Jag köpte en till bok

Om det är två böcker som har betytt någonting lika mycket för mitt läsande som för mitt skrivande är det Virginia Woolfs Ett eget rum och så Hélène Cixous Medusas skratt. Båda dessa böcker behandlar skrivande kvinnors historia. I Ett eget rum återfinns berättelsen om Shakespeares syster - som är bland det sorgligaste jag vet. Men där finns också hoppet inbäddat. Och vikten av att veta vart vi kvinnor kommer ifrån. “All women together ought to let flowers fall upon the tomb of Aphra Behn, for it was she who earned them the right to speak their minds.” - Woolf talar om dramatikern Aphra Behn, som var verksam samtidigt som Shakespare. Liksom vi har August Strindberg och Anne Charlotte Leffler i hans skugga, finns alltså en brittisk förlaga några undra år tidigare. Behn är i dag inte än översatt till svenska, den dagen hon blir det! Oh som jag kommer att läsa. 

Medan Ett eget rum talar om den skrivande kvinnans behov av just ett eget rum och en särskild summa pengar, beskriver Cixous kvinnans faktiska språk. Boken kom ut på svenska tack vare Modernista 2015. Trots att många svenska forskare ofta använt sig av just Medusas skratt har det varit framförallt egna översättningar som varit oss tillhanda. Om en översättning alls finns. Avhandlingar över c-nivå bör citera på originalspråk, enligt oskriven svensk universitetslag. Här vill jag ändå passa på att tacka google translate. Liksom Woolf tar Cixous om den skrivande kvinnan som en form av frihetsskapande. Hon menar att även språket könas, och för att kvinnors egna historia ska kunna berättas utifrån ett subjekt måste vi hitta vårt egna sätt att berätta - vi måste skapa ett eget språk - föda ett eget språk. 

Kerstin Munck har skrivit den första studien av Cixous författarskap på svenska. Boken är utgiven 2003, och alltså innan Cixous ens finns översatt på svenska (Inuti ges ut 2009, i original 1969), trots mitt tidigare påstående om den oskrivna regel - är texterna översatta i avhandlingen. Jag har stött på Munck ett antal gånger, framförallt i min Lagerlöf-läsning men också i min läsning av och om lesbisk litteratur, ofta med ett intersektionellt perspektiv på läsningen. Det ska bli intressant att ta del av ett författarskap, vars biografi speglas i studien genom kapitel med namn som "Fadern", "Modern", "Barnet" för att sedan avslutas med "Text, min kropp". 

På återseende helt enkelt. Kanske att jag hinner läsa boken under juluppehållet. 

 

 

Publicerad 26.08.2016 kl. 11:12

Joan.

Jag håller på att förälska och försaka mig själv in i Joan Didion. 

På vardagsrumsbordets kant dinglar hon osäkert. En samling essäer, översatta till svenskan av Ulla Danielsson, som liksom vinglar in i mig. Jag har flera gånger lyssnat på en radioprogram som handlar om den biografi som gavs ut 2015. Didion själv medverkar inte i någon intervju, inte heller har hon godkänt biografin - men den gavs ändå alltså ut. För, som gästerna i radiostudion säger, de vill ha allt de kan få. 

Trots att Didion ger mycket, förstår jag att en hela tiden vill ha mer. I essän jag läser kallad "the white album" finns en historia, en mytomspunnen tid och en kvinna. Essän börjar "We tell ourselves stories in order to live". Mellan berättelser om olika platser, får vi ett utdrag ur hennes egna psykologiska historia. Ett utdrag om vart hennes egna psyke varit. Det är också i "the white album" som hon talar om Manson och kanske länkas den fysiska och den psykiska platsen samman där imellan. Efter att jag har läst essän lägger jag boken ifrån mig. Trots att det är språkligt magiskt och kanske påminner den språkliga känslan den känsla jag får av Patti Smiths M Train, som jag saknade i Just Kids. Kanske är det därför jag dras till Didion - jag är redan där. 

