser in mycket i hennes hår som är det enda sättet på vilket en kan se skillnad på tiden i fotografierna. Brotherus fotografi kan till sitt första intryck tyckas enkelt, men den ger mig en känsla av ro, det är alltid ett bra betyg för mig. 

 

En annan dag går vi till Söderbokhandeln för att beställa Anne Sexton på engelska, vi har bestämt att det är bättre att läsa henne på engelska. 

Marie Louise Ekman - Moderna Museet (150kr) 17 juni - 19 september

Vi matchar konsten, det är planerat sedan innan vi kom hem från Gagnef nu sist. Bubbelklubben har möte, först tar vi en kopp kaffe dock. Det måste vi göra. Sen går vi runt i utställningen och jag behöver nog gå en gång till, helt själv, för att kunna ställa mig och verkligen glo. Jag tittar på de olika nyanserna av rosa, och så funderar jag på vilken av dem som egentligen kommer att passa bäst på min vägg. Här försöker jag visa upp ett par av mina favoriter. Fiskbullar i hummersås är ju dock förevigt min favorit. Det var nästan lite synd att den hängde direkt när en kom in. Samlingen av mer än trehundra av Marie Louise Ekmans verk var en fröjd att se. Jag älskar Ekman, det finns någonting hos henne som är så gränslöst vackert, eller som Amanda beskrev utställningen, "Det är kuk, bajs och dukade bord." Det säger faktiskt allt om vad det är vi ser när vi går runt i lokalen, men inte på det sätt som en kanske tror. 

 

Publicerad 31.07.2017 kl. 19:23

halvvägs

Nå, hur går det för läsningen då? Jo, det kan jag tala om - inte ett dugg framåt. Jag har läst ett par sidor i Folkesson, i övrigt har jag varken haft tid eller ork att ta upp en bok förutom studierna. Hur gick detta till? Nå. Jag ska fortsätta med kulturen, kroppen och konsumtionen och småborgarna. Det får gå före nu. Ställer in dagens alla andra göromål och hoppas att läsningen lättar dimman för ögonen.
Publicerad 26.07.2017 kl. 14:55

Book-A-Thon 2017

På youtube, och alla andra sociala kanaler pågår nästa vecka en book-a-thon. En idé sprungen ur Ariel Bissett som pågått ett antal år. Ariel lägger ut spelets regler veckan innan själva läsningen börjar, det här året utspelar sig book-a-thon under vecka 30, alltså nästa vecka! Målet med läsningen, om en inte engagerar sig i de sociala kanalernas gemenskap, är att bli av med ett par av de där böckerna en inte har tagit tag i. Ett ypperligt tillfälle att ta tag i den där högen med påbörjat, tänker jag. 

Ofta pendlar veckans mål mellan högt och lågt, och en kan lätt anpassa sig efter sin egen nivå. Jag själv har alltså en hög som ligger oavslutat att ta tag i, vissa av böckerna har jag bara några kapitel kvar i, andra har ett hundöra alldeles i början.1

Årets sju läsmål är;

  • Läs en bok med en person på omslaget
  • Läs en hajpad bok
  • Läs klart en bok på en dag
  • Läs om en rollfigur som är väldigt olik dig
  • Läs en bok utomhus
  • Läs en bok du köpt pågrund av omslaget
  • Läs sju böcker. 

Många verkar genomföra utmaningen för att testa sig själva, kan jag läsa klart en bok på en dag? Är det möjligt för mig att orka hålla uppe en läshastighet på det här sättet? Jag själv, som inte behöver läsa fortare, utan faktiskt sakta ner i min läsning, har ju lite målöversikt eftersom att samtliga böcker redan är påbörjade. Detta är böckerna jag valt ut;