Den hängivna Didion-läsaren, fanet, verkar vara hängiven. Hen läser allt hen kommer åt, och flera gånger. Jag har ännu bara läst sagda "white album" och några stycken här och där. Jag sjunker inte ner i henne men jag har börjat ögna secondhandens bokhyllor efter hennes namn. Det är lika bra att vara redo, tänker jag och surnar till av ännu ett exemplar av Ett år av magiskt tänkande. Kanske lika bra, tänker jag, Att hon inte finns på den annars trofasta rundan av bortlämnad men inte slängd litteratur. Det betyder att hon fortfarande betyder någonting för läsaren. Hon är inte någon en bara läser och sen ger bort. Hon stannar. Kanske är det just därför jag inte vågar öppna boken som nu ligger ännu längre ut på kanten.

Det kanske dessutom är nu jag ska berätta att ett annat exemplar av boken ligger tryggt och säkert på en annan plats. I den bokhylla där Amanda ställer de böcker hon för närvarande läser, ligger den ovanpå Sontag, Smith, gamla nummer av tidningar som är viktiga att ha nära och så det senaste numret av Kritiker. Jag råkade nämligen köpa på mig två exemplar av boken med ett visst mellanrum. 

För några år sen öppnade jag en annan bok, Susan Sontags dagbokssamling As Consciousness Is Harnessed to Flesh: Journals and Notebooks, 1964-1980. Urvalet är gjort av hennes son, David Reid. I dag, något år senare, är Sontag en av mina absolut viktigaste källor till inspiration, till tröst och till allt som en kan kräva av en annan tänkande person. Jag har redan nu, när jag bara läst några sidor och ett par artiklar online, ingen förhoppning - eller vilja, att min relation till Didion ska bli densamma som den envägsrelation jag har till Susan Sontag. På så sätt kan jag ju skydda mig från henne. Men vad är det då som gör att jag inte tar tag? Att jag vänder ansiktet bort från bokhyllan där den ligger med pärmer utåt. Att jag inte fiskar upp boken från sitt hörn, utan bara låter den närma sig fallet allt mer. När jag kommer hem igen kanske den ligger där på mattan och simmar. Frågan är ju om det är jag som kommer att rädda den, eller om det är den som kommer att rädda mig. 

 

Publicerad 24.08.2016 kl. 13:37

tisdag

I dag är jag sämst i världen och kommer aldrig bli någonting och det spelar väl ingen roll heller vad jag gör för någon annan har redan gjort det och jag kräks på all jävla ren och vit marmor och alla de här bloggarna där folk är sociala och lever livet eller för den delen kan skriva en recension. Själv kan jag ingenting - inte ens sortera de utskrivna pdf-erna till skolan. Förstår inte hur en gör, kan inte göra vet inte hur en gör. Försöker fråga någon men de säger att det gör du ju såhär och istället för att göra så samtidigt så gör jag bakvänt efteråt. Ber kassören på ICA om en penna så att jag kan skriva BIBLO på min hand för jag måste hitta min plånbok så jag kan låna om böckerna på biblioteket så att jag inte får en bot. Förresten har jag redan fått en - men det är en annan och mycket dyrare historia. Är svartsjuk på exakt alla som vågar skicka in en text och på alla som vågar ha besöksstatistik på sina bloggar och på alla som har en egen stil när de fotograferar - själv bara utnyttjar jag att det är lätt att hitta in i ett sätt som är lätt för er att titta på. Orkar verkligen inte. Uppgiven och barbarisk. Äter bubblig choklad som gör ont i magen till middag. Dessutom har jag ätit utelunch hela veckan och det är SKAMLIGT, HÖR NI DET SKAMLIGT när en inte har några pengar så som jag inte har. Ingen frys har jag heller. Nej, inget är det av mig och ingenting kommer det att bli. taco-hej.
Publicerad 23.08.2016 kl. 18:28

ensam

Jag har upptäckt

Att vara ensam
när en är två, är mycket lättare

 

Publicerad 21.08.2016 kl. 22:49

måndag

Märkligt. 

 

Vi kan kalla det

besynnerligt. 

 

Men så är det. 

Publicerad 22.08.2016 kl. 14:48

fredag

Jag sitter och ser ut genom de tunna gardinerna och ner på gården. En man står med en ica-kasse i handen. Ena handen i den beiga byxfickan. Han vänder på huvudet ibland. Det landar nästan på axeln. Han försöker få med sig någon utan att tala. Bara står där och den långa kroppen sjunker ihop en aning. Tillslut kommer barnet ut bakom den lilla gårdsplanens ena hörn. Flera barn följer efter.

Nu har mannen försvunnit från gården. Han gick in i porten intill.

Här om dagen när jag letade efter en Pokémon jag inte har än, så jag bara såg dess skugga - hittade jag ett antikvariat. I fönstret hängde en jättefin Roland Barthes. Jag gick in och frågade om hon hade nåt, men det var ett nyare ex av I Amerika och jag har ju redan två. Det får bli en annan gång, sa jag och gick ut igen.

Fotografiet är en spegel av verkligeheten, mycket nyckfullare än litteraturen.

 

Publicerad 19.08.2016 kl. 19:13

Knausgård - min kamp 1

I höst ska jag läsa en c-kurs i litteraturvetenskap. Jag ska skriva c-uppsats, vilket jag ser fram emot något enormt. Tänk att få ägna flera timmar om dagen åt den lesbiska litteraturen och vikten av att den behandlas rättvist. Lite som nu alltså, fast att jag ska ha en handledare som kan säga till mig att inte stånga mig blodig mot heterosexismens alla monster. 

Men innan dess ska klassen läsa 7,5 högskolepoäng Självframställning. Kursen går alltså ut på att läsa diverse självbiografier och dagböcker utgivna på förlag. Då, som ni vet, ofta självskrivna böcker fyller många sidor i taget, tänkte jag påbörja min läsning redan nu. 

Tidigare har jag sagt - aldrig Knausgård. Jag vet inte om ni vet att jag inte läser manslitteratur annat än som kurslitteratur, men hur som helst så har jag inte något som helst intresse av Knausgård och hans kamp. Men i går la jag mig till rätta i badkaret medan Amanda jobbade med sitt vid skrivbordet. Jag öppnade boken, kanske hade jag lite lust med att tappa den i badvattnet men snart så släppte jag tanken på det hela och lät den vara torr.

Jag har nu läst de första hundra sidorna, faktiskt exakt, och det går lätt och smidigt. Språket är följsamt och meningarna välbyggda. De långa filosofiska avsnittet, där han ventilerar sina många tankar kring liv och död, familj och barn är intressanta, men jag håller inte med. Det är förövrigt när han talar om att han inte känner på samma sätt inför att se på sina barn, som när han ser en vacker tavla jag känner kväljningarna första gången. Eller är det kanske tristess.

Som berättelse är den, för mig, ganska tråkig. Det första mötet med Knausgårds far har jag sett förr. Jag ser bilden framför mig av mannen som fimpar en halv cigarett redan innan texten har hunnit dit och när jag kommer dit nickar jag bekräftande. Relationen med fadern, den där tystnaden råder, upprepas genom hela litteraturhistorien. Den finns där och jag har mycket medvetet valt bort den. Homoerotiken som är riktad till hans jämnåriga manliga kamrater är tydlig. Kvinnorna passerar som kroppar - mer eller mindre söta, och på så sätt bekräftar han den manliga blicken. Hans intensiva och noga beskrivningar av killkompisarna skapar istället den erotiska stämning som jag annars eftersöker i den litteratur jag läser i vanliga fall, dock mellan kvinnor. Den manliga homoerotiken i litteraturen har Eva Kosovsky Sedgwick skrivit om i sin bok som behandlar manlig homosexuell litteratur; Between Men: English Literature and Male Homosocial Desire. Boken gavs ut 1985 och har några år på nacken i dag - men kan fortfarande vara användbar när en diskuterar skillanden på lesbiskhet och manlig homosexualitet inom litteraturen. 

Gällande självframställningen är den kopplad till den sårade mannen. Till mannen vars uppväxt (framförallt i relationen till fadern) gjort honom sårbar och hur detta skapar en känsla av otillräcklighet i mannen. En otillräcklighet som blir ensamhet, som han utövar tillsammans med sin fru och sina barn. En familj han verkar nämna liksom därför att han måste. De ingår inte egentligen i hans framställning av jaget - däremot måste han placera dem utanför honom själv för att kunna fortsätta med sin egoism ostört. För mig, som inte skaffar barn av flera anledningar, skriker det inuti när han talar om tavlan och känslan när han ser på sina barn som inte når upp till det konstnärliga. Att hans barn redan på något sätt vet om, att de inte kan nå upp till det ouppnåeliga. Jag drar genast paralleller till fotografen Francesca Woodmans föräldrar, också konstnärer som uppfostrat sina barn till att vara konstnärer. Till att se världen ur en konstnärs ögon, och bieffekten verkar ha varit att de inte tålde vanliga människor. Så när Woodman inte kunde se sig själv fullt ut som konstnär, satte ångsten i gång. 