  • Tove Folkesson - Kalmars jägarinnor (2013). Den här boken har jag haft som utflyktsbok ett tag. Den började som badkarsbok och fick sedan komma ut och lufta sig. På omslaget sitter en tjej, en av Kalmars jägarinnor kan en anta och jag har mindre än halva boken kvar.
  • Johanne Lykke Holm - Natten som föregick denna dag (2017). Helt ny och fräsch, ganska ovanligt att jag tar tag i en bok såhär nära inpå släppet, men den har fått så gott som stående ovationer. Jag har kommit en bit in, men det är tung läsning. 
  • Ulrika Nielsen - Lite borta från platsen där jag talar (2010). Jag minns att jag köpte den här boken för ett tag sen, men hade rent av glömt bort att jag börjat läsa den. Så stod den där och jag mindes hur den såg ut också inuti. Boken innehåller reflekterande poetik, och liksom många andra så anpassar jag mig efter målet - den här bör kunna läsas ut på en dag även om jag bara kommit in några sidor i texten.
  • Bea Uusma - Expeditionen. En kärlekshistoria (2013). Jag har bara pocketversionen, vilket tydligen ska vara en tråkigare läsning, men tänkte avsluta den påbörjade läsningen för att se om jag kanske kommer att köpa den i större format senare. Jag är ingen äventyrare, så därför passar den här boken ypperligt in för att läsa om en rollfigur som är långt ifrån mig själv. 
  • Tove Jansson - Lyssnerskan (1971). Jag har läst den här flera gånger, men inte efter att jag gick mumin-kurs på SU under våren. Det gör att läsningen blir en annan, mer klinisk, analyserande. Det har den kanske alltid varit när jag läser Jansson, ett sökande efter språket. Men jag har tänkt läsa om denna, min favorit av novellsamlingarna, med det vakande ögat och se vad jag ser den här gången. Där har jag bara ett par, två, tre noveller kvar att läsa men jag måste väl läsa om "Ekorren" också när jag ändå är där mellan pärmarna.
  • Marie-Hélène Lafon - De sista indianerna (2008, svenska 2017). Boken är förvisso ett bibliotekslån, men jag är svag för Elisabeth Grate förlags omslag. Och det är ett viktigt förlag. De ger ut bland annat Nina Bouroui i Sverige (Förutom nu senaste då Bouroui gavs ut på Modernista, med ett helt okej omslag och det säger jag trots att jag tycker om Lucian Freud). Böckernas omslag påminner mig om de vita omslagen jag såg i Frankrike, där det tycks som att samtliga förlag kommit fram till att diskreta vita omslag är de bästa. Och jag kan ju inte annat än hålla med. Någon diskussion om omslag ska vi inte ha nu, men jag återkommer. 
  • Sara Stridsberg - Medealand och andra pjäser (2013). Stridsberg är läst i detta hem. Ja, hon slukas till och med. Just den här samlingen av hennes första pjäser har jag bara bläddrat mig igenom, men jag tänkte sätta mig med penna, papper och ja, hundöronvikningsfingrarna och bara va. 

Läsningens utmaning börjar alltså på måndag, och jag har studier att genomföra, ett liv att leva och kultur att insupa. Kanske blir ingenting läst, kanske slukar jag allt på en dag. Vi får se. För den som vill följa spektaklet så återfinns jag här. Är det möjligen någon på ratata som antar utmaningen?


1. Ja, jag viker hundöron. Jag stryker under och över i blyerts och i bläck. Jag viker hela sidor, jag antecknar fult i marginalen och jag skriver plötsligt påkomna tankar på bokens pärm. Jag ömmar inte mina böcker, istället använder jag dem. Jag har länge varit rädd för det - och visst finns det ett par som inte ens en blyertspenna får närma sig. Men jag tycker om att läsa och uppleva böcker, och det gör jag på flera sätt.

Publicerad 22.07.2017 kl. 12:46

onsdag

Jag dricker kaffet från i går. Jag vaknar sent, eftersom att jag redan innan dess vaknat tidigt, och jag vaknar kaffestinn så jag tar kaffet från i går. Jag tar en ny kopp ur skåpet, det gör jag. Kaffet smakar nästan sött. Jag har glömt att jag ska börja köpa kaffe till press, sådant som hör hemma i apparaten, för att se om det gör skillnad på smaken. Det gör det nog. Men den här morgonen tar jag kaffet ur kannan och är glad över att jag inte orkade skölja ur den dagen innan. 

Jag läser Kalmars jägarinnor när jag får tid. Den ligger i din hall just nu, jag hämtar den när du kommer. Men jag tänker på den då och då. Vad den innebär. När Folkesson var på tv-programmet Babel pratade hon om brunt gräs. Hur hon fotograferat sin fantasi med en kamera och på bilderna syntes bara brunt gräs. Brunt gräs. Och hur hon, ändå vågar skriva sin fantasi, utan att det bara blir brunt gräs. Det är någonting avundsvärt kan jag tycka, för en som inte ens skriver det bruna gräset längre utan bara stirrar på det, bekräftande.

Jag har skaffat en app. Den påminner mig om att jag inte skrivit dagbok på tre dagar. Nu fyra. Jag vet inte om den här platsen räknas. Egentligen borde jag spara ner dessa dokument i mappen med datum. Det här är ju också dagboken, även om den utelämnar det jag även utelämnar i min privata. 

 

Publicerad 19.07.2017 kl. 13:32

Stormen, Stockholm. 
Vet saker om litteratur, kvinnor och längtan.

Lesbisk feminism. Kvinnors relationer till andra kvinnor. 

Här pratar jag mest. Rakt ut i luften. I bland tar jag bilder också. De kallar mig för fotograf. 

När jag var liten kallade min farmor mig för pieni tyttö.
Hon försvann innan jag blev stor och hon kunde kalla mig för någonting annat.

"gråt inte - forska!"