Nej, kanske är jag för personligt inblandad. Personligt som i trött på män som ältar sina fadersrelationer och som skapar en form av band till andra män som inte har en bra relation till sina fäder, och modern som perfieri. Jag tänker på Chantal Akermans Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles från 1975. Den följer tre dagar ur en kvinnas liv. Flera timmar av hennes sysslor. I en intervju i samband med filmen säger Akerman att filmen är skapad utifrån bilder på kvinnor hon har från sin egna barndom. Hon såg dessa kvinnoryggar, böjda, bärandes kassar, hela tiden gjorde de saker. Hon menar även att män inte registrerat dessa minnen därför att de tidigt får lära sig att det inte finns något värde i dessa handlingar. "Du gör inte konst utav en kvinna som tvättar." 

Knausgård beskriver varje händelse av hans liv, de han komponerar, liksom ingående och närgående. Han beskriver dem, liksom Akerman i ett långsamt tempo där slumpen är någonting han redan från början tydliggör som obefintligt. Den slump som Akerman porträtterar är den av den fria kvinnans. Pojken i Knausgårds fall har ingenting att befria sig ifrån, annat än den tystande fadern. 

Boken är för manstillvänd för att jag ska uppskatta den. Och detta säger jag efter att ha läst 1/4 av boken, och då alltså bara Min kamp 1. Språkligt är boken så när som felfri, för den som föredrar flöde och en behandling av språket som vore det någonting enkelt, fastän vi förstår att det inte alls är fallet i fallet Knausgård. Men intresserad blir jag inte. 

 

 
Publicerad 18.08.2016 kl. 11:27

Sommarprat - Anna Ternheim

Nu har jag äntligen lyssnat igenom ett helt och sprillans sommarprat. Vet ni förresten att SR har patent på ordet sommar? Alltså om en använder det i samband med exempel podd - eller radio så kan de höra av sig och tala om att en inte får använda ord som sommarprat, sommarpratare och ja, vad det nu var. Det fick Lesbisk kraft erfara när de startade upp sitt projekt som nu kallas för Lesbiska vykort, som jag i ärlighetens namn tycker är ännu bättre namn. Lyssna på vykorten här

Hur som helst - jag har i allafall lyssnat på Anna Ternheims sommarprat som sändes i P1 i veckan. Hon talar om sin relation med en kille, Anders. Hon pratar om sin karriär också, men det är utifrån relationen till Anders som vi får ta del av en tidsaxel. Eller kanske ska jag säga tidsanders. De började träffas redan innan Anna gjort sin första skiva och blev jättekära på en gång. Han tyckte jättemycket om en låt som Ternheim hade gjort och de sågs på café String i Stockholm (eller, jag bara antar det på beskrivningen, hon säger faktiskt aldrig String nu när jag tänker efter). Anders håller också på med musik. Efter det där mötet på String följer en berättelse genom Annas musikaliska karriär, men framförallt i relation till hennes heterosexuella kärleksrelationer. Anders är ofta med. Ibland gör de slut. Ibland gör hon slut. Ibland fungerar det inte alls. Gång på gång träffas de igen och varje gång händer någonting mellan dem. Kanske vill Ternheim framförallt tala om att det uppstår musik, men - det intressanta är att lyssna på sommarpratet (PATENT: SR) ur ett heterosexuellt perspektiv. Där är det vanligt, liksom i många andra kretsar där män och kvinnor i en kärleksrelation har problem med att kvinnan lyckas medan mannen harvar på - inom samma yrke. Det är säkert inte meningen, men det är flera gånger som Anna nämner att hennes egna karriär tar fart (hon är förband till Kent och spelar Shoreline som säkert alla har hört vid det här laget, hon ger ut flera skivor och hon vinner pris som Årets kvinnliga artist) och i samma andetag nämner att relationen mellan henne och Anders inte fungerar. Den klassiska situationen, karriären går bra och hemma går det åt helvete. På så sätt blir sommarpratet (PATETENT: SR) ännu en bekräftelse av den heterosexuella normen - där mannen ska vara den lyckade och den som kvinnan backar upp. Och hur, när denna norm inte verkställs, relationen blir lidande. Jag tror, som sagt, inte att det är Ternheims mening att kritisera en heteronorm inom en bransch som är enormt misogyn och missundsam den kvinnliga framgången, jag tror att det är en bieffekt av berättelsens uppbyggnad. För mig lyfter inte dessa tankar sommarpratet, det ligger på en jämn nivå av hur en relation kan stanna kvar, en ytlig berättelse om någonting väldigt nära och privat. Som att få ta del av det allra yttersta men inte känna sig lämnad åt sitt egna öde. Igenkänning är möjlig, trots att jag inte är hetero, håller på med musik, eller har en stundande karriär. Men jag har hyst starka känslor för någon som kom och gick, och som varje gång hörde till. Tills det inte var så längre. 

Du vet talesättet "bakom varje framgångsrik man står en kvinna..?" Det finns sanning i det. Du kan vända och vrida på det, hur du vill lägga betoningen spelar ingen roll. Det är fortfarande sant.

Publicerad 12.08.2016 kl. 12:36

torsdag

Läser1 

Hannah Arendt (om)
Julia Kristeva (om)
Susan Sontag (om)

 

 

Jag har en tendens till att glorifiera min tillvaro. Jag kallar den för magisk - när den är verklig. Men vad skulle den vara annat än om den var verkligt magisk? Jag skakar på huvudet och skrapar med foten.2 

Jag ska
bredda mitt ordförråd
börja göra matlåda till hela veckan
lägga undan minst ett paket cigg i veckan (gammal vana)
googla på varför blomman i köksfönstret har börjat få gula blad. 


 

(Mitt arbete betyder mycket för mig)

Antecknar ännu en tidskrift som söker texter, poeter och prosa.3 Kanske att jag sätter upp en post-it på väggen sen. Med alla adresser till ställen där jag skulle kunna börja. 

I dag hittade jag en inköpslista på COOP i Bagarmossen. Det är ovanligt. Det var länge sen. Här använder de knappt lappar alls. Fruktansvärt för en samlare. 


1. som att det ska gå in lättare om jag läser någon annan som förstått sig på dem vid ett tidigare tillfälle. I Sontags fall är det förstås hon själv. 

2. Hos analytikern talar jag tills skammen tar över. Har det alltid varit så? Att jag går tillbaka till skammen efter uppehållet. Använder min egna skam som drivhus för kökets örter. Jag måste tänka.

3. För att kunna skriva måste jag lära mig orden. Så som de är. Inte så som jag önskar att de vore.


puss
 

Publicerad 11.08.2016 kl. 21:02

Rullgardinen

Det blåser så att Gotlandsfärjan ställer in. Hela natten blåste det så att mitt fönster slog upp och mot den nedfällda rullgardinen. En strimma ljus kom in och satte sig på väggen, jag har en gatulampa strax utanför. Det hade jag i förra lägenheten också. Den fungerade som nattlampa oftast. Jag drog inte för gardinen. Kanske gör jag inte det den här vintern heller. Det har varit nu under sommaren, då jag har behövt stänga ljuset ute för att ens få sömn som jag har använt rullgardinen så mycket. Nu under de månader som jag har varit tvungen att ha fönstret öppet. Annars har svetten tagit mig. Svetten och fukten. Det har varit en fuktig sommar. Det märks i mitt hår. Lockarna kommer. De slickar sig i nacken och rätas ut. Jag klippte lite i det för att testa. Det gick bra. Jag går in på toaletten på kontoret och klipper lite till med den slöa saxen. Det får bli som det blir. När jag gick hemifrån drog jag upp gardinen bara för att. För att det ser trevligare ut så. Jag vill ändå ha det trevligt. Jag vill ändå se skillnad på natt och dag så länge det går. När jag har fönstret öppet låter det som att allting utanför händer innanför. Mopederna som kör förbi. Arbetarna som börjar slå mot metall redan klockan sex. Det är bråttom. Snart ska barnen gå på förskolan mittemot. I natt låg jag och lyssnade på ljudet av stormen utanför, som också finns inuti. Vi låg och vaggade tillsammans tills fönstret slog i rullgardinen och svepte längst tyget så det lät som spökhasor. Då var jag tvungen att slå till fönstret lite så att det stängde sig en aning. Ljudet av stormen tystnade. Då hörde jag det bara då och då. Rullgardinen la sig tung över ljuset igen.

Publicerad 09.08.2016 kl. 15:15

Mörker

Det börjar bli mörkt, säger hon och jag ser ut genom fönstret. Himlen är blå, men jag förstår vad hon menar. Det har vänt för mer än en månad sen. Jag har inte hunnit se de ljusa nätterna, jag har sovit och hållit morgonljuset högt. Under sommaren arbetar jag på kontor. Lokalelerna är varma, i förra veckan mätte vi upp till tjugoåtta grader - de rekommenderar tjugosex, max, på arbetsmiljöverket. Det var ändå en av de dagarna när de inte var så varmt. När molnen låg tunga över huvudet. Jag brukar känna hur det tynger. När så regnet bryter ut släpper det. Jag vet inte om jag ska tro på det eller inte. Men det blir bara värre och värre.

Publicerad 07.08.2016 kl. 23:32

Garaget

I garaget under balkongen sliter någon med en motor som inte sätter igång. Han talar tyst och smeker mekaniken med verktygen. Efter en stund kommer en annan man Såhär gjorde vi i Iran säger han och jag hör hur han flyttar på den andra mannen för att ta sig fram till bilens motor. Det tar fem minuter, sen är motorn i gång. De två männen börjar prata. I Iran hade jag flera bilar, här har jag bara en, som jag har köpt för mina egna pengar. Varje vinter måste jag tjuvstarta den när batteriet dör. Men jag behöver bara en - och jag vet hur en tjuvkopplar. Så det gör ingenting. Vad behövde jag flera bilar för? Det är skönt här. Här har jag bara en bil. Mina barn mår bra här. Är det något fel på den andra bilen? Jag kan titta på den en annan dag om du vill? De byter telefonnummer och garageporten stängs. 
Publicerad 07.08.2016 kl. 14:58

print screenheaven

Jag är, och har nog alltid varit, besatt av print screens. Det är någonting fruktansvärt behändigt med denna funktion. Min förra dator hade en gigantisk mapp där jag la allting - för en vet ju aldrig, jag kanske vill titta på vad jag sparade 2013 fyra år senare. Mappen ligger numer på en trasig hårddisk. Jag saknar den om jag tänker på det. 

Mitt Instagram-användande är ganska kraftigt. Jag brukar mest gilla kompisar inlägg och har för vana att inte gilla en bild där för många redan gillat, eftersom att det liksom bidrar till den här konstiga gilla-kulturen jag tycker är så komplicerad. Mer om det en annan gång (eftersom att det handlar om fotografiet, igen). Så om jag hittar ett inlägg jag tycker om, men som jag inte behöver gilla för att det är en vän som gjort någonting roligt - så brukar jag ta en print screen. Låt oss ta en titt på vad jag sparat den senaste tiden. 

 

Först har vi två konton jag ofta print screenar - shulian95 som fotograferar människor i staden och avriletmoi som dokumenterar sig själv. avriletmoi har fantastiskt fint kort lockigt hår och gör mig sugen varje gång, och stora fantastiska örhängen. Jag känner mig lite besläktad med den bild jag ser och önskar att jag själv kunde dokumentera mig sådär. 

Ibland går jag igenom taggar. #pattismith #susansontag och sånt där. Av någon anledning spar jag ofta bilder jag hittar där - fastän jag redan har dem på datorn, i telefonen, på pinterest. Men kanske behöver jag dem nära en gång till. Bilden på Patti är en av mina absoluta favoriter på henne. Jag tycker att berättelsen om hur Annie ser bort mot Susans lägenhet (de bodde var för sig och kunde se in i varandras lägenheter är så fin och sorglig samtidigt. De älskade verkligen varandra. 

 

 

simplicitycity är ett av mina bästa konton för inspiration. Allt där rör sig i precis de områden som jag tycker om. Det finns många print screens härifrån... 

Två konton som lyfter min egen historia. Det ena drivet framförallt om svensk lesbiskhet och kultur, och det andra är amerikanskt. 

Två favoritkonton är uppreisn och rhubarb_milk. De båda håller på med konst, på olika sätt - de här två likear jag typ jämt - men spar ändå som print screens också. För säkerhetsskull.

 

 

Kvinnor med cigg - alltid bra att ha i bildmappen. Inte så mycket för ciggen, utan mer för platsen de tar i fotografiet. Frankenthaler - kolla upp henne om ni inte redan har koll. Hon är viktig för konsthistorien. 

 

Som extranummer får ni en, ändå liten men naggande bild på en väldigt glad jag. Ser ni? Den ljusa där i mitten. Ja, sådär glad ser jag ut hela tiden, varenda sekund när Patti står där uppe. Och så när jag tog en print screen på skärmen när jag såg att Helen Mirren ska vara med i Fast & Furious 8. Jag var tvungen att skicka den till Ninnie på en gång! 

 

UPDATE: ALLTSÅ hur sjukt att storbloggar-Flora också la upp ett sånt här inlägg samma dag!? Jag hade faktiskt, på riktigt, inte sett hennes innan jag la upp det här. Jag hade bara jättetråkigt på jobbet... 

Publicerad 05.08.2016 kl. 14:05

Hedda, 7 år.

Ibland händer det sig så att jag tänker på barnet Hedda. På flickan som för några år sen var med i Dagens Nyheters namnspecial och fick frågan Vet du varför du heter Hedda? Hon svarade Mamma har döpt mig efter en föreställning hon tycker om. Hedda, 7 år, hade ännu inte sett föreställningen. Jag funderade länge på vad det var för en sorts mor som döpte sin ännu ovetandes dotter till namnet på en kvinna vars självmord gått till den sceniska historien. 

Men kanske är det inte det avskräckande slutet som gav Hedda hennes namn. Kanske är det känslan av att vilja vara fri som modern tog till sig. 

Hedda lämnar sin man, efter att hon förstår hur hon bara var en docka i hans dockhem, hur hon pyntar hans liv med broderi och inköp, men inte nådde upp till hans intellektuella krav på umgänge - någonting hon inte kunde uppnå på grund av hennes position som kvinna. Men när Hedda, i egenskap av kvinna, går ut genom dörren från det dockhus hon levt - blir hon fri. Kanske är skottet i huvudet ett skott i huvudet på patriarkatet, ett skott i huvudet på den domestiserade kvinnan. Hon vars plats är den av hemmet, en plats som hon fortfarande förordas antas förväntas ta i anspråk. 

Så Hedda, som i dag kanske blivit uppåt en tio, tolv år. Du är döpt efter en stark kvinna. En sådan som sprängde sina egna bojor och för att aldrig någonsin igen bli till ägodel, kanske i ett försök att visa på vad den fria kvinnan faktiskt innebar (att kliva ur alla sammanhang, fattigdom, utanförskap) under 1800-talets slut, tog sitt liv för att andra kvinnor skulle kunna leva.

Publicerad 04.08.2016 kl. 16:03

pappa när han var liten

När min pappa var liten bodde han ett tag på Mosebacke. Det var liksom billigt då. Små lägenheter och sova i utdragssäng. När min pappa var liten hade han en mamma, en mamma som tillslut blev mamma till fyra barn. När han blev stor blev hon min farmor. Inte bara min, utan flera andras också. Hon hann inte bli mormor, hon dog långt innan hennes dotter fick sin son. 

Ser du den gulliga kepsen? Och hängslena med sånt där extra tyg fram som liksom håller ihop hängslena så att de inte ska åka ner. De små skorna, och de höga strumporna. 

Pojkarna i shorts i bakgrunden lekandes vid dammen. Deras lekplats. Kaffe och kaka i vardagsrummet. Med barnen i knät. Jag undrar så vem som tog bilderna, vem som ville spara den lilla familjen som fanns. 

Det är inte många bilder kvar. Farfar slängde de flesta vad vi vet. Men en gång var min pappa liten. Precis som jag. 

Publicerad 03.08.2016 kl. 17:49

Kajsa, Stormen, Stockholm. 
Vet saker om litteratur, kvinnor och längtan.

Lesbisk feminism. Kvinnors relationer till andra kvinnor. 

Här pratar jag mest. Rakt ut i luften. I bland tar jag bilder också. De kallar mig för fotograf. 

När jag var liten kallade min farmor mig för pieni tyttö.
Hon försvann innan jag blev stor och hon kunde kalla mig för någonting annat.

"gråt inte - forska!"

Kategorier

Senaste kommentarer

24.08, 16:37tisdag av rebecca
23.08, 21:31tisdag av jennifer
11.08, 22:48Garaget av Johan